نحميا 2 – NAV & NUB

Ketab El Hayat

نحميا 2:1-20

أرتحششتا يرسل نحميا إلى أورشليم

1وَفِي ذَاتِ يَوْمٍ مِنْ شَهْرِ نِيسَانَ، فِي السَّنَةِ الْعِشْرِينَ مِنْ حُكْمِ أَرْتَحْشَشْتَا الْمَلِكِ، حِينَ أُحْضِرَتِ الْخَمْرُ لِلْمَلِكِ فَتَنَاوَلْتُهَا وَقَدَّمْتُهَا لَهُ بِوَجْهٍ مُكَمَّدٍ. وَلَمْ يَسْبِقْ لِي أَنْ مَثَلْتُ أَمَامَهُ مَغْمُوماً 2فَسَأَلَنِي الْمَلِكُ: «مَالِي أَرَى وَجْهَكَ مُكَمَّداً وَأَنْتَ غَيْرُ مَرِيضٍ؟ هَذَا لَيْسَ سِوَى كَآبَةِ قَلْبٍ». فَسَاوَرَنِي خَوْفٌ عَظِيمٌ. 3وَقُلْتُ لِلْمَلِكِ: «لِيَحْيَ الْمَلِكُ إِلَى الأَبَدِ! كَيْفَ لَا يَنْقَبِضُ وَجْهِي، وَالْمَدِينَةُ الَّتِي دُفِنَ فِيهَا آبَائِي قَدْ صَارَتْ خَرَاباً، وَأَبْوَابُهَا قَدِ الْتَهَمَتْهَا النِّيرَانُ؟» 4فَسَأَلَنِي الْمَلِكُ: «أَيَّ شَيْءٍ تَطْلُبُ؟» فَصَلَّيْتُ إِلَى إِلَهِ السَّمَاءِ، 5وَأَجَبْتُ الْمَلِكَ: «إِذَا طَابَ لِلْمَلِكِ، وَحَظِيَ عَبْدُكَ بِرِضَاكَ، فَإِنَّنِي أَلْتَمِسُ أَنْ تُرْسِلَنِي إِلَى يَهُوذَا، إِلَى الْمَدِينَةِ الَّتِي دُفِنَ فِيهَا آبَائِي فَأَبْنِيَهَا». 6فَسَأَلَنِي الْمَلِكُ الَّذِي كَانَتِ الْمَلِكَةُ تَجْلِسُ إِلَى جِوَارِهِ: «كَمْ تَطُولُ غَيْبَتُكَ، وَمَتَى تَرْجِعُ؟» فَحَدَّدْتُ لَهُ مَوْعِدَ رُجُوعِي، إذْ طَابَ لَهُ أَنْ يُرْسِلَنِي. 7وَقُلْتُ: «إِنِ اسْتَحْسَنَ الْمَلِكُ فَلْيَبْعَثْ مَعِي رَسَائِلَ إِلَى وُلاةِ عَبْرِ نَهْرِ الْفُرَاتِ، لِيَسْمَحُوا لِي بِاجْتِيَازِ أَرَاضِيهِمْ حَتَّى أَصِلَ إِلَى يَهُوذَا، 8وَرِسَالَةً إِلَى آسَافَ الْمَسْؤولِ عَنْ غَابَاتِ الْمَلِكِ لِيُعْطِيَنِي أَخْشَاباً أَصْنَعُ مِنْهَا دَعَائِمَ بَوَّابَاتِ الْقَلْعَةِ الْمُجَاوِرَةِ لِلْهَيْكَلِ، وَسُورِ الْمَدِينَةِ، وَالدَّارِ الَّتِي سَأُقِيمُ فِيهَا». فَوَافَقَ الْمَلِكُ عَلَى طَلَبِي بِفَضْلِ رِعَايَةِ إِلَهِي الصَّالِحَةِ لِي.

9فَجِئْتُ إِلَى وُلاةِ عَبْرِ النَّهْرِ، وَسَلَّمْتُهُمْ رَسَائِلَ الْمَلِكِ. وَكَانَ الْمَلِكُ قَدْ أَمَرَ بَعْضَ ضُبَّاطِ الْجَيْشِ وَالْفُرْسَانِ بِمُرَافَقَتِي. 10وَعِنْدَمَا عَلِمَ سَنْبَلَّطُ الْحُورُونِيُّ وَطُوبِيَّا الْعَبْدُ الْعَمُّونِيُّ بِوُصُولِي، سَاءَهُمَا جِدّاً أَنْ يَأْتِيَ رَجُلٌ يَسْعَى لِخَيْرِ بَنِي إِسْرَائِيلَ.

نحميا يتفقد سور أورشليم

11وَبعْدَ أَنْ وَصَلْتُ أُورُشَلِيمَ مَكَثْتُ هُنَاكَ ثَلاثَةَ أَيَّامٍ، 12ثُمَّ قُمْتُ لَيْلاً بِرُفْقَةِ نَفَرٍ قَلِيلٍ مِنَ الرِّجَالِ، مِنْ غَيْرِ أَنْ أُطْلِعَ أَحَداً عَمَّا أَثْقَلَ إِلَهِي بِهِ قَلْبِي لأَصْنَعَهُ فِي أُورُشَلِيمَ. وَلَمْ يَكُنْ مَعِي بَهِيمَةٌ سِوَى الْبَهِيمَةِ الَّتِي أَمْتَطِيهَا. 13فَتَسَلَّلْتُ لَيْلاً مِنْ بَابِ الْوَادِي، نَحْوَ عَيْنِ التِّنِّينِ، حَتَّى وَصَلْتُ إِلَى بَوَّابَةِ الدِّمْنِ. وَشَرَعْتُ أَتَفَرَّسُ فِي أَسْوَارِ أُورُشَلِيمَ الْمُنْهَدِمَةِ وَأَبْوَابِهَا الْمُحْتَرِقَةِ، 14ثُمَّ اجْتَزْتُ إِلَى بَابِ الْعَيْنِ، وَمِنْهُ إِلَى بِرْكَةِ الْمَلِكِ، حَيْثُ لَمْ يَكُنْ مَوْضِعٌ تَعْبُرُ عَلَيْهِ الْبَهِيمَةُ الَّتِي أَمْتَطِيهَا. 15ثُمَّ تَابَعْتُ صُعُودِي لَيْلاً بِمُحَاذَاةِ الْوَادِي، وَرُحْتُ أَتَأَمَّلُ فِي السُّورِ، ثُمَّ عُدْتُ رَاجِعاً عَبْرَ بَابِ الْوَادِي 16وَلَمْ يَعْرِفِ الْوُلاةُ وَسِوَاهُمْ مِنَ الْيَهُودِ وَالْكَهَنَةِ وَالأَشْرَافِ وَبَاقِي الْعُمَّالِ إِلَى أَيْنَ ذَهَبْتُ، وَلا مَا أَنَا مُزْمِعٌ فِعْلَهُ، لأَنَّنِي لَمْ أُطْلِعْ أَحَداً عَلَى شَيْءٍ.

17ثُمَّ قُلْتُ لَهُمْ: أَنْتُمْ تَشْهَدُونَ مَا نَحْنُ عَلَيْهِ مِنْ ضِيقٍ، فَأُورُشَلِيمُ خَرِبَةٌ وَأَبْوَابُهَا مُحْتَرِقَةٌ، فَهَيَّا بِنَا نَبْنِي سُورَ أُورُشَلِيمَ فَلا نُقَاسِي بَعْدُ مِنَ الْعَارِ. 18وَأَطْلَعْتُهُمْ عَمَّا رَعَانِي بِهِ إِلَهِي مِنْ عِنَايَةٍ صَالِحَةٍ، وَعَلَى حَدِيثِ الْمَلِكِ الَّذِي خَاطَبَنِي بِهِ، فَقَالُوا: لِنَقُمْ وَنَبْنِ السُّورَ وَتَضَافَرُوا جَمِيعاً لِلْقِيَامِ بِالْعَمَلِ الصَّالِحِ.

19وَعِنْدَمَا عَرَفَ سَنْبَلَّطُ الْحُورُونِيُّ وَطُوبِيَّا الْعَبْدُ الْعَمُّونِيُّ وَجَشَمٌ الْعَرَبِيُّ بِمَا نَنْوِي عَمَلَهُ، سَخِرُوا بِنَا وَاحْتَقَرُونَا قَائِلِينَ: أَيُّ أَمْرٍ أَنْتُمْ عَازِمُونَ عَلَيْهِ؟ أَتَتَمَرَّدُونَ عَلَى الْمَلِكِ؟ 20عِنْدَئِذٍ أَجَبْتُهُمْ: إِلَهُ السَّمَاءِ يُكَلِّلُ عَمَلَنَا بِالنَّجَاحِ، وَنَحْنُ عَبِيدُهُ نَقُومُ وَنَبْنِي. وَأَمَّا أَنْتُمْ فَلا نَصِيبَ لَكُمْ وَلا حَقَّ وَلا ذِكْرَ فِي أُورُشَلِيمَ.

Swedish Contemporary Bible

Nehemja 2:1-20

Kungen låter Nehemja resa

1I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, 2men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, 3men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” 4”Och vad önskar du?” frågade kungen mig.

Då bad jag till himlens Gud 5och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.”

6”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid.

7Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, 8och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.”

Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig.

9När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. 10Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna.

Nehemja tar över ledningen i Juda och undersöker muren

11Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar 12steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. 13Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna.

14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. 15Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten.

Nehemja uppmanar folket att bygga upp muren

16De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. 17Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.”

18Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig.

”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet.

19Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?”

20”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.”