Swedish Contemporary Bible

Genesis 31

Jakob återvänder hem

1Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” 2Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.

3Herren talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.”

4Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. 5”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. 6Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, 7men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. 8När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. 9På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig.

10Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. 11I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. 12Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. 13Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ”

14Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. 15Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. 16De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!”

Laban förföljer Jakob

17Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. 18Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. 19Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. 20Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. 21Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. 22Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. 23Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. 24Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” 25Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.

26”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. 27Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? 28Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! 29Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ 30Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” 31”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.

33Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. 34Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. 35”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar[a] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.

36Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! 37Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!

38I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. 39Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.

40Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. 41Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! 42Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen[b] i natt.”

43Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? 44Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”

45Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, 46och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. 47Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.[c]

48”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. 49Det kallades också Mispa[d], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. 50Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”[e]

51”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. 52”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. 53Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,[f] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. 54Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. 55Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem.

Notas al pie

  1. 31:35 En omskrivning för menstruation.
  2. 31:42 fällde domen kan också uppfattas som en tillrättavisning.
  3. 31:47 Båda namnen betyder vittnesröset eller edsröset, på arameiska respektive hebreiska.
  4. 31:49 Mispa betyder vaktplats.
  5. 31:50 Översättningen är delvis gjord med hjälp av Septuaginta.
  6. 31:53 Eller: Må Abrahams Gud och Nachors Gud, deras fäders Gud… Översättningen i bibeltexten ovan är den mer troliga, eftersom det hebreiska verbet ”döma” är i pluralis och Laban verkar skilja mellan Jakobs Gud och Nachors gudar. Jfr även Jos 24:15 där Abrahams familj ursprungligen tjänade andra gudar och Laban hade fortfarande andra gudar.

La Bible du Semeur

Genèse 31

Le départ de Jacob

1Jacob apprit que les fils de Laban disaient : Jacob s’est emparé de tout ce qui appartenait à notre père et c’est avec le bien de notre père qu’il s’est acquis toute cette richesse.

Il remarqua que l’attitude de Laban envers lui n’était plus comme avant. L’Eternel lui dit : Retourne au pays de tes pères, auprès de ta parenté, et je serai avec toi.

Alors Jacob fit venir Rachel et Léa aux champs où il était avec ses troupeaux et il leur dit : Je vois que votre père n’a plus envers moi la même attitude qu’auparavant. Mais le Dieu de mon père a été avec moi. Vous savez vous-mêmes que j’ai servi votre père de toutes mes forces, tandis que lui m’a trompé : par dix fois, il a changé les conditions de mon salaire. Heureusement, Dieu ne lui a pas permis de me causer du tort. Quand votre père affirmait : « Les bêtes tachetées constitueront ton salaire », toutes les bêtes mettaient bas des petits tachetés. Et quand il affirmait : « Les mouchetés seront ton salaire », toutes les bêtes faisaient des petits mouchetés. Ainsi, c’est Dieu qui a pris le bétail de votre père et qui me l’a donné. 10 En effet, à l’époque où les bêtes s’accouplent, j’ai vu en songe que les boucs qui couvraient les brebis étaient mouchetés, tachetés, ou marquetés. 11 L’ange de Dieu m’appela dans ce rêve : « Jacob ! » Et j’ai répondu : « J’écoute. » 12 « Lève les yeux, dit-il, et regarde : tous les boucs qui couvrent le troupeau sont mouchetés, tachetés, ou marquetés, car j’ai vu tout ce que te fait Laban. 13 Je suis le Dieu de Béthel, où tu as répandu de l’huile sur une pierre dressée en stèle, et où tu m’as fait un vœu. Maintenant, lève-toi, quitte ce pays et retourne dans ton pays natal. »

14 Rachel et Léa lui répondirent : Avons-nous encore quelque chose, ou un héritage, chez notre père ? 15 Ne nous a-t-il pas traitées comme des étrangères puisqu’il nous a vendues ? Et, de plus, il a mangé notre argent[a]. 16 Tous les biens que Dieu a sauvés de notre père nous appartiennent, à nous et à nos enfants. Maintenant, donc, fais tout ce que Dieu t’a demandé.

17 Alors Jacob se mit en route : il fit monter ses enfants et ses femmes sur les chameaux ; 18 il emmena tout son bétail et tous les biens qu’il avait acquis, en particulier, le cheptel qu’il avait amassé pendant son séjour à Paddân-Aram, pour rentrer chez son père Isaac au pays de Canaan. 19 Quant à Laban, il était parti tondre ses moutons. En partant, Rachel vola les idoles domestiques[b] de son père. 20 Ainsi Jacob partit à la dérobée sans informer Laban l’Araméen de sa fuite. 21 Il s’enfuit avec tout ce qui lui appartenait, il traversa l’Euphrate, puis se dirigea vers les monts de Galaad.

Jacob rejoint par Laban

22 Le troisième jour, on avertit Laban que Jacob s’était enfui. 23 Il prit avec lui des hommes de sa famille, le poursuivit pendant sept jours et le rattrapa dans les monts de Galaad. 24 Mais, pendant la nuit, Dieu vint parler à Laban l’Araméen dans un rêve. Il lui dit : Garde-toi de dire quoi que ce soit à Jacob, en bien ou en mal.

25 Quand Laban atteignit Jacob, celui-ci avait dressé sa tente dans la montagne. Laban et ses hommes s’installèrent eux aussi dans les monts de Galaad. 26 Laban interpella Jacob : Qu’est-ce qui t’a pris ? Pourquoi m’as-tu trompé ? Tu as emmené mes filles comme des captives de guerre ! 27 Pourquoi t’es-tu enfui en cachette ? Tu es parti comme un voleur sans me prévenir ! Je t’aurais laissé partir dans la joie avec des chants, au son du tambourin et de la lyre. 28 Tu ne m’as même pas laissé embrasser mes petits-enfants et mes filles ! Vraiment, tu as agi de façon stupide ! 29 Je pourrais vous faire du mal, mais le Dieu de votre père m’a parlé la nuit dernière et m’a dit : « Garde-toi de ne rien dire à Jacob ni en bien ni en mal. » 30 Maintenant, si tu es parti parce que tu languissais après la maison de ton père, pourquoi m’as-tu volé mes dieux ?

31 Jacob répliqua : J’avais peur que tu m’enlèves tes filles. 32 Quant à celui chez qui tu trouveras tes dieux, il ne vivra pas. Fouille en présence de nos gens ! Ce qui sera chez moi, reprends-le !

Jacob ignorait en effet que Rachel avait volé les idoles domestiques.

33 Laban fouilla la tente de Jacob, celle de Léa, puis celle des deux servantes, et ne trouva rien. En sortant de la tente de Léa, il entra dans celle de Rachel. 34 Or Rachel avait pris les idoles et les avait cachées dans la selle du chameau et s’était assise dessus. Laban fouilla toute la tente sans rien trouver. 35 Elle dit à son père : Que mon seigneur ne se fâche pas si je ne peux pas me lever devant toi car j’ai ce qui arrive habituellement aux femmes.

Il fouilla, mais ne trouva pas les idoles. 36 Alors Jacob se mit en colère et fit de violents reproches à Laban : Quelle faute ai-je commise, s’écria-t-il, qu’ai-je fait de mal pour que tu t’acharnes ainsi contre moi ? 37 Tu as fouillé toutes mes affaires. As-tu rien trouvé qui t’appartienne ? Produis-le ici en présence de mes gens et des tiens, et qu’ils servent d’arbitres entre nous deux. 38 Voilà vingt années que je suis chez toi ; tes brebis et tes chèvres n’ont pas avorté, et je n’ai jamais mangé les béliers de ton troupeau. 39 Si une bête se faisait déchirer par une bête sauvage, je ne te la rapportais pas[c] : c’est moi qui t’en dédommageais. Tu me réclamais ce qu’on m’avait volé de jour et ce qui m’avait été volé la nuit. 40 Le jour, j’étais dévoré par la chaleur ; la nuit, par le froid, et je ne pouvais pas dormir. 41 Voilà vingt ans que je suis chez toi : pendant quatorze ans, je t’ai servi pour tes deux filles, puis pendant six ans pour ton bétail ; dix fois, tu as changé mon salaire. 42 Si le Dieu de mon père, le Dieu d’Abraham et celui que redoute Isaac, n’avait été de mon côté, tu m’aurais renvoyé aujourd’hui les mains vides. Mais Dieu a vu ma misère et avec quelle peine j’ai travaillé. La nuit dernière, il a prononcé son verdict.

Jacob fait alliance avec Laban

43 – Ces filles sont mes filles, répondit Laban, ces fils mes fils, ces troupeaux sont miens et tout ce que tu vois est à moi. Et que puis-je faire aujourd’hui pour mes filles et pour les enfants qu’elles ont mis au monde ? 44 Maintenant donc, viens, concluons une alliance, toi et moi, et laissons ici un signe qui nous serve de témoin à tous deux.

45 Alors Jacob prit une pierre et l’érigea en stèle. 46 Puis il dit aux siens : Ramassez des pierres !

Ils ramassèrent des pierres, les entassèrent et, tous ensemble, ils mangèrent[d] là sur ce tas de pierres. 47 Laban le nomma Yegar-Sahadouta (Le tas de pierres du témoignage) et Jacob l’appela Galed (Le tas de pierres-témoin).

48 Laban déclara : Ce tas de pierres sert aujourd’hui de témoin entre toi et moi.

C’est pourquoi on le nomma Galed. 49 On l’appelle aussi Mitspa (Le lieu du guet), car Laban avait dit encore : Que l’Eternel fasse le guet entre nous deux quand nous nous serons perdus de vue l’un et l’autre. 50 Si tu maltraites mes filles et si tu prends d’autres femmes en plus d’elles, ce n’est pas un homme qui nous servira d’arbitre, prends-y garde : c’est Dieu qui sera témoin entre moi et toi. 51 Puis il ajouta : Vois ce tas de pierres et cette stèle que j’ai dressés entre moi et toi. 52 Ce tas de pierres et cette stèle nous serviront de témoins. Je ne dois pas dépasser ce tas de pierres et cette stèle dans ta direction, et tu ne dois pas les dépasser dans ma direction avec de mauvaises intentions. 53 Le Dieu d’Abraham et le dieu de Nahor[e] – c’était le Dieu de leur père[f] – seront juges entre nous !

Jacob prêta serment par le Dieu que redoutait son père Isaac. 54 Puis il offrit un sacrifice sur la montagne et invita sa parenté à un repas. Ils mangèrent ensemble et passèrent la nuit sur la montagne.

Notas al pie

  1. 31.15 Normalement, le père donnait à ses filles la dot qu’il recevait de ses gendres, alors que Laban seul a profité du travail de Jacob remplaçant la dot.
  2. 31.19 Litt. « les théraphim », petites statuettes à figures humaines.
  3. 31.39 Si le berger rapportait au propriétaire les restes d’un mouton emporté par un fauve, il n’avait pas besoin de le restituer (voir Ex 22.12 ; Am 3.12).
  4. 31.46 Les alliances étaient souvent scellées par un repas (26.30 ; Ex 24.11).
  5. 31.53 Nahor était le frère d’Abraham (11.26) et le grand-père de Laban (24.24, 29). Laban était polythéiste. Jacob ne prêtera serment qu’au nom du Dieu d’Isaac (v. 42).
  6. 31.53 Les mots : le Dieu (ou les dieux) de leur père manquent dans certains manuscrits hébreux et dans la version grecque.