Nya Levande Bibeln

Psaltaren 78

Gud straffar och räddar sitt folk

1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer.

Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde.

Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn,

så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation.

Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under.

Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg.

Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid.

10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar.

11-12 De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem.

13 Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor!

14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken.

15 Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa.

16 Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod!

17 Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar.

18 De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem.

19-20 Med misstro frågade de: Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?

21 Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel

22 därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp.

23 Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster

24 och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen!

25 Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta.

26 Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder.

27 Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet.

28 Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken,

29 och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om,

30 men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes.

31 De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män.

32 Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under.

33 Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck.

34 Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom.

35 Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar.

36 Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn.

37 Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften.

38 Ändå var han barmhärtig och förlät dem deras synder och utplånade dem inte. Många gånger höll han tillbaka sin vrede,

39 för han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner lika snabbt som en vindpust.

40 Tänk så många gånger de gjorde uppror mot honom i öknen!

41 Gång på gång gjorde de Israels helige Gud bedrövad.

42 De glömde hans stora makt och kärlek och att han befriat dem från deras fiender.

43 De glömde de plågor han skickade över egyptierna på Soans slätter.

44 Det var då han förvandlade floderna till blod så att egyptierna inte hade något vatten att dricka.

45 Han lät också stora svärmar med flugor fylla landet, och han lät grodor översvämma hela Egypten!

46 Han sände larver och gräshoppor som åt upp deras skördar.

47 Han förstörde vinrankorna och mullbärsfikonträden med frost och hagel.

48 Boskapen dog på åkrarna när de träffades av de hårda iskristallerna från himlen och deras får dödades av blixten.

49 Det fanns inga gränser när han släppte loss sin vrede över egyptierna. För att plåga dem sände han en armé av änglar som förde olycka med sig.

50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte egyptiernas liv, utan lät dem dö av pest.

51 Därefter dödade han den äldste sonen i varje egyptisk familj.

52 Sedan lät han sitt eget folk bryta upp och som en herde ledde han det tryggt genom öknen.

53 Han skyddade dem från faror, så att de inte behövde frukta någonting, och deras fiender dränkte han i havet.

54 Han ledde dem till gränsen av sina välsignelsers land, landet med de sköna bergen, som han hade erövrat för deras skull.

55 Han drev bort folken som bodde i landet och gav var och en av Israels stammar en del av landet och i de bortdrivna folkens hus fick de bo.

56 Trots att Gud gjorde allt detta för dem, var de fortfarande upproriska mot honom, som är över alla gudar, och de vägrade att lyda hans befallningar.

57 De vände sig bort från honom och gick inte in i det utlovade landet. De var lika olydiga och opålitliga som deras förfäder hade varit. Som en krokig pil missade de målet för Guds vilja.

58 De retade upp honom med sina hedniska offerplatser och sina avgudabilder.

59 När Gud såg vad de gjorde blev han vred, och han föraktade sitt folk Israel.

60 Han övergav sitt heliga tält i Silo, där han hade bott bland människorna,

61 och tillät att hans ark fördes bort. Han överlämnade sin härlighet i fiendehänder.

62 Hans vrede var fruktansvärd och han lät sitt folk falla för fiendernas svärd.

63 Ja, deras unga män dödades i kriget, och för deras unga flickor fick man aldrig sjunga någon bröllopssång.

64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor dog innan de ens hade börjat sin sorgeklagan.

65 Sedan reste sig Herren, ja, han steg upp som från sömnen. Som en mäktig man, upprymd av vin,

66 jagade han sina fiender på flykten. Han drev dem tillbaka och skickade bort dem till evig skam.

67 Men han förkastade Josefs familj, Efraims stam kom ej mer på fråga.

68 I stället utvalde han Juda stam och berget Sion som han älskade.

69 Där byggde han sitt tempel, lika fast och orubbligt som jorden själv.

70 Han utsåg David till sin tjänare. Han hämtade honom från de gröna ängarna där han vaktade fåren

71-72 och gjorde honom till Israels kung. Ja, David blev herde för Guds utvalda folk, och han tog hand om dem och regerade över dem med ett uppriktigt hjärta, osjälviskt och skickligt.

King James Version

Psalm 78

1Give ear, O my people, to my law: incline your ears to the words of my mouth.

I will open my mouth in a parable: I will utter dark sayings of old:

Which we have heard and known, and our fathers have told us.

We will not hide them from their children, shewing to the generation to come the praises of the Lord, and his strength, and his wonderful works that he hath done.

For he established a testimony in Jacob, and appointed a law in Israel, which he commanded our fathers, that they should make them known to their children:

That the generation to come might know them, even the children which should be born; who should arise and declare them to their children:

That they might set their hope in God, and not forget the works of God, but keep his commandments:

And might not be as their fathers, a stubborn and rebellious generation; a generation that set not their heart aright, and whose spirit was not stedfast with God.

The children of Ephraim, being armed, and carrying bows, turned back in the day of battle.

10 They kept not the covenant of God, and refused to walk in his law;

11 And forgat his works, and his wonders that he had shewed them.

12 Marvellous things did he in the sight of their fathers, in the land of Egypt, in the field of Zoan.

13 He divided the sea, and caused them to pass through; and he made the waters to stand as an heap.

14 In the daytime also he led them with a cloud, and all the night with a light of fire.

15 He clave the rocks in the wilderness, and gave them drink as out of the great depths.

16 He brought streams also out of the rock, and caused waters to run down like rivers.

17 And they sinned yet more against him by provoking the most High in the wilderness.

18 And they tempted God in their heart by asking meat for their lust.

19 Yea, they spake against God; they said, Can God furnish a table in the wilderness?

20 Behold, he smote the rock, that the waters gushed out, and the streams overflowed; can he give bread also? can he provide flesh for his people?

21 Therefore the Lord heard this, and was wroth: so a fire was kindled against Jacob, and anger also came up against Israel;

22 Because they believed not in God, and trusted not in his salvation:

23 Though he had commanded the clouds from above, and opened the doors of heaven,

24 And had rained down manna upon them to eat, and had given them of the corn of heaven.

25 Man did eat angels' food: he sent them meat to the full.

26 He caused an east wind to blow in the heaven: and by his power he brought in the south wind.

27 He rained flesh also upon them as dust, and feathered fowls like as the sand of the sea:

28 And he let it fall in the midst of their camp, round about their habitations.

29 So they did eat, and were well filled: for he gave them their own desire;

30 They were not estranged from their lust. But while their meat was yet in their mouths,

31 The wrath of God came upon them, and slew the fattest of them, and smote down the chosen men of Israel.

32 For all this they sinned still, and believed not for his wondrous works.

33 Therefore their days did he consume in vanity, and their years in trouble.

34 When he slew them, then they sought him: and they returned and enquired early after God.

35 And they remembered that God was their rock, and the high God their redeemer.

36 Nevertheless they did flatter him with their mouth, and they lied unto him with their tongues.

37 For their heart was not right with him, neither were they stedfast in his covenant.

38 But he, being full of compassion, forgave their iniquity, and destroyed them not: yea, many a time turned he his anger away, and did not stir up all his wrath.

39 For he remembered that they were but flesh; a wind that passeth away, and cometh not again.

40 How oft did they provoke him in the wilderness, and grieve him in the desert!

41 Yea, they turned back and tempted God, and limited the Holy One of Israel.

42 They remembered not his hand, nor the day when he delivered them from the enemy.

43 How he had wrought his signs in Egypt, and his wonders in the field of Zoan.

44 And had turned their rivers into blood; and their floods, that they could not drink.

45 He sent divers sorts of flies among them, which devoured them; and frogs, which destroyed them.

46 He gave also their increase unto the caterpiller, and their labour unto the locust.

47 He destroyed their vines with hail, and their sycomore trees with frost.

48 He gave up their cattle also to the hail, and their flocks to hot thunderbolts.

49 He cast upon them the fierceness of his anger, wrath, and indignation, and trouble, by sending evil angels among them.

50 He made a way to his anger; he spared not their soul from death, but gave their life over to the pestilence;

51 And smote all the firstborn in Egypt; the chief of their strength in the tabernacles of Ham:

52 But made his own people to go forth like sheep, and guided them in the wilderness like a flock.

53 And he led them on safely, so that they feared not: but the sea overwhelmed their enemies.

54 And he brought them to the border of his sanctuary, even to this mountain, which his right hand had purchased.

55 He cast out the heathen also before them, and divided them an inheritance by line, and made the tribes of Israel to dwell in their tents.

56 Yet they tempted and provoked the most high God, and kept not his testimonies:

57 But turned back, and dealt unfaithfully like their fathers: they were turned aside like a deceitful bow.

58 For they provoked him to anger with their high places, and moved him to jealousy with their graven images.

59 When God heard this, he was wroth, and greatly abhorred Israel:

60 So that he forsook the tabernacle of Shiloh, the tent which he placed among men;

61 And delivered his strength into captivity, and his glory into the enemy's hand.

62 He gave his people over also unto the sword; and was wroth with his inheritance.

63 The fire consumed their young men; and their maidens were not given to marriage.

64 Their priests fell by the sword; and their widows made no lamentation.

65 Then the Lord awaked as one out of sleep, and like a mighty man that shouteth by reason of wine.

66 And he smote his enemies in the hinder parts: he put them to a perpetual reproach.

67 Moreover he refused the tabernacle of Joseph, and chose not the tribe of Ephraim:

68 But chose the tribe of Judah, the mount Zion which he loved.

69 And he built his sanctuary like high palaces, like the earth which he hath established for ever.

70 He chose David also his servant, and took him from the sheepfolds:

71 From following the ewes great with young he brought him to feed Jacob his people, and Israel his inheritance.

72 So he fed them according to the integrity of his heart; and guided them by the skilfulness of his hands.