Swedish Contemporary Bible

Psalms 77

Psalm 77

Guds ingripanden i det förgångna ger tröst och styrka i dag

1För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.

2Jag ropar högt till Gud.

Jag ropar högt till Gud,

och han ska lyssna till mig.

3Jag söker Herren när jag är i nöd,

på natten sträcker jag outtröttligt ut min hand,

men det finns ingen tröst för mig.

4Jag tänker på Gud och suckar,

jag grubblar och förlorar allt mod. Séla

5Du låter mig inte sluta ögonen,

och i min oro kan jag inte få fram ett ord.

6Jag tänker på hur det var förr,

på år som för länge sedan gått.

7Jag minns min sång i natten,

jag tänker, jag grubblar.

8Förkastar Herren för alltid?

Ska han aldrig mer visa sin godhet?

9Är hans nåd borta för alltid?

Har han svikit sitt löfte för framtiden?

10Har Gud glömt bort att visa sin barmhärtighet?

Har han i vrede stängt in sin medkänsla? Séla

11Jag tänker: ”Det är detta som drabbar mig:

den Högste handlar inte som förr.[a]

12Jag kommer ihåg Herrens gärningar,

jag minns dina under för länge sedan.

13Jag begrundar alla dina verk,

jag tänker på dina mäktiga gärningar.”

14I heligheten går din väg, Gud.

Vilken gud är så stor som du, Gud?

15Du är en Gud som gör under!

Du har visat folken din kraft.

16Med din styrka befriade du ditt folk,

Jakobs och Josefs ättlingar. Séla

17Vattnen såg dig, Gud,

vattnen såg dig och bävade,

själva djupen skälvde.

18Vatten sprang fram ur molnen,

åskan mullrade i skyn

och dina pilar for omkring.

19Din åskas dån hördes i stormvinden,

blixtarna lyste upp världen,

jorden skakade och darrade.

20Du banade en väg rakt genom havet,

din stig genom stora vatten,

men dina fotspår syntes inte.

21Du ledde ditt folk som en hjord,

med Mose och Aron som herdar.

Notas al pie

  1. 77:11 Grundtextens innebörd är osäker. Bl.a. finns i samband med ”den Högste(s hand)” ordet ”år” som kan tolkas olika. En något mer ordagrann, om än ännu mer svårförståelig översättning skulle kunna vara: Detta vill jag vädja till: åren av den Högstes högra hand.

The Message

Psalm 77

An Asaph Psalm

1I yell out to my God, I yell with all my might,
    I yell at the top of my lungs. He listens.

2-6 I found myself in trouble and went looking for my Lord;
    my life was an open wound that wouldn’t heal.
When friends said, “Everything will turn out all right,”
    I didn’t believe a word they said.
I remember God—and shake my head.
    I bow my head—then wring my hands.
I’m awake all night—not a wink of sleep;
    I can’t even say what’s bothering me.
I go over the days one by one,
    I ponder the years gone by.
I strum my lute all through the night,
    wondering how to get my life together.

7-10 Will the Lord walk off and leave us for good?
    Will he never smile again?
Is his love worn threadbare?
    Has his salvation promise burned out?
Has God forgotten his manners?
    Has he angrily stalked off and left us?
“Just my luck,” I said. “The High God goes out of business
    just the moment I need him.”

11-12 Once again I’ll go over what God has done,
    lay out on the table the ancient wonders;
I’ll ponder all the things you’ve accomplished,
    and give a long, loving look at your acts.

13-15 O God! Your way is holy!
    No god is great like God!
You’re the God who makes things happen;
    you showed everyone what you can do—
You pulled your people out of the worst kind of trouble,
    rescued the children of Jacob and Joseph.

16-19 Ocean saw you in action, God,
    saw you and trembled with fear;
    Deep Ocean was scared to death.
Clouds belched buckets of rain,
    Sky exploded with thunder,
    your arrows flashing this way and that.
From Whirlwind came your thundering voice,
    Lightning exposed the world,
    Earth reeled and rocked.
You strode right through Ocean,
    walked straight through roaring Ocean,
    but nobody saw you come or go.

20 Hidden in the hands of Moses and Aaron,
You led your people like a flock of sheep.