Swedish Contemporary Bible

Lamentations 1

Första klagosången över Jerusalem[a]

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,[b]

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”

Notas al pie

  1. 1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
  2. 1:12 Grundtextens innebörd är osäker.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Lamentaciones 1

Álef

[a]1¡Ay, cuán desolada se encuentra
    la que fue ciudad populosa!
¡Tiene apariencia de viuda
    la que fue grande entre las naciones!
¡Hoy es esclava de las provincias
    la que fue gran señora entre ellas!

Bet

Amargas lágrimas derrama por las noches;
    corre el llanto por sus mejillas.
No hay entre sus amantes
    uno solo que la consuele.
Todos sus amigos la traicionaron;
    se volvieron sus enemigos.

Guímel

Humillada, cargada de cadenas,
    Judá marchó al exilio.
Una más entre las naciones,
    no encuentra reposo.
Todos sus perseguidores la acosan,
    la ponen en aprietos.

Dálet

Los caminos a Sión están de duelo;
    ya nadie asiste a sus fiestas solemnes.
Las puertas de la ciudad se ven desoladas:
    sollozan sus sacerdotes,
se turban sus doncellas,
    ¡toda ella es amargura!

He

Sus enemigos se volvieron sus amos;
    ¡tranquilos se ven sus adversarios!
El Señor la ha acongojado
    por causa de sus muchos pecados.
Sus hijos marcharon al cautiverio,
    arrastrados por sus enemigos.

Vav

La bella Sión ha perdido
    todo su antiguo esplendor.
Sus príncipes parecen venados
    que vagan en busca de pastos.
Exhaustos, se dan a la fuga
    frente a sus perseguidores.

Zayin

Jerusalén trae a la memoria
    los tristes días de su peregrinaje;
se acuerda de todos los tesoros
    que en el pasado fueron suyos.
Cuando su pueblo cayó en manos enemigas
    nadie acudió en su ayuda.
Sus adversarios vieron su caída
    y se burlaron de ella.

Jet

Grave es el pecado de Jerusalén;
    ¡por eso se ha vuelto impura!
Los que antes la honraban ahora la desprecian,
    pues han visto su desnudez;
ella misma se deshace en llanto,
    y no se atreve a dar la cara.

Tet

Sus vestidos están llenos de inmundicia;
    no tuvo en cuenta lo que le esperaba.
Su caída fue sorprendente;
    no hubo nadie que la consolara.
«¡Mira, Señor, mi aflicción!
    ¡El enemigo ha triunfado!»

Yod

10 El enemigo se adueñó
    de todos los tesoros de Jerusalén;
vio ella penetrar en su santuario
    a las naciones paganas,
a las que tú prohibiste
    entrar en tu asamblea.

Caf

11 Todo su pueblo solloza
    y anda en busca de pan;
para mantenerse con vida
    cambian por comida sus tesoros.
«¡Mira, Señor, date cuenta
    de cómo me están humillando!»

Lámed

12 «Fijaos vosotros, los que pasáis por el camino:
    ¿Acaso no os importa?
¿Dónde hay un sufrimiento como el mío,
    como el que el Señor me ha hecho padecer,
como el que el Señor lanzó sobre mí
    en el día de su furor?

Mem

13 »Desde lo alto envió el Señor un fuego
    que me caló hasta los huesos.
A mi paso tendió una trampa
    y me hizo retroceder.
Me abandonó por completo;
    a todas horas me sentía morir.

Nun

14 »Pesan mis pecados como un yugo sobre mí;
    Dios mismo me los ató con sus manos.[b]
Me los ha colgado al cuello,
    y ha debilitado mis fuerzas.
Me ha entregado en manos de gente
    a la que no puedo ofrecer resistencia.

Sámej

15 »En mi ciudad, el Señor ha rechazado
    a todos los guerreros;
ha reunido un ejército para atacarme,
    para despedazar[c] a mis jóvenes.
El Señor ha aplastado a la virginal hija de Judá
    como quien pisa uvas para hacer vino.

Ayin

16 »Todo esto me hace llorar;
    los ojos se me nublan de llanto.
No tengo cerca a nadie que me consuele;
    no tengo a nadie que me reanime.
Mis hijos quedaron abandonados
    porque el enemigo salió victorioso».

Pe

17 Sión clama pidiendo ayuda,[d]
    pero no hay quien la consuele.
Por decreto del Señor,
    los vecinos de Jacob son ahora sus enemigos;
Jerusalén ha llegado a ser
    basura e inmundicia.

Tsade

18 «El Señor es justo,
    pero yo me rebelé contra sus leyes.
Escuchad, vosotros los pueblos;
    fijaos en mi sufrimiento.
Mis jóvenes y mis doncellas
    han marchado al destierro.

Qof

19 »Llamé a mis amantes,
    pero ellos me traicionaron.
Mis sacerdotes y mis ancianos
    perecieron en la ciudad,
mientras buscaban alimentos
    para mantenerse con vida.

Resh

20 »¡Mírame, Señor, que me encuentro angustiada!
    ¡Siento una profunda agonía![e]
Mi corazón está desconcertado,
    pues he sido muy rebelde.
Allá afuera, la espada me deja sin hijos;
    aquí adentro, hay un ambiente de muerte.

Shin

21 »La gente ha escuchado mi gemir,
    pero no hay quien me consuele.
Todos mis enemigos conocen mi pesar
    y se alegran de lo que has hecho conmigo.
¡Manda ya tu castigo anunciado,
    para que sufran lo que he sufrido!

Tav

22 »¡Que llegue a tu presencia
    toda su maldad!
¡Trátalos como me has tratado a mí
    por causa de todos mis pecados!
Son muchos mis gemidos,
    y mi corazón desfallece».

Notas al pie

  1. + Este capítulo es un poema acróstico, que sigue el orden del alfabeto hebreo.
  2. 1:14 como un yugo … sus manos. Texto de difícil traducción.
  3. 1:15 ha reunido … despedazar. Alt. ha establecido mi tiempo, / cuando él despedazará.
  4. 1:17 clama pidiendo ayuda. Lit. extiende los brazos.
  5. 1:20 ¡Siento … agonía! Lit. Mis entrañas se agitan.