Swedish Contemporary Bible

Psalms 78

Psalm 78

Lovprisning till historiens Herre

1Maskil. Av Asaf.

Mitt folk, lyssna till min undervisning!

Vänd era öron till vad jag säger!

2Jag vill öppna min mun för liknelser,

jag ska yttra hemligheter från gamla tider.

3Vad vi har hört och känner till,

vad våra fäder har berättat för oss,

4vill vi inte dölja för deras barn.

Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,

hans makt och de under som han utfört.

5Han gav förordningar till Jakob,

stiftade en lag åt Israel,

som han befallde våra fäder

att undervisa sina barn om,

6så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,

och att deras barn som skulle komma att födas

i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.

7Så skulle de sätta sin lit till Gud

och inte glömma hans gärningar,

utan följa hans bud.

8De skulle inte vara som sina fäder,

en trotsig och upprorisk generation,

som inte var lojala och trogna mot Gud.

9Efraims män, beväpnade med båge,

vände om på stridens dag.

10De bröt förbundet med Gud

och vägrade att följa hans lag.

11De glömde hans gärningar,

underverk som han hade låtit dem se.

12Han gjorde under inför deras fäder

i Egyptens land, på Soans slätter.

13Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.

Han lät vattnet stå som en vägg.

14På dagen ledde han dem med ett moln

och på natten med ett eldsken.

15Han klöv klippor i öknen

och gav dem rikligt med vatten ur djupet.

16Strömmar lät han bryta fram från klippan,

han lät vatten flyta fram som en flod.

17Ändå fortsatte de att synda mot honom

och göra uppror mot den Högste i öknen.

18De utmanade Gud

och krävde mat i sin lystnad.

19De talade mot Gud:

”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?

20Se, han slog på klippan,

och vatten strömmade fram och bäckar flödade.

Men kan han också ge bröd

och förse sitt folk med kött?”

21Men Herren hörde dem och blev vred.

En eld tändes mot Jakob,

vreden växte fram mot Israel,

22därför att de inte trodde på Gud

eller litade på hans räddning.

23Han befallde att himlen skulle öppnas

och slog upp himlens dörrar,

24han lät manna regna ner som mat,

han gav dem säd från himlen.

25Människor fick äta änglars mat,

han gav dem rikligt att äta.

26Han släppte loss östanvinden från himlen

och förde fram sunnanvinden med sin kraft.

27Han lät kött regna ner som stoft,

fåglar som sanden i havet.

28Han lät det falla ner i deras läger,

runt omkring deras tält.

29De åt tills de fick mer än nog.

Han lät dem få vad de begärde.

30Men innan de stillat sina begär,

innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,

31upptändes Guds vrede mot dem.

Han dödade de starkaste

och slog ner Israels unga män.

32Trots detta fortsatte de att synda

och trodde inte, trots hans under.

33Då lät han deras liv sluta i tomhet

och deras år i skräck.

34När han dödade, frågade de efter honom,

vände om och sökte honom.

35Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,

att Gud den Högste var deras befriare.

36Men de hycklade med sina ord för honom,

de ljög för honom.

37Deras hjärtan var inte lojala mot honom,

och de var inte trogna mot hans förbund.

38Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,

han vill inte förgöra.

Många gånger höll han tillbaka sin vrede,

lät inte sin vredes glöd flamma upp.

39Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser

som försvinner som en vindpust,

för att inte komma åter.

40Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!

41Gång på gång frestade de Gud

och gjorde Israels Helige bedrövad.

42De kom inte ihåg den makt som han visade

när han befriade dem från fienden,

43när han gjorde sina tecken i Egypten

och sina under på Soans slätter.

44Han förvandlade deras floder till blod,

och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.

45Han sände stora svärmar med flugor som åt dem

och grodor som förstörde.

46Han gav deras gröda åt gräshoppor

och deras skörd åt skadedjur.[a]

47Han förstörde deras vinrankor med hagel

och mullbärsfikonträden med slagregn[b].

48Han utlämnade deras boskap åt hagel

och deras hjordar åt blixten.[c]

49Han släppte loss sin glödande vrede över dem,

vrede, harm och förbittring,

en skara av olycksänglar.

50Han gav sin vrede fritt utlopp

och skonade inte deras liv,

utan lät dem dö av pest.

51Han slog allt förstfött i Egypten,

de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.

52Han ledde ut sitt folk som en flock,

han ledde dem som en hjord genom öknen.

53Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,

och havet täckte deras fiender.

54Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,

till det berg som hans makts hand hade erövrat.

55Han drev bort folken framför dem,

han delade ut deras land som arvedel

och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.

56Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom

och höll inte hans befallningar.

57De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,

bort, som en förrädisk båge.

58De retade upp honom med sina offerplatser

och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.

59När Gud hörde dem blev han vred,

och han förkastade Israel helt.

60Han övergav sin boning i Shilo,

det tält han hade satt upp bland människorna.

61Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap

och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.

62Han överlämnade sitt folk åt svärdet

och var vred på sin egendom.

63Deras unga män förtärdes av eld,

och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.

64Prästerna dödades med svärd

och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.

65Då vaknade Herren, som ur en sömn,

som en krigare som varit upprymd av vin.

66Han slog tillbaka sina fiender,

han skickade bort dem till evig skam.

67Han förkastade Josefs boningar,

han utvalde inte Efraims stam.

68I stället utvalde han Judas stam

och berget Sion som han älskade.

69Där byggde han sin helgedom likt höjderna,

lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.

70Han utsåg David till sin tjänare

och hämtade honom från fårfållorna.

71Från fåren hämtade han honom,

för att bli herde för hans folk Jakob,

för Israel, hans arvedel.

72Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,

han ledde dem med skicklig hand.

Notas al pie

  1. 78:46 I grundtexten används olika ord för gräshoppor i parallellismen i denna vers, medan vi bara har ett ord i svenskan.
  2. 78:47 Det hebreiska ordets exakta betydelse är okänd, kanske häftigt regn eller flod, troligen är det en parallell till hagel.
  3. 78:48 Eftersom hagel redan förekommer i föregående vers är det möjligt att ordet i denna vers skulle kunna tolkas som sjukdomar (ett mycket liknande ord), och ”blixt” som pest; denna tolkning stöds av ett par hebreiska handskrifter.
  4. 78:61 Syftar uppenbarligen på förbundsarken.

New Living Translation

Psalm 78

Psalm 78

A psalm[a] of Asaph.

O my people, listen to my instructions.
    Open your ears to what I am saying,
    for I will speak to you in a parable.
I will teach you hidden lessons from our past—
    stories we have heard and known,
    stories our ancestors handed down to us.
We will not hide these truths from our children;
    we will tell the next generation
about the glorious deeds of the Lord,
    about his power and his mighty wonders.
For he issued his laws to Jacob;
    he gave his instructions to Israel.
He commanded our ancestors
    to teach them to their children,
so the next generation might know them—
    even the children not yet born—
    and they in turn will teach their own children.
So each generation should set its hope anew on God,
    not forgetting his glorious miracles
    and obeying his commands.
Then they will not be like their ancestors—
    stubborn, rebellious, and unfaithful,
    refusing to give their hearts to God.

The warriors of Ephraim, though armed with bows,
    turned their backs and fled on the day of battle.
10 They did not keep God’s covenant
    and refused to live by his instructions.
11 They forgot what he had done—
    the great wonders he had shown them,
12 the miracles he did for their ancestors
    on the plain of Zoan in the land of Egypt.
13 For he divided the sea and led them through,
    making the water stand up like walls!
14 In the daytime he led them by a cloud,
    and all night by a pillar of fire.
15 He split open the rocks in the wilderness
    to give them water, as from a gushing spring.
16 He made streams pour from the rock,
    making the waters flow down like a river!

17 Yet they kept on sinning against him,
    rebelling against the Most High in the desert.
18 They stubbornly tested God in their hearts,
    demanding the foods they craved.
19 They even spoke against God himself, saying,
    “God can’t give us food in the wilderness.
20 Yes, he can strike a rock so water gushes out,
    but he can’t give his people bread and meat.”
21 When the Lord heard them, he was furious.
    The fire of his wrath burned against Jacob.
    Yes, his anger rose against Israel,
22 for they did not believe God
    or trust him to care for them.
23 But he commanded the skies to open;
    he opened the doors of heaven.
24 He rained down manna for them to eat;
    he gave them bread from heaven.
25 They ate the food of angels!
    God gave them all they could hold.
26 He released the east wind in the heavens
    and guided the south wind by his mighty power.
27 He rained down meat as thick as dust—
    birds as plentiful as the sand on the seashore!
28 He caused the birds to fall within their camp
    and all around their tents.
29 The people ate their fill.
    He gave them what they craved.
30 But before they satisfied their craving,
    while the meat was yet in their mouths,
31 the anger of God rose against them,
    and he killed their strongest men.
    He struck down the finest of Israel’s young men.

32 But in spite of this, the people kept sinning.
    Despite his wonders, they refused to trust him.
33 So he ended their lives in failure,
    their years in terror.
34 When God began killing them,
    they finally sought him.
    They repented and took God seriously.
35 Then they remembered that God was their rock,
    that God Most High[b] was their redeemer.
36 But all they gave him was lip service;
    they lied to him with their tongues.
37 Their hearts were not loyal to him.
    They did not keep his covenant.
38 Yet he was merciful and forgave their sins
    and did not destroy them all.
Many times he held back his anger
    and did not unleash his fury!
39 For he remembered that they were merely mortal,
    gone like a breath of wind that never returns.

40 Oh, how often they rebelled against him in the wilderness
    and grieved his heart in that dry wasteland.
41 Again and again they tested God’s patience
    and provoked the Holy One of Israel.
42 They did not remember his power
    and how he rescued them from their enemies.
43 They did not remember his miraculous signs in Egypt,
    his wonders on the plain of Zoan.
44 For he turned their rivers into blood,
    so no one could drink from the streams.
45 He sent vast swarms of flies to consume them
    and hordes of frogs to ruin them.
46 He gave their crops to caterpillars;
    their harvest was consumed by locusts.
47 He destroyed their grapevines with hail
    and shattered their sycamore-figs with sleet.
48 He abandoned their cattle to the hail,
    their livestock to bolts of lightning.
49 He loosed on them his fierce anger—
    all his fury, rage, and hostility.
He dispatched against them
    a band of destroying angels.
50 He turned his anger against them;
    he did not spare the Egyptians’ lives
    but ravaged them with the plague.
51 He killed the oldest son in each Egyptian family,
    the flower of youth throughout the land of Egypt.[c]
52 But he led his own people like a flock of sheep,
    guiding them safely through the wilderness.
53 He kept them safe so they were not afraid;
    but the sea covered their enemies.
54 He brought them to the border of his holy land,
    to this land of hills he had won for them.
55 He drove out the nations before them;
    he gave them their inheritance by lot.
    He settled the tribes of Israel into their homes.

56 But they kept testing and rebelling against God Most High.
    They did not obey his laws.
57 They turned back and were as faithless as their parents.
    They were as undependable as a crooked bow.
58 They angered God by building shrines to other gods;
    they made him jealous with their idols.
59 When God heard them, he was very angry,
    and he completely rejected Israel.
60 Then he abandoned his dwelling at Shiloh,
    the Tabernacle where he had lived among the people.
61 He allowed the Ark of his might to be captured;
    he surrendered his glory into enemy hands.
62 He gave his people over to be butchered by the sword,
    because he was so angry with his own people—his special possession.
63 Their young men were killed by fire;
    their young women died before singing their wedding songs.
64 Their priests were slaughtered,
    and their widows could not mourn their deaths.

65 Then the Lord rose up as though waking from sleep,
    like a warrior aroused from a drunken stupor.
66 He routed his enemies
    and sent them to eternal shame.
67 But he rejected Joseph’s descendants;
    he did not choose the tribe of Ephraim.
68 He chose instead the tribe of Judah,
    and Mount Zion, which he loved.
69 There he built his sanctuary as high as the heavens,
    as solid and enduring as the earth.
70 He chose his servant David,
    calling him from the sheep pens.
71 He took David from tending the ewes and lambs
    and made him the shepherd of Jacob’s descendants—
    God’s own people, Israel.
72 He cared for them with a true heart
    and led them with skillful hands.

Notas al pie

  1. 78:Title Hebrew maskil. This may be a literary or musical term.
  2. 78:35 Hebrew El-Elyon.
  3. 78:51 Hebrew in the tents of Ham.