Swedish Contemporary Bible

Psalms 95

Psalm 95

En uppmaning att hylla och lyda Herren

1Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,

jubla inför vår frälsnings klippa!

2Kom till honom med tacksamhet!

Låt oss sjunga lovsånger till honom,

3för Herren är en stor Gud,

en stor kung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och honom tillhör bergstopparna.

5Hans är havet, för han har gjort det,

och det torra landet, som hans händer har format.

6Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä

inför Herren, vår skapare,

7för han är vår Gud! Vi är hans folk,

fåren i hans hjord och i hans omsorg.

Om ni idag hör hans röst:

8”Förhärda inte era hjärtan,

som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.

10I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,

och jag sa:

’Detta folk far vilse i sina hjärtan.

De känner inte mina vägar.’

11Därför svor jag i min vrede:

’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”

New International Reader's Version

Psalm 95

Psalm 95

Come, let us sing for joy to the Lord.
    Let us give a loud shout to the Rock who saves us.
Let us come to him and give him thanks.
    Let us praise him with music and song.

The Lord is the great God.
    He is the greatest King.
    He rules over all the gods.
He owns the deepest parts of the earth.
    The mountain peaks belong to him.
The ocean is his, because he made it.
    He formed the dry land with his hands.

Come, let us bow down and worship him.
    Let us fall on our knees in front of the Lord our Maker.
He is our God.
    We are the sheep belonging to his flock.
    We are the people he takes good care of.

If only you would listen to his voice today.
    He says, “Don’t be stubborn as you were at Meribah.
    Don’t be stubborn as you were that day at Massah in the desert.
There your people of long ago really tested me.
    They did it even though they had seen what I had done for them.
10 For 40 years I was angry with them.
    I said, ‘Their hearts are always going astray.
    They do not know how I want them to live.’
11 So when I was angry, I made a promise.
    I said, ‘They will never enjoy the rest I planned for them.’ ”