Nya Levande Bibeln

Klagovisorna 1

Jeremia sörjer över Jerusalem

1Jerusalems gator, som en gång myllrade av folk, ligger nu tysta och öde. Staden ligger ensam och sörjer, som en änka nedbruten av sorg. Hon som en gång var nationernas drottning har nu blivit en slavinna.

Hon gråter natten igenom. Tårarna rinner utför hennes kinder. Bland alla hennes vänner finns det ingen som vill hjälpa henne. Hennes närmaste har blivit bittra fiender till henne.

Juda har förts bort i landsflykt och slaveri efter en lång tid av problem och hårt arbete. Nu bor hon bland andra folk, och det finns ingen ro för henne. Alla hennes förföljare kastar sig nu över henne.

Vägarna till Sion ligger i sorg och är inte längre fyllda av glada människor på väg till högtiderna. Stadsportarna är övergivna. Prästerna suckar, och stadens unga flickor är olyckliga. Hela staden gråter.

Hennes fiender har framgång, för Herren har straffat Jerusalem för alla hennes många synder. Hennes invånare har tagits till fånga och förts bort som slavar.

All skönhet och makt har lämnat Sions dotter. Hennes furstar är som svältande hjortar utan bete, hjälplösa villebråd, alltför svaga att orka springa undan sina förföljare!

Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.

Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.

Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: Herre, se mitt elände! Fienden har segrat.

10 Hennes fiender har plundrat henne fullständigt och tagit allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur främmande nationer vanhelgat hennes heliga tempel genom att gå in där, något som Herren uttryckligen har förbjudit.

11 Hennes invånare klagar och ropar efter bröd. De har sålt sina ägodelar för lite mat och ber: Se, Herre, hur föraktad jag är!

12 Betyder detta ingenting för er, ni alla som ser på? Kan ni tänka er en sorg större än den jag bär på, när Herren har behandlat mig så här på sin vredes dag?

13 Han har sänt en eld från himlen som brinner i mina ben. Han har gillrat en fälla för mig och lämnat mig kvar svag och övergiven.

14 Han har vävt samman mina synder till ett rep runt min hals. Han har berövat mig all min kraft och överlämnat mig åt mina fiender. Jag är helt hjälplös i deras händer.

15 Herren har trampat ner alla mina mäktiga män. En väldig armé har på hans befallning kommit för att krossa mina unga soldater. Herren har trampat sin älskade stad som druvor i en vinpress.

16 Jag gråter över allt detta. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Min hjälpare är långt borta från mig - han som är den ende som skulle kunna hjälpa mig. Mina barn har ingen framtid. Vi är ett besegrat land.

17 Jerusalem vädjar om hjälp, men ingen tröstar henne, för Herren har sagt: Låt hennes grannar bli hennes fiender! Vänd henne ryggen!

18 Herren har rätt, för vi har gjort uppror. Men trots detta bör ni folk runt omkring se min ångest och förtvivlan. Mina söner och döttrar har blivit gripna och bortförda som slavar till avlägsna länder.

19 Jag bad mina bundsförvanter om hjälp, men de har förrått mig. Mina präster och äldste gick under medan de sökte bland soporna efter något att äta.

20 Herre, se min ångest! Mitt hjärta är krossat och min själ förtvivlad över min upproriskhet. Nu mördar man mitt folk på gatorna, och i husen väntar svält och död.

21 Man hör min klagan, men ingen hjälper mig! Fienden har sett mina svårigheter, och de gläds över vad du har gjort mot mig! Men ändå, Herre, kommer säkert den dag när du ska behandla dem som du behandlat mig, för det har du lovat!

22 Se också på deras synd, Herre, och straffa dem som du har straffat mig. Mina suckar är många och mitt hjärta lider!

New International Reader's Version

Lamentations 1

1The city of Jerusalem is so empty!
    She used to be full of people.
But now she’s like a woman whose husband has died.
    She used to be great among the nations.
She was like a queen among the kingdoms.
    But now she is a slave.

Jerusalem weeps bitterly at night.
    Tears run down her cheeks.
    None of her friends comforts her.
All those who were going to help her
    have turned against her.
    They have become her enemies.

After Judah’s people had suffered greatly,
    they were taken away as prisoners.
Now they live among the nations.
    They can’t find any place to rest.
All those who were chasing them have caught up with them.
    And they can’t get away.

The roads to Zion are empty.
    No one travels to her appointed feasts.
All the public places near her gates are deserted.
    Her priests groan.
Her young women are sad.
    And Zion herself weeps bitterly.

Her enemies have become her masters.
    They have an easy life.
The Lord has brought suffering to Jerusalem
    because her people have committed so many sins.
Her children have been taken away as prisoners.
    Her enemies have forced her people to leave their homes.

The city of Zion used to be full of glory.
    But now her glory has faded away.
Her princes are like deer.
    They can’t find anything to eat.
They are almost too weak to get away
    from those who hunt them down.

Jerusalem’s people are suffering and wandering.
    They remember all the treasures
    they used to have.
But they fell into the hands of their enemies.
    And no one was there to help them.
Their enemies looked at them.
    They laughed because Jerusalem had been destroyed.

Her people have committed many sins.
    They have become impure.
All those who honored Jerusalem now look down on her.
    They all look at her as if she were a naked woman.
    The city groans and turns away in shame.

Her skirts are dirty.
    She didn’t think about how things might turn out.
Her fall from power amazed everyone.
    And no one was there to comfort her.
She said, “Lord, please pay attention to how much I’m suffering.
    My enemies have won the battle over me.”

10 Jerusalem’s enemies took away
    all her treasures.
Her people saw outsiders
    enter her temple.
The Lord had commanded them
    not to do that.

11 All Jerusalem’s people groan
    as they search for bread.
They trade their treasures for food
    just to stay alive.
Jerusalem says, “Lord, look at me.
    Think about my condition.
    Everyone looks down on me.”

12 Jerusalem also says, “All you who are passing by,
    don’t you care about what has happened to me?
    Just look at my condition.
Has anyone suffered the way I have?
    The Lord has brought all this on me.
He has made me suffer.
    His anger has burned against me.

13 “He sent down fire from heaven.
    It went deep down into my bones.
He spread a net to catch me by the feet.
    He stopped me right where I was.
He made me empty.
    I am sick all the time.

14 “My sins have been made into a heavy yoke.
    They were woven together by his hands.
They have been placed on my neck.
    The Lord has taken away my strength.
He has handed me over to my enemies.
    I can’t win the battle over them.

15 “The Lord has refused to accept
    any of my soldiers.
He has sent for an army
    to crush my young men.
I am like grapes in the Lord’s winepress.
    He has stomped on me,
    even though I am his very own.

16 “That’s why I am weeping.
    Tears are flowing from my eyes.
No one is near to comfort me.
    No one can heal my spirit.
My children don’t have anything.
    My enemies are much too strong for me.”

17 Zion reaches out her hands.
    But no one is there to comfort her people.
The Lord has ordered that
    the neighbors of Jacob’s people would become their enemies.
    Jerusalem has become impure among them.

18 Jerusalem says, “The Lord always does what is right.
    But I refused to obey his commands.
Listen, all you nations.
    Pay attention to how much I’m suffering.
My young men and women
    have been taken away as prisoners.

19 “I called out to those who were going to help me.
    But they turned against me.
My priests and elders
    died in the city.
They were searching for food
    just to stay alive.

20 Lord, see how upset I am!
    I am suffering deep down inside.
My heart is troubled.
    Again and again I have refused to obey you.
Outside the city, people are being killed by swords.
    Inside, there is nothing but death.

21 “People have heard me groan.
    But no one is here to comfort me.
My enemies have heard about all my troubles.
    What you have done makes them happy.
So please judge them, just as you said you would.
    Let them become like me.

22 “Please pay attention to all their sinful ways.
    Punish them as you have punished me.
    You judged me because I had committed so many sins.
I groan all the time.
    And my heart is weak.”