Swedish Contemporary Bible

Psalms 107

Femte boken

(107—150)

Psalm 107

Tacksamhet och lovprisning till Herren

1Prisa Herren, för han är god,

hans nåd består för evigt.

2Så ska de säga som Herren har friköpt,

de som han har befriat ur fiendens våld,

3samlat från länderna,

från öster och väster, från norr och söder.

4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,

utan att finna någon boplats.

5De var hungriga, törstiga,

och deras liv tynade bort.

6De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

7Han förde dem till den rätta vägen,

till en plats där de kunde bo.

8De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

9Han gav vatten till den törstige

och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

10Där fanns de som satt i djupaste mörker,

fångna i lidandets järnbojor,

11för de hade gjort uppror mot Guds ord

och föraktat den Högstes råd.

12Därför lät han dem slita ont.

De föll, och ingen kunde hjälpa dem.

13De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret

och bröt sönder deras bojor.

15De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

16Han krossar portarna av koppar

och bryter sönder järnbommarna.

17Andra var dåraktiga

och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.

18De avskydde all mat

och närmade sig dödens portar.

19De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

20Han sa bara ett ord och de blev botade,

han räddade dem från graven.

21De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

22De ska frambära tack som offer,

sjunga om allt han gjort.

23Andra seglade på haven med skepp

och drev handel på de stora vattnen.

24De såg Herrens gärningar

och hans under i djupen.

25Han talade, och en stormvind blåste upp,

så att vågorna gick höga.

26De reste sig mot himlen

och störtade sedan mot djupen.

Modet svek dem i olyckan,

27och de raglade och stapplade som berusade,

och all deras vishet var borta.

28De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

29Han lugnade stormen

och vågorna tystnade.

30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,

och han förde dem till den hamn dit de ville.

31De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

32De ska prisa honom när folket samlas

och lova honom i de äldstes krets.

33Han förvandlar floder till öken,

vattenkällor till torr mark

34och det bördiga landet till saltöken,

för dess invånares ondska.

35Han gör ökenlandet till sjöar

och det uttorkade landet till vattenkällor.

36Han låter de hungriga bosätta sig där

och bygga en stad att bo i.

37De sår sina åkrar,

planterar sina vingårdar

och får sedan rika skördar.

38Han välsignar dem, och de får många barn.

Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

39Om de blir färre, blir förödmjukade[a]

och nedtryckta av bekymmer och sorg,

40öser han olycka över härskarna

och låter dem irra omkring i en väglös öken.

41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck

och låter deras familjer föröka sig som hjordar.

42De rättsinniga ser det och gläder sig,

medan all ondska måste tiga.

43Den som är vis bör lägga detta på minnet

och tänka på Herrens nådegärningar.

Notas al pie

  1. 107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.

La Bible du Semeur

Psaumes 107

Cinquième livre

Cantique des rachetés

1Célébrez l’Eternel, car il est bon,
car son amour |dure à toujours[a].
Qu’ils le proclament, |tous ceux que l’Eternel a délivrés,
qu’il a sauvés des mains de l’oppresseur,
et qu’il a rassemblés de tous pays :
de l’est, de l’ouest, du nord et du midi[b].

Les uns erraient dans le désert |où il n’y a personne,
sans trouver le chemin |d’une ville habitée.
Ils étaient affamés, ils avaient soif,
et ils étaient tout près de défaillir.
Dans leur détresse, |ils crièrent à l’Eternel,
et il les délivra de leurs angoisses.
Il les mena par un chemin tout droit
et les dirigea vers une ville habitable.
Qu’ils louent donc l’Eternel |pour son amour,
pour ses merveilles |en faveur des humains !
Il a désaltéré les assoiffés,
il a comblé de biens les affamés.

10 D’autres se trouvaient dans des lieux, |où régnaient d’épaisses ténèbres |et l’obscurité la plus noire,
enchaînés dans la misère et les fers
11 pour avoir bravé les commandements de Dieu
et méprisé les desseins du Très-Haut.
12 Il les humilia |en les astreignant à un dur labeur :
ils succombaient, privés de tout secours.
13 Dans leur détresse, |ils crièrent à l’Eternel,
et il les délivra de leurs angoisses.
14 Il les fit sortir des lieux sombres |et ténébreux,
il rompit les liens qui les retenaient.
15 Qu’ils louent donc l’Eternel pour son amour,
pour ses merveilles |en faveur des humains !
16 Car il a brisé les portes de bronze
et il a rompu les verrous de fer.

17 Des insensés, vivant dans le péché,
s’étaient rendus malheureux par leurs fautes.
18 Tout aliment répugnait à leur bouche,
ils approchaient des portes de la mort.
19 Dans leur détresse, |ils crièrent à l’Eternel,
et il les délivra de leurs angoisses.
20 Il dit un mot et les guérit,
et il les fit échapper à la tombe.
21 Qu’ils louent donc l’Eternel pour son amour,
pour ses merveilles |en faveur des humains !
22 Et qu’ils lui offrent |des sacrifices de reconnaissance ;
qu’avec des cris de joie, |ils racontent ses œuvres.

23 D’autres s’étaient embarqués sur la mer, |dans des bateaux
et ils vaquaient à leurs occupations |sur de profondes eaux.
24 Ceux-là ont vu les œuvres |de l’Eternel,
et ses prodiges sur la haute mer.
25 A sa parole, |il fit lever un vent impétueux
qui souleva les flots.
26 Tantôt ils étaient portés jusqu’au ciel,
tantôt ils retombaient dans les abîmes,
et ainsi mis à mal, ils défaillaient.
27 Pris de vertige, ils titubaient comme ivres,
et tout leur savoir-faire |s’était évanoui.
28 Dans leur détresse, |ils crièrent à l’Eternel,
et il les délivra de leurs angoisses.
29 Il calma la tempête,
et fit taire les flots |qui s’étaient soulevés contre eux.
30 Ce calme fut pour eux cause de joie
et Dieu les guida au port désiré.
31 Qu’ils louent donc l’Eternel pour son amour,
pour ses merveilles |en faveur des humains !
32 Qu’ils disent sa grandeur |dans l’assemblée du peuple,
et qu’ils le louent |au conseil des autorités[c].

33 Il peut faire tarir les fleuves |et les transformer en désert,
ou changer les sources d’eau en lieux secs ;
34 d’un sol fertile, il fait une saline[d]
quand ses habitants pratiquent le mal.
35 Mais il change aussi le désert en lac
et la terre aride en sources d’eau vive,
36 et il y établit |ceux qui ont faim,
pour qu’ils y fondent |une ville habitable,
37 qu’ils ensemencent des champs et plantent des vignes
qui porteront des fruits en abondance.
38 Il les bénit en sorte qu’ils se multiplient,
et il ne laisse pas |décroître leur bétail.

39 D’autres sont réduits à un petit nombre, |écrasés sous le poids
de l’oppression, |du malheur et de la souffrance.
40 Dieu répand le mépris sur les puissants,
les fait errer dans un désert sans route.
41 Mais il délivre le pauvre de la détresse
et rend les familles fécondes |comme le petit bétail.

42 Les hommes droits le voient et ils s’en réjouissent,
mais toute méchanceté a la bouche close.
43 Que celui qui est sage |prête attention à tout cela,
et qu’il médite sur l’amour |de l’Eternel.

Notas al pie

  1. 107.1 Voir 100.5 ; 106.1 ; 118.1, 29 ; 136 ; 1 Ch 16.34 ; 2 Ch 5.13 ; 7.3 ; Esd 3.11 ; Jr 33.11.
  2. 107.3 D’après la version syriaque. Texte hébreu traditionnel : la mer.
  3. 107.32 L’assemblée du peuple pour le culte et le conseil des responsables réunis aux portes de la ville où se traitaient les affaires publiques étaient les lieux où celui qui avait été délivré pouvait rendre témoignage à Dieu.
  4. 107.34 Le sel rend le sol stérile (Gn 13.10 ; 14.3 ; 19.24-26 ; Dt 29.22).