Swedish Contemporary Bible

Psalms 137

Psalm 137

Vid Babels floder

1Vid Babylons floder satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,

3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,

våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång

i ett främmande land?

5Om jag glömmer dig, Jerusalem,

så låt min högra hand glömma att spela[b].

6Låt min tunga fastna i gommen,

om jag inte tänker på Jerusalem

som min största glädje.

7Herre, tänk på Jerusalems dag,

hur edoméerna ropade:

”Riv ner det! Jämna det med marken!”

8Du Babylons dotter, du fördärvade,

lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.

9Lycklig är den som tar dina spädbarn

och krossar dem mot klipporna.

Notas al pie

  1. 137:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 137:5 spela finns inte i grundtexten.

New International Reader's Version

Psalm 137

Psalm 137

We were sitting by the rivers of Babylon.
    We wept when we remembered what had happened to Zion.
On the nearby poplar trees
    we hung up our harps.
Those who held us as prisoners asked us to sing.
    Those who enjoyed hurting us ordered us to sing joyful songs.
    They said, “Sing one of the songs of Zion to us!”

How can we sing the songs of the Lord
    while we are in another land?
Jerusalem, if I forget you,
    may my right hand never be able to play the harp again.
If I don’t remember you,
    may my tongue stick to the roof of my mouth so I can’t sing.
May it happen if I don’t consider Jerusalem
    to be my greatest joy.

Lord, remember what the people of Edom did
    on the day Jerusalem fell.
“Tear it down!” they cried.
    “Tear it down to the ground!”

People of Babylon, you are sentenced to be destroyed.
    Happy is the person who pays you back
    according to what you have done to us.
Happy is the person who grabs your babies
    and smashes them against the rocks.