Swedish Contemporary Bible

Ruth 1

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

4Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

8Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

11”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

14Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

15”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

16Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

19De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.

”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.

20”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara[a], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. 21Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”

22Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.

Notas al pie

  1. 1:20 Noomi betyder den ljuva/ljuvliga och Mara den bittra.

The Message

Ruth 1

11-2 Once upon a time—it was back in the days when judges led Israel— there was a famine in the land. A man from Bethlehem in Judah left home to live in the country of Moab, he and his wife and his two sons. The man’s name was Elimelech; his wife’s name was Naomi; his sons were named Mahlon and Kilion—all Ephrathites from Bethlehem in Judah. They all went to the country of Moab and settled there.

3-5 Elimelech died and Naomi was left, she and her two sons. The sons took Moabite wives; the name of the first was Orpah, the second Ruth. They lived there in Moab for the next ten years. But then the two brothers, Mahlon and Kilion, died. Now the woman was left without either her young men or her husband.

6-7 One day she got herself together, she and her two daughters-in-law, to leave the country of Moab and set out for home; she had heard that God had been pleased to visit his people and give them food. And so she started out from the place she had been living, she and her two daughters-in-law with her, on the road back to the land of Judah.

8-9 After a short while on the road, Naomi told her two daughters-in-law, “Go back. Go home and live with your mothers. And may God treat you as graciously as you treated your deceased husbands and me. May God give each of you a new home and a new husband!” She kissed them and they cried openly.

10 They said, “No, we’re going on with you to your people.”

11-13 But Naomi was firm: “Go back, my dear daughters. Why would you come with me? Do you suppose I still have sons in my womb who can become your future husbands? Go back, dear daughters—on your way, please! I’m too old to get a husband. Why, even if I said, ‘There’s still hope!’ and this very night got a man and had sons, can you imagine being satisfied to wait until they were grown? Would you wait that long to get married again? No, dear daughters; this is a bitter pill for me to swallow—more bitter for me than for you. God has dealt me a hard blow.”

14 Again they cried openly. Orpah kissed her mother-in-law good-bye; but Ruth embraced her and held on.

15 Naomi said, “Look, your sister-in-law is going back home to live with her own people and gods; go with her.”

16-17 But Ruth said, “Don’t force me to leave you; don’t make me go home. Where you go, I go; and where you live, I’ll live. Your people are my people, your God is my god; where you die, I’ll die, and that’s where I’ll be buried, so help me God—not even death itself is going to come between us!”

18-19 When Naomi saw that Ruth had her heart set on going with her, she gave in. And so the two of them traveled on together to Bethlehem.

When they arrived in Bethlehem the whole town was soon buzzing: “Is this really our Naomi? And after all this time!”

20-21 But she said, “Don’t call me Naomi; call me Bitter. The Strong One has dealt me a bitter blow. I left here full of life, and God has brought me back with nothing but the clothes on my back. Why would you call me Naomi? God certainly doesn’t. The Strong One ruined me.”

22 And so Naomi was back, and Ruth the foreigner with her, back from the country of Moab. They arrived in Bethlehem at the beginning of the barley harvest.