1Haa! Mzinda uja wasiyidwa wokhawokha,
umene kale unali wodzaza ndi anthu!
Kale unali wotchuka pakati pa mitundu ya anthu!
Tsopano wasanduka ngati mkazi wamasiye.
Kale unali mfumukazi ya onse pa dziko lapansi,
tsopano wasanduka kapolo.
2Ukulira mowawidwa mtima usiku wonse,
misozi ili pa masaya pake.
Mwa abwenzi ake onse,
palibe ndi mmodzi yemwe womutonthoza.
Abwenzi ake onse amuchitira chiwembu;
onse akhala adani ake.
3Yuda watengedwa ku ukapolo,
kukazunzika ndi kukagwira ntchito yolemetsa.
Iye akukhala pakati pa anthu a mitundu ina;
ndipo alibe malo opumulira.
Onse omuthamangitsa iye amupitirira,
ndipo alibe kwina kothawira.
4Misewu yopita ku Ziyoni ikulira,
chifukwa palibe ndi mmodzi yemwe akubwera ku maphwando ake.
Zipata zake zonse zili pululu,
ansembe akubuwula.
Anamwali ake akulira,
ndipo ali mʼmasautso woopsa.
5Adani ake asanduka mabwana ake;
odana naye akupeza bwino.
Yehova wamubweretsera mavuto
chifukwa cha machimo ake ambiri.
Ana ake atengedwa ukapolo
pamaso pa mdani.
6Ulemerero wonse wa mwana wamkazi wa Ziyoni
wachokeratu.
Akalonga ake ali ngati mbawala
zosowa msipu;
alibe mphamvu zothawira
owathamangitsa.
7Pa masiku a masautso ndi kuzunzika kwake,
Yerusalemu amakumbukira chuma chonse
chimene mʼmasiku amakedzana chinali chake.
Anthu ake atagwidwa ndi adani ake,
panalibe aliyense womuthandiza.
Adani ake ankamuyangʼana
ndi kumuseka chifukwa cha kuwonongeka kwake.
8Yerusalemu wachimwa kwambiri
ndipo potero wakhala wodetsedwa.
Onse amene ankamulemekeza pano akumunyoza,
chifukwa aona umaliseche wake.
Iye mwini akubuwula
ndipo akubisa nkhope yake.
9Uve wake umaonekera pa zovala zake;
iye sanaganizire za tsogolo lake.
Nʼchifukwa chake kugwa kwake kunali kwakukulu;
ndipo analibe womutonthoza.
“Inu Yehova, taonani masautso anga,
pakuti mdani wapambana.”
10Adani amulanda
chuma chake chonse;
iye anaona mitundu ya anthu achikunja ikulowa mʼmalo ake opatulika,
amene Inu Mulungu munawaletsa
kulowa mu msonkhano wanu.
11Anthu ake onse akubuwula
pamene akufunafuna chakudya;
asinthanitsa chuma chawo ndi chakudya
kuti akhale ndi moyo.
“Inu Yehova, taonani ndipo ganizirani,
chifukwa ine ndanyozeka.”
12“Kodi zimenezi mukuziyesa zachabe, inu nonse mukudutsa?
Yangʼanani ndipo muone.
Kodi pali mavuto ofanana ndi
amene andigwerawa,
amene Ambuye anandibweretsera
pa tsiku la ukali wake?
13“Anatumiza moto kuchokera kumwamba,
unalowa mpaka mʼmafupa anga.
Anayala ukonde kuti ukole mapazi anga
ndipo anandibweza.
Anandisiya wopanda chilichonse,
wolefuka tsiku lonse.
14“Wazindikira machimo anga onse
ndipo ndi manja ake anawaluka pamodzi.
Machimowa afika pakhosi panga,
ndipo Ambuye wandithetsa mphamvu.
Iye wandipereka
kwa anthu amene sindingalimbane nawo.
15“Ambuye wakana
anthu anga onse amphamvu omwe ankakhala nane:
wasonkhanitsa gulu lankhondo kuti lilimbane nane,
kuti litekedze anyamata anga;
mʼmalo ofinyira mphesa Ambuye wapondereza
anamwali a Yuda.
16“Chifukwa cha zimenezi ndikulira
ndipo maso anga adzaza ndi misozi.
Palibe aliyense pafupi woti anditonthoze,
palibe aliyense wondilimbitsa mtima.
Ana anga ali okhaokha
chifukwa mdani watigonjetsa.
17“Ziyoni wakweza manja ake,
koma palibe aliyense womutonthoza.
Yehova walamula kuti abale ake
a Yakobo akhale adani ake;
Yerusalemu wasanduka
chinthu chodetsedwa pakati pawo.
18“Yehova ndi wolungama,
koma ndine ndinawukira malamulo ake.
Imvani inu anthu a mitundu yonse;
onani masautso anga.
Anyamata ndi anamwali anga
agwidwa ukapolo.
19“Ndinayitana abwenzi anga
koma anandinyenga.
Ansembe ndi akuluakulu anga
anafa mu mzinda
pamene ankafunafuna chakudya
kuti akhale ndi moyo.
20“Inu Yehova, onani mmene ine ndavutikira!
Ndikuzunzika mʼkati mwanga,
ndipo mu mtima mwanga ndasautsidwa
chifukwa ndakhala osamvera.
Mʼmisewu anthu akuphedwa,
ndipo ku mudzi kuli imfa yokhayokha.
21“Anthu amva kubuwula kwanga,
koma palibe wonditonthoza.
Adani anga onse amva masautso anga;
iwo akusangalala pa zimene Inu mwachita.
Lifikitseni tsiku limene munalonjeza lija
kuti iwonso adzakhale ngati ine.
22“Lolani kuti ntchito zawo zoyipa zifike pamaso panu;
muwalange
ngati mmene mwandilangira ine
chifukwa cha machimo anga onse.
Ndikubuwula kwambiri
ndipo mtima wanga walefuka.”
Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
1Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
