Swedish Contemporary Bible

Ruth 1

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

4Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

8Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

11”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

14Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

15”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

16Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

19De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.

”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.

20”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara[a], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. 21Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”

22Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.

Notas al pie

  1. 1:20 Noomi betyder den ljuva/ljuvliga och Mara den bittra.

New International Reader's Version

Ruth 1

Naomi Loses Her Husband and Sons

1There was a time when Israel didn’t have kings to rule over them. But they had leaders to help them. This is a story about some things that happened during that time. There wasn’t enough food in the land of Judah. So a man went to live for a while in the country of Moab. He was from Bethlehem in Judah. His wife and two sons went with him. The man’s name was Elimelek. His wife’s name was Naomi. The names of his two sons were Mahlon and Kilion. They were from the tribe of Ephraim. Their home had been in Bethlehem in Judah. They went to Moab and lived there.

Naomi’s husband Elimelek died. So she was left with her two sons. They married women from Moab. One was named Orpah. The other was named Ruth. Naomi’s family lived in Moab for about ten years. Then Mahlon and Kilion also died. So Naomi was left without her two sons and her husband.

Naomi and Ruth Return to Bethlehem

While Naomi was in Moab, she heard that the Lord had helped his people. He had begun to provide food for them again. So Naomi and her two daughters-in-law prepared to go from Moab back to her home. She left the place where she had been living. Her daughters-in-law went with her. They started out on the road that would take them back to the land of Judah.

Naomi said to her two daughters-in-law, “Both of you go back. Each of you go to your own mother’s home. You were kind to your husbands, who have died. You have also been kind to me. So may the Lord be just as kind to you. May the Lord help each of you find rest in the home of another husband.”

Then she kissed them goodbye. They broke down and wept loudly. 10 They said to her, “We’ll go back to your people with you.”

11 But Naomi said, “Go home, my daughters. Why would you want to come with me? Am I going to have any more sons who could become your husbands? 12 Go home, my daughters. I’m too old to have another husband. Suppose I thought there was still some hope for me. Suppose I married a man tonight. And later I had sons by him. 13 Would you wait until they grew up? Would you stay single until you could marry them? No, my daughters. My life is more bitter than yours. The Lord’s power has turned against me!”

14 When they heard that, they broke down and wept again. Then Orpah kissed her mother-in-law goodbye. But Ruth held on to her.

15 “Look,” said Naomi. “Your sister-in-law is going back to her people and her gods. Go back with her.”

16 But Ruth replied, “Don’t try to make me leave you and go back. Where you go I’ll go. Where you stay I’ll stay. Your people will be my people. Your God will be my God. 17 Where you die I’ll die. And there my body will be buried. I won’t let even death separate you from me. If I do, may the Lord punish me greatly.” 18 Naomi realized that Ruth had made up her mind to go with her. So she stopped trying to make her go back.

19 The two women continued on their way. At last they arrived in Bethlehem. The whole town was stirred up because of them. The women in the town asked, “Can this possibly be Naomi?”

20 “Don’t call me Naomi,” she told them. “Call me Mara. The Mighty One has made my life very bitter. 21 I was full when I went away. But the Lord has brought me back empty. So why are you calling me Naomi? The Lord has made me suffer. The Mighty One has brought trouble on me.”

22 So Naomi returned from Moab. Ruth, her daughter-in-law from Moab, came with her. They arrived in Bethlehem just when people were beginning to harvest the barley.