New International Version

Genesis 47

1Joseph went and told Pharaoh, “My father and brothers, with their flocks and herds and everything they own, have come from the land of Canaan and are now in Goshen.” He chose five of his brothers and presented them before Pharaoh.

Pharaoh asked the brothers, “What is your occupation?”

“Your servants are shepherds,” they replied to Pharaoh, “just as our fathers were.” They also said to him, “We have come to live here for a while, because the famine is severe in Canaan and your servants’ flocks have no pasture. So now, please let your servants settle in Goshen.”

Pharaoh said to Joseph, “Your father and your brothers have come to you, and the land of Egypt is before you; settle your father and your brothers in the best part of the land. Let them live in Goshen. And if you know of any among them with special ability, put them in charge of my own livestock.”

Then Joseph brought his father Jacob in and presented him before Pharaoh. After Jacob blessed[a] Pharaoh, Pharaoh asked him, “How old are you?”

And Jacob said to Pharaoh, “The years of my pilgrimage are a hundred and thirty. My years have been few and difficult, and they do not equal the years of the pilgrimage of my fathers.” 10 Then Jacob blessed[b] Pharaoh and went out from his presence.

11 So Joseph settled his father and his brothers in Egypt and gave them property in the best part of the land, the district of Rameses, as Pharaoh directed. 12 Joseph also provided his father and his brothers and all his father’s household with food, according to the number of their children.

Joseph and the Famine

13 There was no food, however, in the whole region because the famine was severe; both Egypt and Canaan wasted away because of the famine. 14 Joseph collected all the money that was to be found in Egypt and Canaan in payment for the grain they were buying, and he brought it to Pharaoh’s palace. 15 When the money of the people of Egypt and Canaan was gone, all Egypt came to Joseph and said, “Give us food. Why should we die before your eyes? Our money is all gone.”

16 “Then bring your livestock,” said Joseph. “I will sell you food in exchange for your livestock, since your money is gone.” 17 So they brought their livestock to Joseph, and he gave them food in exchange for their horses, their sheep and goats, their cattle and donkeys. And he brought them through that year with food in exchange for all their livestock.

18 When that year was over, they came to him the following year and said, “We cannot hide from our lord the fact that since our money is gone and our livestock belongs to you, there is nothing left for our lord except our bodies and our land. 19 Why should we perish before your eyes—we and our land as well? Buy us and our land in exchange for food, and we with our land will be in bondage to Pharaoh. Give us seed so that we may live and not die, and that the land may not become desolate.”

20 So Joseph bought all the land in Egypt for Pharaoh. The Egyptians, one and all, sold their fields, because the famine was too severe for them. The land became Pharaoh’s, 21 and Joseph reduced the people to servitude,[c] from one end of Egypt to the other. 22 However, he did not buy the land of the priests, because they received a regular allotment from Pharaoh and had food enough from the allotment Pharaoh gave them. That is why they did not sell their land.

23 Joseph said to the people, “Now that I have bought you and your land today for Pharaoh, here is seed for you so you can plant the ground. 24 But when the crop comes in, give a fifth of it to Pharaoh. The other four-fifths you may keep as seed for the fields and as food for yourselves and your households and your children.”

25 “You have saved our lives,” they said. “May we find favor in the eyes of our lord; we will be in bondage to Pharaoh.”

26 So Joseph established it as a law concerning land in Egypt—still in force today—that a fifth of the produce belongs to Pharaoh. It was only the land of the priests that did not become Pharaoh’s.

27 Now the Israelites settled in Egypt in the region of Goshen. They acquired property there and were fruitful and increased greatly in number.

28 Jacob lived in Egypt seventeen years, and the years of his life were a hundred and forty-seven. 29 When the time drew near for Israel to die, he called for his son Joseph and said to him, “If I have found favor in your eyes, put your hand under my thigh and promise that you will show me kindness and faithfulness. Do not bury me in Egypt, 30 but when I rest with my fathers, carry me out of Egypt and bury me where they are buried.”

“I will do as you say,” he said.

31 “Swear to me,” he said. Then Joseph swore to him, and Israel worshiped as he leaned on the top of his staff.[d]

Footnotes

  1. Genesis 47:7 Or greeted
  2. Genesis 47:10 Or said farewell to
  3. Genesis 47:21 Samaritan Pentateuch and Septuagint (see also Vulgate); Masoretic Text and he moved the people into the cities
  4. Genesis 47:31 Or Israel bowed down at the head of his bed

Nya Levande Bibeln

1 Mosebok 47

1När de kom fram gick Josef in för att träffa Farao. Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land, med alla sina hjordar och tillhörigheter, rapporterade han. De önskar bosätta sig i Gosens land.

Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för Farao.

Farao frågade dem: Vad har ni för yrke? De svarade: Vi är herdar, som våra förfäder.

Vi har kommit för att bo här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber om tillstånd att få bosätta oss i Gosens land.

5-6 Farao sa då till Josef: Välj ut vilken plats du vill åt dem, där de kan bo. Ge dem det bästa landet i Egypten. Gosen passar utmärkt. Och om någon av dem är skicklig nog, så gör honom ansvarig också för mina hjordar.

Sedan tog Josef sin far Jakob till Farao, och Jakob välsignade Farao.

Hur gammal är du? frågade Farao honom.

Jakob svarade: Jag har levt i långa och hårda år, men jag är inte alls så gammal som många av mina förfäder blev.

10 Sedan välsignade Jakob Farao än en gång, innan han gick därifrån.

11 Josef gav de bästa områdena i Egypten, Rameses land, åt sin far och sina bröder, precis som Farao hade befallt.

12 De fick också ett underhåll, vars storlek var beroende av hur många personer de hade att försörja.

13 Hungersnöden blev allt värre, och hela Egypten och Kanaans land var utan mat.

14 Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förvarade dem i Faraos skattkammare.

15 Trots att man var utan pengar kom man tillbaka till Josef och bad om mat:Våra pengar är slut, men ge oss bröd. Varför ska vi behöva dö?

16 Nåväl, svarade Josef. Ge mig era djur i utbyte, så ska ni få mat.

17 Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Vid årets slut ägde Farao alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten.

18 Följande år kom de tillbaka igen och sa: Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger.

19 Varför ska vi behöva dö? Köp oss och marken vi äger, så ska vi bli slavar åt Farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir övergivet.

20 Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt Farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och hela landet blev Faraos.

21 På så sätt blev hela Egyptens folk Faraos slavar.

22 Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick mat av Farao och behövde alltså inte sälja.

23 Sedan sa Josef till folket: Nu äger Farao både er och all mark. Här får ni utsäde till åkrarna.

24 Men när ni skördar så tillhör en femtedel av allt ni får Farao. Behåll resten för eget behov och använd det till utsäde nästa år och till mat åt er själva och era familjer och barn.

25 Du har räddat våra liv, sa de. Vi blir gärna Faraos slavar.

26 Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land, och den gäller fortfarande. Farao skall ha tjugo procent av all skörd som skatt, utom av det som kommer från de åkrar som ägs av prästerna.

Jakob välsignar Josef

27 Israel bodde i Gosens land i Egypten, och snart började Israels barn att skaffa sig mark där, och det blev en riktig befolkningsexplosion bland dem.

28 Jakob levde sjutton år efter det att han kommit dit och dog vid en ålder av år.

29 När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: Svär högtidligt inför mig att du ska uppfylla min sista önskan. Begrav mig inte i Egypten,

30 utan tag mig ut ur Egypten när jag är död, och begrav mig bredvid mina förfäder. Och Josef lovade att göra så.

31 Svär att du kommer att göra det, fortsatte Jakob. Då gjorde Josef det medan Jakob prisade Herren, lutad mot sin stav.