Swedish Contemporary Bible

Psalms 39

Psalm 39

En vädjan om Guds nåd – livet är så kort

1För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.

2Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt

och hålla min tunga från synd,

sätta ett lås för min mun,

så länge de gudlösa finns i min närhet.”

3Men när jag blev tyst och stum

och inte ens kunde säga det som var gott,[b]

ökade ångesten bara inom mig.

4Mitt hjärta brände inom mig,

och ju mer jag grubblade,

desto mer brände elden.

Jag måste tala:

5Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut

och hur få mina dagar är,

låt mig förstå min egen förgänglighet.

6Du har gett mig en handfull dagar,

hela min livstid är ingenting för dig.

En människas liv är bara en vindfläkt. Séla

7Som en skugga går människan omkring,

hastar hit och dit för ingenting,

samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.

8Herre, vad har jag då att hoppas på?

Mitt hopp står till dig.

9Befria mig från alla mina synder,

låt mig inte bli hånad av dårar![c]

10Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,

för det är du som gjort detta.

11Ta bort din plåga från mig,

för jag går under av slagen från din hand.

12När du tuktar en människa för hennes synd,

gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.

Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla

13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!

Var inte döv för min gråt.

Jag är en gäst hos dig

och en främling, som mina förfäder.

14Vänd bort din blick från mig,

så att jag får glädjas innan jag går bort

och inte längre finns till.”

Notas al pie

  1. 39:1 Jedutun var en av Davids musiker, se 1 Krön 16:41.
  2. 39:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 39:9 Eller: …låt mig inte bli hånad som en dåre.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 39

Al director musical. Para Jedutún. Salmo de David.

1Me dije a mí mismo:
«Mientras esté ante gente malvada,
    vigilaré mi conducta,
    me abstendré de pecar con la lengua,
    me pondré una mordaza en la boca».
Así que guardé silencio, me mantuve callado.
    ¡Ni aun lo bueno salía de mi boca!
Pero mi angustia iba en aumento;
    ¡el corazón me ardía en el pecho!
Al meditar en esto, el fuego se inflamó
    y tuve que decir:

«Hazme saber, Señor, el límite de mis días,
    y el tiempo que me queda por vivir;
    hazme saber lo efímero que soy.
Muy breve es la vida que me has dado;
    ante ti, mis años no son nada.
¡Un soplo nada más es el mortal! Selah
    Es un suspiro que se pierde entre las sombras.
Ilusorias son las riquezas que amontona,[a]
    pues no sabe quién se quedará con ellas.

»Y ahora, Señor, ¿qué esperanza me queda?
    ¡Mi esperanza he puesto en ti!
Líbrame de todas mis transgresiones.
    Que los necios no se burlen de mí.

»He guardado silencio; no he abierto la boca,
    pues tú eres quien actúa.
10 Ya no me castigues,
    que los golpes de tu mano me aniquilan.
11 Tú reprendes a los mortales,
    los castigas por su iniquidad;
como polilla, acabas con sus placeres.
    ¡Un soplo nada más es el mortal! Selah

12 »Señor, escucha mi oración,
    atiende mi clamor;
    no cierres tus oídos a mi llanto.
Ante ti soy un extraño,
    un peregrino, como todos mis antepasados.
13 No me mires con enojo, y volveré a alegrarme
    antes que me muera y deje de existir».

Notas al pie

  1. 39:6 Ilusorias … que amontona (lectura probable); En vano hace ruido y amontona (TM).