Swedish Contemporary Bible

Lamentations 1

Första klagosången över Jerusalem[a]

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,[b]

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”

Notas al pie

  1. 1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
  2. 1:12 Grundtextens innebörd är osäker.

Amplified Bible

Lamentations 1

The Sorrows of Zion

1[a]How solitary and lonely sits the city [Jerusalem]
That was [once] full of people!
How like a widow she has become.
She who was great among the nations!
The princess among the provinces,
Has become a forced laborer!

She weeps bitterly in the night
And her tears are [constantly] on her cheeks;
Among all her lovers (political allies)
She has no one to comfort her.
All her friends have dealt treacherously with her;
They have become her enemies.

Judah has gone into exile under affliction
And under harsh servitude;
She dwells among the [pagan] nations,
But she has found no rest;
All her pursuers have overtaken her
In the midst of [her] distress.

The roads to Zion are in mourning
Because no one comes to the appointed feasts.
All her gates are desolate;
Her priests are groaning,
Her virgins are grieved and suffering,
And she suffers bitterly.

Her adversaries have become her masters,
Her enemies prosper;
For the Lord has caused her grief
Because of the multitude of her transgressions;
Her young children have gone
Into captivity before the enemy.

All her beauty and majesty
Have departed from the Daughter of Zion (Jerusalem).
Her princes have become like deer
That have found no pasture;
They have fled without strength
Before the pursuer.

In the days of her affliction and homelessness
Jerusalem remembers all her precious things
That she had from the days of old,
When her people fell into the hand of the adversary,
And no one helped her,
The enemy saw her,
They mocked at her downfall.

Jerusalem sinned greatly;
Therefore she has become an unclean thing [and has been removed].
All who honored her [now] despise her
Because they have seen her nakedness;
Even she herself groans and turns [her face] away.

Her (ceremonial) uncleanness was on her skirts;
She did not [seriously] consider her future.
Therefore she has come down [from throne to slavery] in an astonishing manner;
She has no comforter.
“O Lord” [cries Jerusalem], “look at my affliction,
For the enemy has magnified himself [in triumph]!”
10 
The adversary has spread out his hand
Over all her precious and desirable things;
For she has seen the [Gentile] nations enter her sanctuary (the Jerusalem temple)—
[b]The ones whom You commanded
That they should not enter into Your congregation [not even in the outer courts].
11 
All her people groan, seeking bread;
They have exchanged their desirable and precious things for food
To restore their lives.
“See, O Lord, and consider
How despised and repulsive I have become!”
12 
“Is it nothing to you, all you who pass this way?
Look and see if there is any pain like my pain
Which was severely dealt out to me,
Which the Lord has inflicted [on me] on the day of His fierce anger.
13 
“From on high He sent fire into my bones,
And it prevailed over them.
He has spread a net for my feet;
He has turned me back.
He has made me desolate and hopelessly miserable,
Faint all the day long.
14 
“The yoke of my transgressions is bound;
By His hand they are knit and woven together.
They have come upon my neck.
He has made my strength fail;
The Lord has put me into the hand
Of those against whom I cannot stand.
15 
“The Lord has rejected all the strong men
In my midst;
He has proclaimed an established time against me
To crush my young men.
The Lord has trampled down as in a wine press
The Virgin Daughter of Judah.
16 
“I weep for these things;
My eyes overflow with tears,
Because a comforter,
One who could restore my soul, is far away from me.
My children are desolate and perishing,
For the enemy has prevailed.”
17 
Zion stretches out her hands,
But there is no comforter for her.
The Lord has commanded concerning Jacob
That his neighbors should be his enemies;
Jerusalem has become a filthy thing [an object of contempt] among them.
18 
“The Lord is righteous and just;
For I have rebelled against His commandment (His word).
Hear now, all you peoples,
And look at my pain;
My virgins and my young men
Have gone into captivity.
19 
“I [Jerusalem] called to my lovers (political allies), but they deceived me.
My priests and my elders perished in the city
While they looked for food to restore their strength.
20 
“See, O Lord, how distressed I am!
My spirit is deeply disturbed;
My heart is overturned within me and cannot rest,
For I have been very rebellious.
In the street the sword kills and bereaves;
In the house there is [famine, disease and] death!
21 
“People have heard that I groan,
That I have no comforter [in You].
All my enemies have heard of my desperation;
They are delighted [O Lord] that You have done it.
Oh, that You would bring the day [of judgment] which You have proclaimed
So that they will become like me.
22 
“Let all their wickedness come before You;
And deal with them as You have dealt with me
Because of all my transgressions;
For my groans are many and my heart is faint.”

Notas al pie

  1. Lamentations 1:1 The writings of the prophets are not only valuable contributions to Old Testament history, but the reader is also enriched by familiarity with the forecasts of events which have been fulfilled, thus revealing the divine inspiration of the books and the wisdom and power of the God who prompted their writings.
  2. Lamentations 1:10 The Ammonites and Moabites, descendants of Lot and related to Israel, were forbidden to enter the congregation of the Lord, “even to their tenth generation,” because they refused to assist the sons of Israel when they were escaping from Egypt, and because they hired Balaam to curse Israel (Deut 23:3, 4). The Israelites never assembled any closer to the sanctuary of the temple than in the court outside its door. No Jew, not even David was authorized to enter the sanctuary proper except for certain Levites to whom such service was assigned. But now, Jeremiah says, the forbidden pagan nations enter the Holy of Holies to vandalize.