Swedish Contemporary Bible

Psalms 42

Psalm 42

Andra boken

(42—72)

Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]

1För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].

2Som hjorten längtar efter vattenbäckar,

så längtar jag efter dig, min Gud.

3Jag törstar efter Gud, den levande Guden.

När får jag komma och träda fram inför Gud?

4Mina tårar är min mat dag och natt,

när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”

5Mina minnen kommer,

och jag utgjuter min själ.

Jag gick i folkhopen,

ledde processionen till Guds hus,

med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.

6Varför är jag så nedstämd,

varför så orolig inom mig?

Vänta på Gud!

Jag ska åter prisa honom,

min räddare och min Gud!

7Ändå är jag nedstämd, min Gud,

och därför tänker jag på dig,

i Jordans land och på Hermons höjder,

på Misars berg.

8Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.

Alla dina vågor och bränningar slår över mig.

9Herren sänder om dagen sin nåd,

och om natten är hans lovsång hos mig,

en bön till den levande Guden.

10Jag säger till Gud, min klippa:

”Varför har du övergett mig?

Varför måste jag gå sörjande,

förtryckt av fienden?”

11Det är som om mina ben krossas

när mina fiender hånar mig,

när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”

12Varför är jag så nedstämd,

varför så orolig inom mig?

Vänta på Gud!

Jag ska åter prisa honom,

min räddare och min Gud!

Notas al pie

  1. 42:0 42-43 Psalmerna 42-43 utgör en enhet och står som en psalm i många hebreiska handskrifter.
  2. 42:1 Se not till 32:1.
  3. 42:1 Överskrift: Korachs ättlingar var tempelmusiker och -tjänare.

Hoffnung für Alle

Psalm 42

Zweites Buch (Psalm 42–72)

Sehnsucht nach Gott[a]

1Von den Nachkommen Korachs, zum Nachdenken.

Wie ein Hirsch nach frischem Wasser lechzt,
    so sehne ich mich nach dir, o Gott!
Ja, ich dürste nach Gott,
    nach dem lebendigen Gott.
Wann darf ich in seinen Tempel kommen?
    Wann darf ich wieder vor ihn treten?

Tag und Nacht weine ich, Tränen sind meine einzige Speise,
    denn ständig verspottet man mich und fragt:
    »Wo bleibt er denn, dein Gott?«
Es bricht mir das Herz,
    wenn ich an früher denke:
Da ging ich dem großen Festzug voran
    und führte ihn zum Haus Gottes.
Da konnte ich Gott zujubeln
    und ihm danken inmitten der Menge!

Warum nur bin ich so traurig?
    Warum ist mein Herz so schwer?
Auf Gott will ich hoffen, denn ich weiß:
Ich werde ihm wieder danken.
    Er ist mein Gott, er wird mir beistehen!

Mein Gott, ich bin völlig verzweifelt!
Aus der Ferne des Jordanlandes denke ich voll Trauer an dich.
    Während ich auf dem Berg Misar im Hermongebirge stehe,
    gehen meine Gedanken zu dir.
Von den Bergen stürzen Wildbäche tosend in die Tiefe.
    Mir ist zumute, als würden die Fluten mich mitreißen und fortspülen.
Tagsüber seufze ich: »Herr, schenke mir deine Gnade!«
    Und nachts singe und bete ich zu Gott,
    in dessen Hand mein Leben liegt.
10 Gott, du bist doch mein einziger Halt!
    Warum hast du mich vergessen?
Warum lässt du mich leiden
    unter der Gewalt meiner Feinde?
11 Ihr Hohn dringt mir ins Herz, wenn sie Tag für Tag fragen:
    »Wo bleibt er denn, dein Gott?«

12 Warum nur bin ich so traurig?
    Warum ist mein Herz so schwer?
Auf Gott will ich hoffen, denn ich weiß:
Ich werde ihm wieder danken.
    Er ist mein Gott, er wird mir beistehen!

Notas al pie

  1. Chapt. 42 Der dreimal auftretende Refrain (Psalm 42,6.12; 43,5) lässt vermuten, dass die Psalmen 42 und 43 ursprünglich zusammengehörten.