Nueva Versión Internacional (Castilian)

Hechos 2

El Espíritu Santo desciende en Pentecostés

1Cuando llegó el día de Pentecostés, estaban todos juntos en el mismo lugar. De repente, vino del cielo un ruido como el de una violenta ráfaga de viento y llenó toda la casa donde estaban reunidos. Se les aparecieron entonces unas lenguas como de fuego que se repartieron y se posaron sobre cada uno de ellos. Todos fueron llenos del Espíritu Santo y comenzaron a hablar en diferentes lenguas, según el Espíritu les concedía expresarse.

Estaban de visita en Jerusalén judíos piadosos, procedentes de todas las naciones de la tierra. Al oír aquel bullicio, se agolparon y quedaron todos pasmados porque cada uno los escuchaba hablar en su propio idioma. Desconcertados y maravillados, decían: «¿No son galileos todos estos que están hablando? ¿Cómo es que cada uno de nosotros los oye hablar en su lengua materna? Partos, medos y elamitas; habitantes de Mesopotamia, de Judea y de Capadocia, del Ponto y de Asia, 10 de Frigia y de Panfilia, de Egipto y de las regiones de Libia cercanas a Cirene; visitantes llegados de Roma; 11 judíos y prosélitos; cretenses y árabes: ¡todos por igual los oímos proclamar en nuestra propia lengua las maravillas de Dios!»

12 Desconcertados y perplejos, se preguntaban: «¿Qué quiere decir esto?» 13 Otros se burlaban y decían: «Lo que pasa es que están borrachos.»

Pedro se dirige a la multitud

14 Entonces Pedro, con los once, se puso de pie y dijo con voz fuerte: «Compatriotas judíos y todos vosotros que estáis en Jerusalén, dejadme explicaros lo que sucede; prestad atención a lo que os voy a decir. 15 Éstos no están borrachos, como suponéis. ¡Apenas son las nueve de la mañana![a] 16 En realidad lo que ocurre es lo que anunció el profeta Joel:

17 » “Sucederá que en los últimos días —dice Dios—,
    derramaré mi Espíritu sobre todo el género humano.
Vuestros hijos e hijas profetizarán,
    tendrán visiones los jóvenes
    y sueños los ancianos.
18 En esos días derramaré mi Espíritu
    aun sobre mis siervos y mis siervas,
    y profetizarán.
19 Arriba en el cielo y abajo en la tierra mostraré prodigios:
    sangre, fuego y nubes de humo.
20 El sol se convertirá en tinieblas
    y la luna en sangre
antes que llegue el día del Señor,
    día grande y esplendoroso.
21 Y todo el que invoque el nombre del Señor
    será salvo.”[b]

22 »Pueblo de Israel, escuchad esto: Jesús de Nazaret fue un hombre acreditado por Dios ante vosotros con milagros, señales y prodigios, los cuales realizó Dios entre vosotros por medio de él, como bien sabéis. 23 Éste fue entregado según el determinado propósito y el previo conocimiento de Dios; y por medio de gente malvada,[c] vosotros lo matastéis, clavándolo en la cruz. 24 Sin embargo, Dios lo resucitó, librándolo de las angustias de la muerte, porque era imposible que la muerte lo mantuviera bajo su dominio. 25 En efecto, David dijo de él:

» “Veía yo al Señor siempre delante de mí,
    porque él está a mi derecha
    para que no caiga.
26 Por eso mi corazón se alegra, y canta con gozo mi lengua;
    mi cuerpo también vivirá en esperanza.
27 No dejarás que mi vida termine en el sepulcro;[d]
    no permitirás que tu santo sufra corrupción.
28 Me has dado a conocer los caminos de la vida;
    me llenarás de alegría en tu presencia.”[e]

29 »Hermanos, permitidme hablaros con franqueza acerca del patriarca David, que murió y fue sepultado, y cuyo sepulcro está entre nosotros hasta el día de hoy. 30 Era profeta y sabía que Dios le había prometido bajo juramento poner en el trono a uno de sus descendientes.[f] 31 Fue así como previó lo que iba a suceder. Refiriéndose a la resurrección del Mesías, afirmó que Dios no dejaría que su vida terminara en el sepulcro, ni que su fin fuera la corrupción. 32 A este Jesús, Dios lo resucitó, y de ello todos nosotros somos testigos. 33 Exaltado por el poder[g] de Dios, y habiendo recibido del Padre el Espíritu Santo prometido, ha derramado esto que vosotros ahora véis y oís. 34 David no subió al cielo, y sin embargo declaró:

» “Dijo el Señor a mi Señor:
    Siéntate a mi derecha,
35 hasta que ponga a tus enemigos
    por estrado de tus pies.”[h]

36 »Por tanto, sepa bien todo Israel que a este Jesús, a quien vosotros crucificastéis, Dios lo ha hecho Señor y Mesías.»

37 Cuando oyeron esto, todos se sintieron profundamente conmovidos y les dijeron a Pedro y a los otros apóstoles:

—Hermanos, ¿qué debemos hacer?

38 —Arrepentíos y bautizaos cada uno de vosotros en el nombre de Jesucristo para perdón de vuestros pecados —les contestó Pedro—, y recibiréis el don del Espíritu Santo. 39 En efecto, la promesa es para vosotros, para vuestros hijos y para todos los extranjeros,[i] es decir, para todos aquellos a quienes el Señor nuestro Dios quiera llamar.

40 Y con muchas otras razones les exhortaba insistentemente:

—¡Salvaos de esta generación perversa!

La comunidad de los creyentes

41 Así, pues, los que recibieron su mensaje fueron bautizados, y aquel día se unieron a la iglesia unas tres mil personas. 42 Se mantenían firmes en la enseñanza de los apóstoles, en la comunión, en el partimiento del pan y en la oración. 43 Todos estaban asombrados por los muchos prodigios y señales que realizaban los apóstoles. 44 Todos los creyentes estaban juntos y tenían todo en común: 45 vendían sus propiedades y posesiones, y compartían sus bienes entre sí según la necesidad de cada uno. 46 No dejaban de reunirse en el templo ni un solo día. De casa en casa partían el pan y compartían la comida con alegría y generosidad, 47 alabando a Dios y disfrutando de la estimación general del pueblo. Y cada día el Señor añadía al grupo los que iban siendo salvos.

Footnotes

  1. 2:15 son las nueve de la mañana. Lit. es la hora tercera del día.
  2. 2:21 Jl 2:28-32
  3. 2:23 gente malvada. Lit. quienes carecían de la ley.
  4. 2:27 sepulcro. Lit. Hades; también en v. 31.
  5. 2:28 Sal 16:8-11
  6. 2:30 Sal 132:11
  7. 2:33 por el poder. Alt. a la derecha.
  8. 2:35 Sal 110:1
  9. 2:39 los extranjeros. Lit. los que están lejos.

Nya Levande Bibeln

Apostlagärningarna 2

Den helige Ande kommer

1Sju veckor hade nu gått sedan Jesus dog och uppstod, och pingstdagen kom. När de troende hade samlats den dagen,

hördes plötsligt ett dån från himlen, som ljudet av en våldsam storm, och det fyllde huset där de var samlade.

Sedan visade sig något som såg ut som flammor eller eldstungor, och dessa stannade över deras huvuden.

Och allesammans blev fyllda av den helige Ande och började tala språk som de i vanliga fall inte kunde, men som den helige Ande inspirerade dem till.

Många fromma judar från olika länder var i Jerusalem den dagen för att vara med och fira pingsthögtiden.

När de hörde dånet i skyn ovanför huset, kom många springande för att se vad som stod på. När de nu hörde lärjungarna tala deras egna språk, blev de alldeles förbluffade.

Hur kan det komma sig? ropade de. De här männen kommer ju alla från Galileen,

och ändå hör vi dem tala på våra egna språk.

Här är vi, parter, meder, elamiter. Vi är från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, Asien,

10 Frygien, Pamfylien, Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi kommer från Rom, både judar och sådana som omvänts till judendomen,

11 vi är kreter och araber. Och ändå hör vi dessa män tala om Guds mäktiga under på vårt eget språk!

12 De stod där förvånade och häpna. Vad kan det här betyda? frågade de sig.

13 Men andra i folkskaran hånade dem: De är berusade, det är ju självklart! sa de.

Petrus tal på pingstdagen

14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva apostlarna och ropade till folket: Hör på allesammans, både jerusalemsbor och ni som är här på besök!

15 Några av er säger att de här männen är berusade. Det är inte sant. Det är alldeles för tidigt på dagen för det. Människor dricker sig inte berusade klockan nio på morgonen!

16 Nej, vad ni är vittnen till den här morgonen förutsas för flera hundra år sedan av profeten Joel:

17 'I de sista dagarna

18 Ja, den helige Ande ska komma till alla mina tjänare, både män och kvinnor, och de ska profetera.

19 Och ni ska se märkliga tecken både på himlen och på jorden: blod och eld och rökmoln.

20 Solen ska bli svart och månen blodröd innan Herrens stora dag kommer.

21 Men var och en som ber Herren om barmhärtighet ska få det och bli frälst.'

22 Hör på mig, ni israelitiska män! Gud gav Jesus från Nasaret sitt erkännande inför alla människor genom att låta honom utföra de mest fantastiska under. Det vet ni alla.

23 Men Gud följde sin uppgjorda plan och tillät er att med hjälp av den romerska staten spika fast honom vid korset och döda honom.

24 Sedan befriade Gud honom från dödens vånda och förde honom tillbaka till livet, för döden kunde inte hålla honom i sitt grepp.

25 Kung David säger om Jesus: 'Jag vet att Herren alltid är med mig. Han hjälper mig. Guds stora kraft håller mig uppe.

26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och min tunga ropar ut hans lov! För jag vet att allt kommer att gå väl för mig när jag dör.

27 Du kommer inte att lämna min själ i helvetet, eller låta din helige Sons kropp förgås.

28 Du kommer att ge mig livet tillbaka och fylla mig med underbar glädje när jag är i din närhet.'

29 Tänk efter, kära bröder! David talade inte om sig själv när han skrev de ord som jag har citerat, för han dog och blev begravd, och hans grav finns fortfarande här ibland oss.

30 Men han var en profet och visste att Gud hade gett ett löfte som inte kunde brytas. Han hade lovat att en av Davids efterkommande skulle bli Messias och sitta på Davids tron.

31 David såg framåt och förutsa att Messias skulle uppstå med orden: ''Hans sj¤l ska inte l¤mnas i helvetet, och hans kropp ska inte f´rmultna.''

32 Det var alltså om Jesus han talade, och vi är alla vittnen till att Jesus uppstod från de döda.

33 Och Gud har upprest honom och nu sitter han på hedersplatsen vid Guds högra sida. Och precis som Fadern har lovat, har Jesus fått motta den helige Ande, vilken han sedan har sänt till er med det resultat ni ser och hör i dag.

34 Nej, det var inte om sig själv David talade i de ord som jag citerade nyss, för han for aldrig upp till himlen. Dessutom sa han också: 'Gud talade till min Herre, Messias, och sa till honom: Sitt här på hedersplatsen bredvid mig,

35 tills jag lägger dina fiender för dina fötter!'

36 Därför säger jag utan omsvep till alla i Israel att Gud har gjort denne Jesus, som ni korsfäste, till Herre och Messias!

37 Petrus ord rörde dem djupt, och de frågade honom och de andra apostlarna: Bröder, vad ska vi göra?

38 Petrus svarade: Var och en av er måste vända sig bort från synden och komma tillbaka till Gud och bli döpt i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse. Då kommer ni också att få den helige Ande som gåva.

39 Kristus har nämligen lovat att den helige Ande ska ges till var och en som har blivit kallad av Herren vår Gud, och till era barn, ja till och med till dem som bor i andra länder!

40 Sedan höll Petrus en lång predikan och berättade om Jesus och uppmanade med stor kraft alla som lyssnade att ta emot frälsning och rädda sig undan detta onda släkte.

41 Och de som lät sig överbevisas av det Petrus sa döptes - tillsammans cirka tretusen personer.

Den första kristna församlingen

42 De förenade sig med de andra troende och deltog regelbundet i apostlarnas undervisning, i gudstjänsterna, i brödsbrytelsen och i bönen.

43 Och en känsla av djup respekt fanns hos alla, för apostlarna utförde många under.

44 Och alla de troende var ständigt tillsammans och delade allt med varandra.

45 De sålde sina tillhörigheter och delade med sig till dem som behövde något.

46 Varje dag bad de tillsammans i templet, och i hemmen samlades de i små grupper för att bryta bröd. De delade sina måltider i uppriktig glädje och tacksamhet

47 och lovprisade Gud. Och alla i staden var vänligt inställda till dem, och varje dag växte församlingen i antal eftersom Gud frälste många.