La Bible du Semeur

Marc 6:1-56

Jésus rejeté à Nazareth

(Mt 13.54-58 ; Lc 4.16-30)

1Jésus partit de là et retourna dans la ville dont il était originaire6.1 C’est-à-dire Nazareth, en Galilée., accompagné de ses disciples. 2Le jour du sabbat, il se mit à enseigner dans la synagogue.

Beaucoup de ses auditeurs furent très étonnés : D’où tient-il cela ? disaient-ils. Qui lui a donné cette sagesse ? D’où lui vient le pouvoir d’accomplir tous ces miracles ? 3N’est-il pas le charpentier, le fils de Marie, le frère de Jacques, de Joseph, de Jude et de Simon ? Ses sœurs ne vivent-elles pas ici parmi nous ?

Et voilà pourquoi ils trouvaient en lui un obstacle à la foi.

4Alors Jésus leur dit : C’est seulement dans sa patrie, dans sa parenté et dans sa famille que l’on refuse d’honorer un prophète.

5Il ne put accomplir là aucun miracle, sinon pour quelques malades à qui il imposa les mains et qu’il guérit. 6Il fut étonné de leur incrédulité.

L’envoi des Douze

(Mt 10.1, 5-14 ; Lc 9.1-6)

Jésus parcourait les villages des alentours pour y donner son enseignement. 7Il appela les Douze et les envoya en mission deux par deux, en leur donnant autorité sur les esprits mauvais. 8Il leur recommanda de ne rien emporter pour la route, sauf un bâton.

Il leur dit : Ne prenez ni provisions ni sac, ni argent dans votre ceinture. 9Mettez des sandales à vos pieds et n’emportez pas de tunique de rechange. 10Dans la maison où vous entrerez, restez jusqu’à votre départ. 11Et si, dans une ville, on ne veut ni vous recevoir ni vous écouter, partez de là en secouant la poussière de vos sandales6.11 Voir note Mt 10.14. : cela constituera un témoignage contre eux.

12Ils partirent donc et proclamèrent qu’il fallait changer profondément. 13Ils chassaient aussi beaucoup de démons et guérissaient de nombreux malades en les oignant d’huile.

Hérode et Jean-Baptiste

(Mt 14.1-2 ; Lc 9.7-9)

14Le roi Hérode6.14 C’est-à-dire Hérode Antipas. entendit parler de Jésus, car sa réputation se répandait partout.

On disait de Jésus : C’est Jean-Baptiste qui est ressuscité ! C’est pour cela qu’il détient le pouvoir de faire des miracles.

15D’autres disaient : C’est Elie.

D’autres encore : C’est un prophète comme il y en avait autrefois.

16De son côté, Hérode, qui entendait tout cela, se disait : C’est celui que j’ai fait décapiter, c’est Jean, et il est ressuscité !

(Mt 14.3-12 ; Lc 3.19-20)

17En effet, Hérode avait fait arrêter Jean, l’avait fait enchaîner et jeter en prison, à cause d’Hérodiade, la femme de Philippe, son demi-frère, qu’il avait épousée6.17 Hérode Philippe vivait à Rome. Antipas avait répudié sa femme pour épouser Hérodiade, femme de Philippe..

18Car Jean disait à Hérode : Tu n’as pas le droit de prendre la femme de ton frère.

19Hérodiade, furieuse contre lui, cherchait à le faire mourir, mais elle n’y parvenait pas, 20car Hérode craignait Jean. Il savait que c’était un homme juste et saint. Il le protégeait donc. Quand il l’entendait parler, il en restait fort perplexe. Et pourtant, il aimait l’entendre.

21Un jour cependant, Hérodiade trouva une occasion favorable, lors de l’anniversaire d’Hérode. Celui-ci organisa ce jour-là une grande fête à laquelle il invita les hauts dignitaires de sa cour, les officiers supérieurs et les notables de la Galilée. 22Au cours du banquet, la fille d’Hérodiade6.22 Certains manuscrits ont : sa fille Hérodiade. entra dans la salle : elle dansa, Hérode et ses invités étaient sous son charme. Le roi dit alors à la jeune fille : Demande-moi ce que tu voudras et je te le donnerai. 23Il alla même jusqu’à lui faire ce serment : Tout ce que tu me demanderas, je te le donnerai, même si c’est la moitié de mon royaume.

24Elle sortit pour prendre conseil auprès de sa mère : Que vais-je lui demander ?

– La tête de Jean-Baptiste, lui répondit celle-ci.

25Aussitôt la jeune fille se hâta de retourner auprès du roi pour lui exprimer son vœu en ces termes : Je veux que, tout de suite, tu me donnes sur un plat la tête de Jean-Baptiste.

26Le roi en fut consterné, mais à cause de son serment et de ses invités, il ne voulut pas le lui refuser. 27Il envoya donc aussitôt un garde en lui ordonnant de rapporter la tête de Jean. Celui-ci s’en alla décapiter Jean dans la prison. 28Il apporta la tête sur un plat et la remit à la jeune fille, et celle-ci la donna à sa mère. 29Lorsque les disciples de Jean apprirent ce qui s’était passé, ils vinrent prendre son corps pour l’ensevelir dans un tombeau.

Les apôtres rentrent de mission

(Mt 14.13a ; Lc 9.10 ; Jn 6.1)

30A leur retour, les apôtres se réunirent auprès de Jésus et lui rendirent compte de tout ce qu’ils avaient fait, et de tout ce qu’ils avaient enseigné.

31Alors il leur dit : Venez avec moi, dans un endroit isolé, et vous prendrez un peu de repos.

Il y avait effectivement beaucoup de monde qui allait et venait et ils ne trouvaient même pas le temps de manger. 32Ils partirent donc dans le bateau pour aller à l’écart dans un endroit désert.

Avec cinq pains et deux poissons

(Mt 14.13b-21 ; Lc 9.11-17 ; Jn 6.2-15)

33Mais beaucoup les virent s’en aller et les reconnurent. De toutes les bourgades, on accourut à pied, et on les devança à l’endroit où ils se rendaient. 34Aussi, quand Jésus descendit du bateau, il vit une foule nombreuse. Il fut pris de compassion pour eux parce qu’ils étaient comme des brebis sans berger ; alors il se mit à enseigner longuement.

35Il se faisait déjà tard. Ses disciples s’approchèrent de lui et lui dirent : Cet endroit est désert, et il est déjà tard. 36Renvoie donc ces gens pour qu’ils aillent dans les hameaux et les villages des environs s’acheter de quoi manger.

37Mais Jésus leur répondit : Donnez-leur vous-mêmes à manger !

Ils lui demandèrent : Faut-il que nous allions acheter pour deux cents pièces d’argent6.37 Il s’agit de deniers. Le denier était le salaire normal d’une journée de travail. de pain, et que nous le leur donnions à manger ?

38Jésus reprit : Combien avez-vous de pains ? Allez voir !

Ils allèrent se renseigner et revinrent lui dire : Il y en a cinq, et deux poissons.

39Alors il leur ordonna de faire asseoir la foule par groupes sur l’herbe verte. 40Les gens s’installèrent par terre, par rangées de cent et de cinquante. 41Jésus prit les cinq pains et les deux poissons, leva les yeux vers le ciel, prononça la prière de bénédiction ; il partagea les pains, et les donna aux disciples pour qu’ils les distribuent à la foule. Il partagea aussi les deux poissons entre tous. 42Tout le monde mangea à satiété. 43On ramassa les morceaux de pain qui restaient. Il y en eut douze paniers pleins. Il restait aussi des poissons. 44Or, ceux qui avaient mangé ces pains étaient au nombre de cinq mille hommes.

Jésus marche sur les eaux

(Mt 14.22-33 ; Jn 6.16-21)

45Aussitôt après, Jésus pressa ses disciples de remonter dans le bateau pour qu’ils le précèdent de l’autre côté du lac, vers Bethsaïda, pendant que lui-même renverrait la foule. 46Après l’avoir congédiée, il se rendit sur une colline pour prier.

47A la tombée de la nuit, le bateau se trouvait au milieu du lac et Jésus était resté seul à terre. 48Il vit que ses disciples avaient beaucoup de mal à ramer, car le vent leur était contraire. Vers la fin de la nuit, il se dirigea vers eux en marchant sur les eaux du lac. Il voulait les dépasser. 49Mais quand ils le virent marcher ainsi sur l’eau, ils crurent que c’était un fantôme et se mirent à pousser des cris. 50En effet, tous l’avaient aperçu et étaient pris de panique.

Aussitôt, il se mit à leur parler : Rassurez-vous, leur dit-il, c’est moi, n’ayez pas peur !

51Puis il monta auprès d’eux dans le bateau. Le vent tomba. Ils en furent frappés de stupeur. 52Car ils n’avaient pas compris ce qui s’était passé au sujet des pains. Leur intelligence était aveuglée.

Des guérisons à Génésareth

(Mt 14.34-36)

53La traversée achevée, ils touchèrent terre à Génésareth6.53 Génésareth : voir note Mt 14.34. où ils amarrèrent leur bateau. 54Comme ils en descendaient, les gens reconnurent aussitôt Jésus et 55parcoururent toute la région pour annoncer sa venue. Ils lui amenaient les malades sur des brancards, dès qu’ils apprenaient son arrivée quelque part. 56Partout où il se rendait, dans les villages, les villes, les campagnes, ils apportaient les malades sur les places publiques et le suppliaient de leur permettre de toucher ne serait-ce que la frange de son vêtement6.56 Le vêtement de dessus que portaient les Juifs était bordé de franges, selon Dt 22.12.. Et tous ceux qui la touchaient étaient guéris.

Swedish Contemporary Bible

Markus 6:1-56

Människorna i Nasaret vägrar att tro

(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)

1Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. 2När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? 3Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.

4Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” 5Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6Han förvånade sig över deras otro.

Jesus sänder ut sina tolv lärjungar

(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)

Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. 7Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. 8Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. 9Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.

10”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. 11Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”

12Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. 13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja6:13 Olivolja var en välkänd medicin på den här tiden. Men här användes oljan antagligen som en symbol för att Gud skulle bota den sjuke. och botade dem.

Johannes döparens död

(Matt 14:1-12; Luk 9:7-9)

14Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” 15Men en del sa: ”Han är Elia6:15 Jfr 2 Kung 2:1-11..” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”

16”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”

17Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. 18Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” 19Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. 20Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.

21Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. 22Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.

Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” 23Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”

24Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”

25Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”

26Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. 27Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes 28och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. 29Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.

Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer

(Matt 14:13-21; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)

30Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. 31Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” 32Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.

33Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. 34Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.

35Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. 36Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”

37Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”

”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer6:37 En denar motsvarade en dagslön. att köpa mat till allihop.”

38”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”

När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. 39Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. 40De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.

41Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. 44Det var 5 000 män som hade ätit.

Jesus går på vattnet

(Matt 14:22-33; Joh 6:16-21)

45Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. 46Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.

47När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, 48såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind.

Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. 49Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. 50Alla såg de honom och blev förskräckta.

Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 51Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden.

De var alldeles häpna. 52De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.

Jesus botar alla som rör vid honom

(Matt 14:34-36)

53När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. 54Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. 55De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. 56Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.