Swedish Contemporary Bible

Psalms 95

Psalm 95

En uppmaning att hylla och lyda Herren

1Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,

jubla inför vår frälsnings klippa!

2Kom till honom med tacksamhet!

Låt oss sjunga lovsånger till honom,

3för Herren är en stor Gud,

en stor kung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och honom tillhör bergstopparna.

5Hans är havet, för han har gjort det,

och det torra landet, som hans händer har format.

6Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä

inför Herren, vår skapare,

7för han är vår Gud! Vi är hans folk,

fåren i hans hjord och i hans omsorg.

Om ni idag hör hans röst:

8”Förhärda inte era hjärtan,

som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.

10I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,

och jag sa:

’Detta folk far vilse i sina hjärtan.

De känner inte mina vägar.’

11Därför svor jag i min vrede:

’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”

The Message

Psalm 95

11-2 Come, let’s shout praises to God,
    raise the roof for the Rock who saved us!
Let’s march into his presence singing praises,
    lifting the rafters with our hymns!

3-5 And why? Because God is the best,
    High King over all the gods.
In one hand he holds deep caves and caverns,
    in the other hand grasps the high mountains.
He made Ocean—he owns it!
    His hands sculpted Earth!

6-7 So come, let us worship: bow before him,
    on your knees before God, who made us!
Oh yes, he’s our God,
    and we’re the people he pastures, the flock he feeds.

7-11 Drop everything and listen, listen as he speaks:
    “Don’t turn a deaf ear as in the Bitter Uprising,
As on the day of the Wilderness Test,
    when your ancestors turned and put me to the test.
For forty years they watched me at work among them,
    as over and over they tried my patience.
And I was provoked—oh, was I provoked!
    ‘Can’t they keep their minds on God for five minutes?
    Do they simply refuse to walk down my road?’
Exasperated, I exploded,
    ‘They’ll never get where they’re headed,
    never be able to sit down and rest.’”