Esajasʼ Bog 24 – BPH & APSD-CEB

Bibelen på hverdagsdansk

Esajasʼ Bog 24:1-23

Guds dom over Israel og hele verden

1Hør efter! Herren gør jorden24,1 Eller: „Herren gør landet tomt og øde.” Teksten bruger et ord, som kan betyde landet, jorden eller verden. Det er ofte uklart, om der tænkes på Israels land, jorden eller hele verden. tom og øde. Han lægger Israels land øde og spreder dets indbyggere. 2Det går menigmand som præst, slave som herre, slavepige som frue, køber som sælger, udlåner som låner. Ikke en eneste undslipper. 3Landet bliver plyndret totalt og tømt. Det er Herrens ord.

4-5Befolkningen vil lide under følgen af deres synder. Jorden vrider sig i smerte, og afgrøderne visner, for himlen nægter at give regn. Landet er ødelagt af ondskab og forbrydelser. Folket har overtrådt Guds lov og brudt hans ubrydelige pagt. 6Derfor hænger Guds forbandelse over dem, og de må bære straffen for deres synd. Befolkningen svinder ind, og kun få vil overleve.

7Vinhøsten er slået fejl, vinen er brugt op og lystigheden vendt til sorg. 8Harpens melodiøse akkorder og tamburinens lystige rytmer er forstummet, al jubel er ophørt. 9Ingen vin kan inspirere til sang, og øllet smager bittert.

10Tomhedens by er brudt ned. Alle døre er låste og barrikaderede. 11Folk strejfer om i gaderne og råber på vin. Glæden er gået i sort, lystigheden forsvundet. 12Byen er ødelagt, dens porte slået ind. 13Som når man har slået oliven ned fra træets grene eller plukket druer i vinmarken, sådan bliver det blandt alle folkeslagene ud over jorden: kun en rest bliver tilbage.

14Men de, som er tilbage, skal råbe højt af glæde. I Vesten lovsynger de Guds storhed. 15-16I Østen skal lovsangen give ekko tilbage. Fjerne øer skal lovprise Herren, Israels Herre. Fra jordens ender synger de: „Æren er Guds, for han er retfærdig.”

Men mit hjerte er tungt af sorg, jeg holder det ikke ud. Ondskaben vinder stadig frem, troløshed ligger på lur overalt. 17Terror, ulykker og undertrykkelse rammer alle jordens folk. 18Undslipper I terror, vil I styrte i en faldgrube. Kravler I op af faldgruben, bliver I fanget i en fælde.

Straffen kommer ned fra himlen. Jorden ryster i sin grundvold. 19Den slår revner og bryder sammen, ryster og skælver. 20Verden vakler som en beruset, svajer som et faldefærdigt skur. Den segner under vægten af sin skyld og rejser sig ikke igen.

21Til den tid vil Herren straffe himlens åndemagter såvel som jordens stolte herskere. 22De bliver stuvet sammen som fanger og lænket i mørkets hule. Der må de vente til dommens dag. 23Fuldmånen vil skjule sit ansigt og solen gemme sig væk, for Herren, den Almægtige, skal regere fra Zions bjerg i Jerusalem, og hans folks ledere skal se hans herlighed.

Ang Pulong Sa Dios

Isaias 24:1-23

Silotan sa Ginoo ang Kalibotan

1Pamati! Laglagon sa Ginoo ang kalibotan24:1 ang kalibotan: o, ang yuta sa Canaan ug ang mga lugar sa palibot niini. hangtod nga dili na kini mapuslan, ug patibulaagon niya ang mga lumulupyo niini. 2Usa lang ang dangatan sa tanan—pari o lumulupyo, agalon o sulugoon, tigbaligya o tigpalit, tigpautang o tigpangutang. 3Malaglag gayod sa hingpit ang kalibotan ug wala na gayoy mahibilin niini. Mahitabo gayod kini, kay ang Ginoo mismo ang nagaingon niini. 4Momala ug mogahi ang yuta. Maluya ang mga tawo sa tibuok kalibotan, apil ang dungganon nga mga tawo. 5Gihugaw-hugawan ang kalibotan sa mga lumulupyo niini, tungod kay wala nila tumana ang mga kasugoan ug mga tulumanon sa Dios. Gilapas nila ang walay kataposan nga kasabotan sa Dios kanila. 6Busa panghimaraoton sa Dios ang kalibotan, ug manubag ang mga lumulupyo niini tungod sa ilang mga sala. Sunogon sila, ug gamay lang ang mahibilin kanila. 7Mangalaya ang mga ubas, ug mahurot ang bino. Magsubo ang naghudyaka, 8ug dili na madunggan ang masadya nga tukar sa mga tamborin ug mga harpa, ug ang paghugyaw sa mga tawo nga nagsaulog. 9Wala nay panag-awit sa ilang pag-inom, ug ang ilimnon mahimong mapait. 10Magun-ob ang siyudad ug dili na mapuslan. Sirad-an ang pultahan sa matag balay aron walay makasulod. 11Maninggit ang mga tawo diha sa kadalanan, nga nagpangayo ug bino. Ang ilang kalipay mapulihan sa kasubo. Wala nay kasadya sa kalibotan. 12Ang siyudad pasagdan nga magpabilin nga guba, ug ang mga pultahan niini mangalumpag. 13Gamay na lang ang mga tawong mahibilin sa tanang nasod sa kalibotan, sama sa punoan sa olibo o sa ubas human kini pupui. 14Ang mga tawo nga mangabilin manghugyaw sa kalipay. Ang anaa sa kasadpan magmantala sa pagkagamhanan sa Ginoo. 15Busa ang mga tawo sa sidlakan ug sa mga isla angay nga modayeg sa Ginoo, ang Dios sa Israel. 16Gikan sa kinatumyan sa kalibotan madungog nato ang pag-awit ug “Daygon ang Matarong nga Dios!”

Apan alaot ako! Naluya na ako! Kay padayon gihapon ang pagluib sa mga maluibon. 17Kamong mga katawhan sa kalibotan, naghulat kaninyo ang kalisang, bung-aw, ug lit-ag. 18Ang mokalagiw tungod sa kalisang mahulog sa bangag, ug ang mogawas gikan sa bangag malit-agan.

Magbunok ang ulan, ug matay-og ang pundasyon sa kalibotan. 19Mangliki ang yuta, ug matunga kini. 20Magsusapinday kini sama sa hubog. Mag-uyog-uyog kini sama sa payag nga gihuyop sa hangin. Mabug-atan kini tungod sa sala, ug mapukan kini ug dili na makabangon pag-usab.

21Nianang panahona, silotan sa Ginoo ang gamhanang mga langitnong binuhat, ug ang mga hari sa kalibotan. 22Tigomon silang tanan diha sa bangag sama sa mga priso. Prisohon sila, ug silotan sa kaulahian. 23Modulom ang adlaw ug bulan kay maghari ang Ginoo nga Makagagahom sa Bukid sa Zion, sa Jerusalem. Ug didto mapadayag ang iyang gahom atubangan sa mga pangulo sa katawhan.