Swedish Contemporary Bible

Genesis 18

Herren visar sig för Abraham

1Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, 2tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

3”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, 5och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

6Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått[a] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” 7Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. 8Sedan dukade han fram tjockmjölk[b] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

9”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. 10Då sa han[c]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. 11Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. 12Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

13Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? 14Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” 15Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

16Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

17”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. 18”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. 19Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

20Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. 21Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” 22Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren. [d]23Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? 24Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? 25Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” 26Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

27Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

29Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

30”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

31Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

32Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

33När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

Notas al pie

  1. 18:6 Tre seamått motsvarar kanske 36 liter (måttenheternas mängd har varierat genom tiderna).
  2. 18:8 Ordets exakta innebörd är något oviss. Det kan betyda någon typ av gräddmjölk, fil, yoghurt, eller smör.
  3. 18:10 Dvs. en av de tre.
  4. 18:22 En urtida skriftlärd tradition som är omnämnd i den masoretiska texten visar att den ursprungliga formuleringen löd: medan HERREN blev kvar hos Abraham för att undvika intrycket att Herren var Abrahams tjänare.

La Bible du Semeur

Genèse 18

« Tu auras un fils »

1L’Eternel apparut à Abraham près des chênes de Mamré. Abraham était assis à l’entrée de sa tente. C’était l’heure de la forte chaleur. Il regarda et aperçut soudain trois hommes[a] qui se tenaient à quelque distance de lui. Dès qu’il les vit, il courut à leur rencontre depuis l’entrée de sa tente et se prosterna jusqu’à terre.

– Mes seigneurs, leur dit-il, faites-moi la faveur de ne pas passer près de chez votre serviteur sans vous arrêter ! Permettez-moi d’aller chercher un peu d’eau pour que vous vous laviez les pieds, puis vous vous reposerez là sous cet arbre. Je vous apporterai un morceau de pain et vous reprendrez des forces avant de poursuivre votre chemin puisque vous êtes passés si près de chez votre serviteur.

Ils répondirent : Très bien, fais comme tu as dit !

Abraham se dépêcha d’entrer dans sa tente et de dire à Sara : Pétris vite trois mesures[b] de fleur de farine, et fais-en des galettes.

Puis il courut au troupeau et choisit un veau gras à la chair bien tendre, il l’amena à un serviteur qui se hâta de l’apprêter. Il prit du fromage et du lait avec la viande qu’il avait fait apprêter, et les apporta aux trois hommes. Abraham se tint auprès d’eux sous l’arbre pendant qu’ils mangeaient.

Ils lui demandèrent alors : Où est Sara, ta femme ?

– Elle est là dans la tente, leur répondit-il.

10 Puis l’un d’eux lui dit : L’an prochain, à la même époque, je ne manquerai pas de revenir chez toi, et ta femme Sara aura un fils[c].

Derrière lui, à l’entrée de la tente, Sara entendit ces paroles. 11 Or, Abraham et Sara étaient tous deux très âgés et Sara avait dépassé l’âge d’avoir des enfants. 12 Alors Sara rit en elle-même en se disant : Maintenant, vieille comme je suis, aurais-je encore du plaisir ? Mon mari aussi est un vieillard[d].

13 Alors l’Eternel dit à Abraham : Pourquoi donc Sara a-t-elle ri en se disant : « Peut-il être vrai que j’aurai un enfant, âgée comme je suis ? » 14 Y a-t-il quoi que ce soit de trop extraordinaire pour l’Eternel[e] ? L’an prochain, à l’époque où je repasserai chez toi, Sara aura un fils.

15 Saisie de crainte, Sara mentit : Je n’ai pas ri, dit-elle.

– Si ! tu as bel et bien ri, répliqua l’Eternel.

16 Puis ces hommes se remirent en route en prenant la direction de Sodome[f]. Abraham les accompagna pour prendre congé d’eux.

17 L’Eternel se dit alors : Cacherai-je à Abraham ce que je vais faire ? 18 Il deviendra l’ancêtre d’un peuple grand et puissant et une source de bénédictions pour tous les peuples de la terre. 19 Car je l’ai choisi pour qu’il prescrive à ses descendants et à tous les siens après lui de faire la volonté de l’Eternel, en faisant ce qui est juste et droit ; ainsi j’accomplirai les promesses que je lui ai faites.

Abraham prie pour Sodome

20 Alors l’Eternel dit à Abraham : De graves accusations contre Sodome et Gomorrhe sont montées jusqu’à moi : leur perversité est énorme. 21 Je veux y descendre pour voir si leur conduite est vraiment conforme à ce que j’entends dire. Et si ce n’est pas le cas, je le saurai.

22 Là-dessus, ces hommes partirent en direction de Sodome, tandis qu’Abraham continuait à se tenir en présence de l’Eternel[g]. 23 Il s’approcha et dit : Vas-tu vraiment faire périr le juste avec le coupable ? 24 Peut-être y a-t-il cinquante justes dans la ville ; vas-tu aussi les faire périr ? Ne pardonneras-tu pas à la ville à cause de ces cinquante justes qui sont au milieu d’elle ? 25 Tu ne peux pas faire cela ! Tu ne peux pas traiter de la même manière le juste et le coupable et faire mourir le juste avec le méchant ! Toi qui juges la terre entière, n’agirais-tu pas selon le droit ?

26 L’Eternel lui répondit : Si je trouve à Sodome cinquante justes, je pardonnerai à toute la ville à cause d’eux.

27 Abraham reprit : Je ne suis que poussière et cendre, et pourtant j’ai osé parler à mon Seigneur. 28 Peut-être que des cinquante justes, il en manquera cinq. A cause de ces cinq hommes en moins, vas-tu détruire toute la ville ?

Dieu répondit : Non, je ne la détruirai pas si j’y trouve quarante-cinq justes.

29 Abraham reprit à nouveau la parole et dit : Peut-être ne s’y trouvera-t-il que quarante justes ?

Et Dieu dit : A cause de ces quarante, je ne la détruirai pas.

30 Abraham poursuivit : Que mon Seigneur ne se fâche pas si j’insiste. Peut-être n’y aura-t-il que trente justes ?

Et Dieu dit : Si j’en trouve trente, je ne détruirai pas la ville.

31 Abraham reprit : Voilà que j’ai osé parler à mon Seigneur. Mais peut-être s’en trouvera-t-il seulement vingt.

Et Dieu répondit : A cause de ces vingt, je ne détruirai pas la ville.

32 Abraham dit : Que mon Seigneur ne se mette pas en colère, et je parlerai une dernière fois. Peut-être ne s’y trouvera-t-il que dix justes.

Et Dieu dit : A cause de ces dix, je ne détruirai pas Sodome.

33 Quand il eut fini de s’entretenir avec Abraham, l’Eternel s’en alla et Abraham retourna chez lui.

Notas al pie

  1. 18.2 Abraham voit dans ces trois visiteurs des hommes (voir v. 16, 22) envers lesquels il accomplit les devoirs normaux d’hospitalité. La suite du récit parle de deux anges (19.1) et de l’Eternel (v. 10, 20, 23). Voir Hé 13.2.
  2. 18.6 C’est-à-dire 12 litres.
  3. 18.10 Cité en Rm 9.9.
  4. 18.12 Allusion en 1 P 3.6.
  5. 18.14 Voir Lc 1.37.
  6. 18.16 Sodome se trouvait à l’emplacement actuel du sud de la mer Morte.
  7. 18.22 Selon le texte hébreu traditionnel. Une ancienne tradition scribale porte : tandis que l’Eternel continuait à se tenir devant Abraham.