Swedish Contemporary Bible

Psalms 106

Psalm 106

Herrens nåd, Israels otro

1Halleluja!

Prisa Herren, för han är god.

Hans nåd varar i evighet.

2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,

förkunna allt hans lov?

3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt

och alltid gör det rättfärdiga.

4Tänk på mig, Herre,

när du visar välvilja mot ditt folk!

Kom till min hjälp med din räddning!

5Låt mig få se det goda hos dina utvalda

och dela ditt folks glädje,

prisa dig tillsammans med dem

som är din egendom.

6Vi har syndat liksom våra fäder,

vi har handlat fel och gjort det onda.

7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.

De glömde hans nådegärningar

och gjorde uppror vid Sävhavet.

8Ändå räddade han dem för sitt namns skull

för att göra sin makt känd.

9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.

Han ledde dem genom djupen som genom en öken.

10Han räddade dem från dem som hatade dem

och befriade dem från deras fiender.

11Vattnet täckte deras fiender.

Inte en enda en av dem undkom.

12Då trodde de hans ord

och lovade honom med sin sång.

13Men snart glömde de allt han gjort.

De väntade inte på hans råd.

14De greps av begär i öknen

och utmanade Gud i ödemarken.

15Då gav han dem vad de begärde,

men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]

16De blev avundsjuka på Mose och Aron,

som var helgade åt Herren.

17Jorden öppnade sig och svalde Datan,

begravde Avirams hop.

18Eld flammade upp bland deras anhängare,

lågorna uppslukade de onda.

19De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en gjuten avgud.

20De bytte ut sin härlighet

mot en avbild av en tjur som äter gräs.

21De glömde Gud, sin räddare,

som gjort så stora ting i Egypten,

22mirakel i Hams land

och märkliga gärningar vid Sävhavet.

23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.

Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom

för att hålla tillbaka hans vrede,

så att han inte skulle förinta dem.

24Sedan föraktade de det underbara landet,

och de trodde inte på hans ord.

25De gnällde i sina tält,

och de ville inte lyssna till Herren.

26Därför lyfte han sin hand och svor

att han skulle döda dem i öknen,

27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk

och spridas ut till andra länder.

28De förenade sig med Baal-Pegor,

och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]

29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,

så att en plåga bröt ut bland dem.

30Men Pinechas grep in och kom emellan,

så att plågan upphörde.

31För detta räknades han som rättfärdig

från generation till generation, för evigt.

32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen

och ställde till bekymmer för Mose.

33De var upproriska mot hans ande, så

att han[c] talade utan att tänka efter.

34De förgjorde inte heller folken,

som Herren hade sagt till dem,

35utan beblandade sig med främmande folk

och tog efter deras seder och bruk.

36De tillbad deras avgudar,

och detta blev en fälla för dem.

37De offrade sina söner och döttrar

till demoner.

38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,

som de offrade åt Kanaans avgudar,

och landet blev vanhelgat genom dessas blod.

39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar

och agerade i otrohet.

40Herrens vrede upptändes mot hans folk,

och han avskydde sin arvedel.

41Han överlämnade dem åt främmande folk,

och de som hatade dem fick härska över dem.

42Deras fiender förtryckte dem,

och de fick underkasta sig deras makt.

43Gång på gång befriade han dem,

men de fortsatte att göra uppror,

och de sjönk allt djupare i sin synd.

44Ändå såg han till dem i deras nöd

när han hörde deras rop.

45Han kom ihåg sitt förbund med dem

och var mild i sin stora nåd.

46Han lät dem finna förbarmande

hos dem som höll dem fångna.

47Rädda oss, Herre, vår Gud!

Samla oss från dessa folk,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och tacka och lova dig.

48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

Notas al pie

  1. 106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
  2. 106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
  3. 106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han.

The Message

Psalm 106

11-3 Hallelujah!
Thank God! And why?
    Because he’s good, because his love lasts.
But who on earth can do it—
    declaim God’s mighty acts, broadcast all his praises?
You’re one happy man when you do what’s right,
    one happy woman when you form the habit of justice.

4-5 Remember me, God, when you enjoy your people;
    include me when you save them;
I want to see your chosen succeed,
    celebrate with your celebrating nation,
    join the Hallelujahs of your pride and joy!

6-12 We’ve sinned a lot, both we and our parents;
    We’ve fallen short, hurt a lot of people.
After our parents left Egypt,
    they took your wonders for granted,
    forgot your great and wonderful love.
They were barely beyond the Red Sea
    when they defied the High God
    —the very place he saved them!
    —the place he revealed his amazing power!
He rebuked the Red Sea so that it dried up on the spot
    —he paraded them right through!
    —no one so much as got wet feet!
He saved them from a life of oppression,
    pried them loose from the grip of the enemy.
Then the waters flowed back on their oppressors;
    there wasn’t a single survivor.
Then they believed his words were true
    and broke out in songs of praise.

13-18 But it wasn’t long before they forgot the whole thing,
    wouldn’t wait to be told what to do.
They only cared about pleasing themselves in that desert,
    provoked God with their insistent demands.
He gave them exactly what they asked for—
    but along with it they got an empty heart.
One day in camp some grew jealous of Moses,
    also of Aaron, holy priest of God.
The ground opened and swallowed Dathan,
    then buried Abiram’s gang.
Fire flared against that rebel crew
    and torched them to a cinder.

19-22 They cast in metal a bull calf at Horeb
    and worshiped the statue they’d made.
They traded the Glory
    for a cheap piece of sculpture—a grass-chewing bull!
They forgot God, their very own Savior,
    who turned things around in Egypt,
Who created a world of wonders in the Land of Ham,
    who gave that stunning performance at the Red Sea.

23-27 Fed up, God decided to get rid of them—
    and except for Moses, his chosen, he would have.
But Moses stood in the gap and deflected God’s anger,
    prevented it from destroying them utterly.
They went on to reject the Blessed Land,
    didn’t believe a word of what God promised.
They found fault with the life they had
    and turned a deaf ear to God’s voice.
Exasperated, God swore
    that he’d lay them low in the desert,
Scattering their children hither and yon,
    strewing them all over the earth.

28-31 Then they linked up with Baal Peor,
    attending funeral banquets and eating idol food.
That made God so angry
    that a plague spread through their ranks;
Phinehas stood up and pled their case
    and the plague was stopped.
This was counted to his credit;
    his descendants will never forget it.

32-33 They angered God again at Meribah Springs;
    this time Moses got mixed up in their evil;
Because they defied God yet again,
    Moses exploded and lost his temper.

34-39 They didn’t wipe out those godless cultures
    as ordered by God;
Instead they intermarried with the heathen,
    and in time became just like them.
They worshiped their idols,
    were caught in the trap of idols.
They sacrificed their sons and daughters
    at the altars of demon gods.
They slit the throats of their babies,
    murdered their infant girls and boys.
They offered their babies to Canaan’s gods;
    the blood of their babies stained the land.
Their way of life stank to high heaven;
    they lived like whores.

40-43 And God was furious—a wildfire anger;
    he couldn’t stand even to look at his people.
He turned them over to the heathen
    so that the people who hated them ruled them.
Their enemies made life hard for them;
    they were tyrannized under that rule.
Over and over God rescued them, but they never learned—
    until finally their sins destroyed them.

44-46 Still, when God saw the trouble they were in
    and heard their cries for help,
He remembered his Covenant with them,
    and, immense with love, took them by the hand.
He poured out his mercy on them
    while their captors looked on, amazed.

47 Save us, God, our God!
    Gather us back out of exile
So we can give thanks to your holy name
    and join in the glory when you are praised!

48 Blessed be God, Israel’s God!
Bless now, bless always!
Oh! Let everyone say Amen!
Hallelujah!