Swedish Contemporary Bible

Jonah 1

Jona flyr från Herrens kallelse

1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.[a]

4Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.

Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”

7Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”

15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.

Notas al pie

  1. 1:3 Tarshish låg längst bort i väst, åt motsatt håll från Nineve som låg i öst.

The Message

Jonah 1

Running Away from God

11-2 One day long ago, God’s Word came to Jonah, Amittai’s son: “Up on your feet and on your way to the big city of Nineveh! Preach to them. They’re in a bad way and I can’t ignore it any longer.”

But Jonah got up and went the other direction to Tarshish, running away from God. He went down to the port of Joppa and found a ship headed for Tarshish. He paid the fare and went on board, joining those going to Tarshish—as far away from God as he could get.

4-6 But God sent a huge storm at sea, the waves towering.

The ship was about to break into pieces. The sailors were terrified. They called out in desperation to their gods. They threw everything they were carrying overboard to lighten the ship. Meanwhile, Jonah had gone down into the hold of the ship to take a nap. He was sound asleep. The captain came to him and said, “What’s this? Sleeping! Get up! Pray to your god! Maybe your god will see we’re in trouble and rescue us.”

Then the sailors said to one another, “Let’s get to the bottom of this. Let’s draw straws to identify the culprit on this ship who’s responsible for this disaster.”

So they drew straws. Jonah got the short straw.

Then they grilled him: “Confess. Why this disaster? What is your work? Where do you come from? What country? What family?”

He told them, “I’m a Hebrew. I worship God, the God of heaven who made sea and land.”

10 At that, the men were frightened, really frightened, and said, “What on earth have you done!” As Jonah talked, the sailors realized that he was running away from God.

11 They said to him, “What are we going to do with you—to get rid of this storm?” By this time the sea was wild, totally out of control.

12 Jonah said, “Throw me overboard, into the sea. Then the storm will stop. It’s all my fault. I’m the cause of the storm. Get rid of me and you’ll get rid of the storm.”

13 But no. The men tried rowing back to shore. They made no headway. The storm only got worse and worse, wild and raging.

14 Then they prayed to God, “O God! Don’t let us drown because of this man’s life, and don’t blame us for his death. You are God. Do what you think is best.”

15 They took Jonah and threw him overboard. Immediately the sea was quieted down.

16 The sailors were impressed, no longer terrified by the sea, but in awe of God. They worshiped God, offered a sacrifice, and made vows.

17 Then God assigned a huge fish to swallow Jonah. Jonah was in the fish’s belly three days and nights.