Swedish Contemporary Bible

Psalms 137

Psalm 137

Vid Babels floder

1Vid Babylons floder satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,

3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,

våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång

i ett främmande land?

5Om jag glömmer dig, Jerusalem,

så låt min högra hand glömma att spela[b].

6Låt min tunga fastna i gommen,

om jag inte tänker på Jerusalem

som min största glädje.

7Herre, tänk på Jerusalems dag,

hur edoméerna ropade:

”Riv ner det! Jämna det med marken!”

8Du Babylons dotter, du fördärvade,

lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.

9Lycklig är den som tar dina spädbarn

och krossar dem mot klipporna.

Notas al pie

  1. 137:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 137:5 spela finns inte i grundtexten.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 137

1Junto a los ríos de Babilonia nos sentábamos,
    y llorábamos al acordarnos de Sión.
En los álamos que había en la ciudad
    colgábamos nuestras arpas.
Allí, los que nos tenían cautivos
    nos pedían que entonáramos canciones;
nuestros opresores nos pedían estar alegres;
    nos decían: «¡Cantadnos un cántico de Sión!»

¿Cómo cantar las canciones del Señor
    en una tierra extraña?
Ah, Jerusalén, Jerusalén,
    si llegara yo a olvidarte,
    ¡que la mano derecha se me seque!
Si de ti no me acordara,
    ni te pusiera por encima de mi propia alegría,
    ¡que la lengua se me pegue al paladar!

Señor, acuérdate de los edomitas
    el día en que cayó Jerusalén.
«¡Arrasadla —gritaban—,
    arrasadla hasta sus cimientos!»

Hija de Babilonia, que has de ser destruida,
    ¡dichoso el que te haga pagar
    por todo lo que nos has hecho!
¡Dichoso el que agarre a tus pequeños
    y los estrelle contra las rocas!