Nueva Versión Internacional (Castilian)

Números 11

El fuego del Señor en Taberá

1Un día, el pueblo se quejó de sus penalidades que estaba sufriendo. Al oírlos el Señor, ardió en ira y su fuego consumió los alrededores del campamento. Entonces el pueblo clamó a Moisés, y éste oró al Señor por ellos y el fuego se apagó. Por eso aquel lugar llegó a ser conocido como Taberá,[a] pues el fuego del Señor ardió entre ellos.

Queja del pueblo en Quibrot Hatavá

Al populacho que iba con ellos le vino un apetito voraz. Y también los israelitas volvieron a llorar, y dijeron: «¡Quién nos diera carne! ¡Cómo echamos de menos el pescado que comíamos gratis en Egipto! ¡También comíamos pepinos y melones, y puerros, cebollas y ajos! Pero ahora, tenemos reseca la garganta; ¡y no vemos nada que no sea este maná!»

A propósito, el maná se parecía a la semilla del cilantro y brillaba como la resina. El pueblo salía a recogerlo, y lo molía entre dos piedras, o bien lo machacaba en morteros, y lo cocía en una olla o hacía pan con él. Sabía a pan amasado con aceite. Por la noche, cuando el rocío caía sobre el campamento, también caía el maná.

Queja de Moisés en Quibrot Hatavá

10 Moisés escuchó que las familias del pueblo lloraban, cada una a la entrada de su tienda, con lo cual hacían que la ira del Señor se encendiera en extremo. Entonces, muy disgustado, 11 Moisés oró al Señor:

—Si yo soy tu siervo, ¿por qué me perjudicas? ¿Por qué me niegas tu favor y me obligas a cargar con todo este pueblo? 12 ¿Acaso yo lo concebí, o lo di a luz, para que me exijas que lo lleve en mi regazo, como si fuera su nodriza, y lo lleve hasta la tierra que les prometiste a sus antepasados? 13 Todo este pueblo viene llorando a pedirme carne. ¿De dónde voy a sacarla? 14 Yo solo no puedo con todo este pueblo. ¡Es una carga demasiado pesada para mí! 15 Si éste es el trato que vas a darme, ¡me harás un favor si me quitas la vida! ¡Así me veré libre de mi desgracia!

El Señor le responde a Moisés

16 El Señor le respondió a Moisés:

—Tráeme a setenta ancianos de Israel, y asegúrate de que sean ancianos y gobernantes del pueblo. Llévalos a la Tienda de reunión, y haz que esperen allí contigo. 17 Yo descenderé para hablar contigo, y compartiré con ellos el Espíritu que está sobre ti, para que te ayuden a llevar la carga que te significa este pueblo. Así no tendrás que llevarla tú solo.

18 »Al pueblo sólo le dirás lo siguiente: “Santificaos para mañana, pues váis a comer carne. Vosotros llorastéis ante el Señor, y le dijisteis: ‘¡Quién nos diera carne! ¡En Egipto la pasábamos mejor!’ Pues bien, el Señor os dará carne, y tendréis que comérosla. 19 No la comeréis un solo día, ni dos, ni cinco, ni diez, ni veinte, 20 sino todo un mes, hasta que os salga por las narices y os provoque náuseas. Y esto, por haber despreciado al Señor, que está en medio de vosotros, y por haberle llorado, diciendo: ‘¿Por qué tuvimos que salir de Egipto?’ ”

La palabra de Dios se cumple

21 Moisés replicó:

—Me encuentro en medio de un ejército de seiscientos mil hombres, ¿y tú hablas de darles carne todo un mes? 22 Aunque se les degollaran rebaños y manadas completas, ¿les alcanzaría? Y aunque se les pescaran todos los peces del mar, ¿eso les bastaría?

23 El Señor le respondió a Moisés:

—¿Acaso el poder del Señor es limitado? ¡Pues ahora verás si te cumplo o no mi palabra!

24 Moisés fue y le comunicó al pueblo lo que el Señor le había dicho. Después juntó a setenta ancianos del pueblo, y se quedó esperando con ellos alrededor de la Tienda de reunión. 25 El Señor descendió en la nube y habló con Moisés, y compartió con los setenta ancianos el Espíritu que estaba sobre él. Cuando el Espíritu descansó sobre ellos, se pusieron a profetizar. Pero esto no volvió a repetirse.

26 Dos de los ancianos se habían quedado en el campamento. Uno se llamaba Eldad y el otro Medad. Aunque habían sido elegidos, no acudieron a la Tienda de reunión. Sin embargo, el Espíritu descansó sobre ellos y se pusieron a profetizar dentro del campamento. 27 Entonces un muchacho corrió a contárselo a Moisés:

—¡Eldad y Medad están profetizando dentro del campamento!

28 Josué hijo de Nun, siervo de Moisés desde su juventud, exclamó:

—¡Moisés, señor mío, deténlos!

29 Pero Moisés le respondió:

—¿Estás celoso por mí? ¡Cómo quisiera que todo el pueblo del Señor profetizara, y que el Señor pusiera su Espíritu en todos ellos!

30 Entonces Moisés y los ancianos regresaron al campamento.

Las codornices

31 El Señor desató un viento que trajo codornices del mar y las dejó caer sobre el campamento. Las codornices cubrieron los alrededores del campamento, en una superficie de casi un día de camino y a una altura de casi un metro[b] sobre la superficie del suelo. 32 El pueblo estuvo recogiendo codornices todo ese día y toda esa noche, y todo el día siguiente. ¡Ninguno recogió menos de dos toneladas![c] Después las distribuyeron por todo el campamento.

33 Ni siquiera habían empezado a masticar la carne que tenían en la boca cuando la ira del Señor se encendió contra el pueblo y los hirió con gran mortandad. 34 Por eso llamaron a ese lugar Quibrot Hatavá,[d] porque allí fue sepultado el pueblo glotón.

35 Desde Quibrot Hatavá el pueblo partió rumbo a Jazerot, y allí se quedó.

Footnotes

  1. 11:3 En hebreo, Taberásignifica arder.
  2. 11:31 casi un metro. Lit. dos codos.
  3. 11:32 dos toneladas. Lit. diez jómer.
  4. 11:34 En hebreo, Quibrot Hatavásignifica sepultura de la glotonería.

Nya Levande Bibeln

4 Mosebok 11

Gud sänder eld över folket

1Folket började snart klaga över alla svårigheter de mötte under vägen och Herren hörde dem. Han blev förargad på dem för att de klagade ochi sin vrede sände han en eld och utplånade delar av lägrets ytterområden.

Då ropade de till Mose om hjälp, och när han bad för dem, upphörde elden.

Efter detta blev platsen känd under namnet Tabeera, som betyder brand, eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

4-5 Då började främlingarna bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Detta ökade missnöjet också bland Israels folk, och de suckade och klagade: Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten. Och minns ni de goda gurkorna och melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken?

Vi tappar matlusten av att behöva äta manna varenda dag, både morgon och kväll!

Mannat liknade korianderfrö och påminde om kåda.

Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det, och det smakade som om det var tillagat med olivolja.

Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större, och Mose blev själv mycket illa till mods.

11 Då sa Mose till Herren: Vad har jag gjort för ont eftersom jag måste dras med detta folk?

12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder?

13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: Ge oss kött!

14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung!

15 Om du tänker behandla mig på det sättet är det lika bra att du tar mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!

16 Då sa Herren till Mose: Kalla samman sjuttio av ledarna i Israel och för fram dem inför mig vid tabernaklet, så att de står där tillsammans med dig.

17 Jag ska komma ner och tala med er där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

18 Säg också till folket att rena sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: Herren har hört er gråt och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten, och han tänker ge er kött. Ni ska äta det,

19-20 inte bara en eller två dagar, eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er, och ni har gråtit av längtan efter Egypten.

21 Men Mose sa: Här finns det 600.000 män förutom alla kvinnor och barn, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad.

22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!

23 Då sa Herren till Mose: När skulle jag ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!

24 Mose lämnade sedan tabernaklet och gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade de sjuttio ledarna runt tabernaklet.

25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem började de profetera, men det hände bara vid det tillfället.

26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och när Anden kom över dem profeterade de där de stod.

27 Några unga män sprang till Mose och berättade detta.

28 Då protesterade Josua, Nuns son, Moses medhjälpare, och sa: Du måste försöka få dem att sluta!

29-30 Men Mose svarade: Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!30Därefter återvände Mose och ledarna till lägret.

31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet och lät dem falla i lägret och runt omkring det! Så långt man kunde gå åt alla håll fanns det vaktlar. De flög strax ovanför marken.

32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag! Ingen samlade in mindre än två tusen liter, och det låg vaktlar överallt.

33 Men när folket började äta av köttet upptändes Herrens vrede mot dem, och många dog.

34 Platsen kom att kallas Begärets gravar, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött.

35 Folket bröt upp och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.