Swedish Contemporary Bible

Psalms 102

Psalm 102

Ångerpsalm; tröst i nöden

1Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.

2Herre, hör min bön!

Låt mitt rop om hjälp nå dig!

3Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.

Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.

4För mina dagar försvinner som rök,

och det brinner i mitt inre som en glöd.

5Mitt innersta är förtorkat,

vissnat som gräs.

Jag glömmer att äta min mat,

6och min suckan har gjort

att jag magrat till bara skinn och ben.

7Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,

som en uggla bland ruiner.

8Jag ligger vaken,

jag är som en ensam fågel på taket.

9Mina fiender hånar mig dag efter dag

och använder mig i svordomar.

10Jag äter aska som bröd

och blandar min dryck med tårar,

11för din vredes och förbittrings skull.

Du har gripit mig och stött bort mig.

12Mitt liv är som kvällsskuggan,

jag vissnar som gräset.

13Men du, Herre, regerar i evighet,

och från generation till generation ska man komma ihåg dig.

14Du ska gripa in

och visa nåd mot Sion.

Nu är det dags att visa medlidande med det,

nu har den tiden kommit.

15Dina tjänare älskar dess stenar,

de lider av att se det ligga i grus.

16Folken ska frukta Herrens namn

och kungarna på jorden din härlighet,

17när Herren bygger upp Sion på nytt

och visar sig i sin härlighet.

18Han ska lyssna till de nödlidandes böner

och inte förakta vad de ber om.

19Detta ska skrivas ner för kommande generationer,

för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.

20För han blickar ner från sin heliga höjd,

Herren ser ner till jorden.

21Han hör den fångnes klagan

och befriar de dödsdömda.

22Herrens namn ska förkunnas i Sion

och hans lov i Jerusalem,

23när folk och riken samlas

för att tjäna honom.

24Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.

Han har förkortat min levnadstid.

25Jag säger:

”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,

du som själv lever från generation till generation!

26För länge sedan lade du jordens grund,

och himlarna är dina händers verk.

27De ska försvinna, men du består.

De är alla som utslitna kläder som du byter ut,

och de försvinner.

28Men du är densamme,

och dina år ska aldrig ta slut.

29Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,

och deras efterkommande bestå inför dig.”

Notas al pie

  1. 102:7 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, förutom att det är någon sorts oren fågel.
  2. 102:19 Eller har skapat.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 102

Oración de un afligido que, a punto de desfallecer, da rienda suelta a su lamento ante el Señor.

1Escucha, Señor, mi oración;
    llegue a ti mi clamor.
No escondas de mí tu rostro
    cuando me encuentro angustiado.
Inclina a mí tu oído;
    respóndeme pronto cuando te llame.

Pues mis días se desvanecen como el humo,
    los huesos me arden como brasas.
Mi corazón decae y se marchita como la hierba;
    ¡hasta he perdido el apetito!
A causa de mis fuertes gemidos
    se me pueden contar los huesos.[a]
Parezco una lechuza del desierto;
    soy como un búho entre las ruinas.
No logro conciliar el sueño;
    parezco ave solitaria sobre el tejado.
A todas horas me ofenden mis enemigos,
    y hasta usan mi nombre para maldecir.
Las cenizas son todo mi alimento;
    mis lágrimas se mezclan con mi bebida.
10 ¡Por tu enojo, por tu indignación,
    me levantaste para luego arrojarme!
11 Mis días son como sombras nocturnas;
    me voy marchitando como la hierba.

12 Pero tú, Señor, reinas eternamente;
    tu nombre perdura por todas las generaciones.
13 Te levantarás y tendrás piedad de Sión,
    pues ya es tiempo de que la compadezcas.
    ¡Ha llegado el momento señalado!
14 Tus siervos sienten cariño por sus ruinas;
    los mueven a compasión sus escombros.

15 Las naciones temerán el nombre del Señor;
    todos los reyes de la tierra reconocerán su majestad.
16 Porque el Señor reconstruirá a Sión,
    y se manifestará en su esplendor.
17 Atenderá la oración de los desamparados,
    y no desdeñará sus ruegos.
18 Que se escriba esto para las generaciones futuras,
    y que el pueblo que será creado alabe al Señor.
19 Miró el Señor desde su altísimo santuario;
    contempló la tierra desde el cielo,
20 para oír los lamentos de los cautivos
    y liberar a los condenados a muerte;
21 para proclamar en Sión el nombre del Señor
    y anunciar en Jerusalén su alabanza,
22 cuando todos los pueblos y los reinos
    se reúnan para adorar al Señor.

23 En el curso de mi vida acabó Dios con mis fuerzas;[b]
me redujo los días. 24     Por eso dije:
«No me lleves, Dios mío, a la mitad de mi vida;
    tú permaneces por todas las generaciones.
25 En el principio tú afirmaste la tierra,
    y los cielos son la obra de tus manos.
26 Ellos perecerán, pero tú permaneces.
    Todos ellos se desgastarán como un vestido.
Y como ropa los cambiarás,
    y los dejarás de lado.
27 Pero tú eres siempre el mismo,
    y tus años no tienen fin.
28 Los hijos de tus siervos se establecerán,
    y sus descendientes habitarán en tu presencia».

Notas al pie

  1. 102:5 se me pueden contar los huesos. Lit. se me pegan los huesos a la carne.
  2. 102:23 mis fuerzas. Lit. su fuerza.