Swedish Contemporary Bible

Habakkuk 1

1Detta är den profetia profeten Habackuk fick i en syn:

Habackuks första klagan

2Hur länge, Herre, ska jag behöva ropa

utan att du lyssnar,

vädja till dig över våldet,

utan att du räddar?

3Varför låter du mig se orätt?

Hur kan du själv se på ofärden?

Fördärv och våld är vad jag har framför mig,

Det råder stridigheter, och konflikter uppstår.

4Därför förlorar lagen sin kraft

och rätten uteblir.

Den onde omringar den rättfärdige,

och rätten förvrängs.

Herrens svar

5”Se er omkring bland folken,

och ni kommer att häpna!

Under er tid ska jag göra något

som ni inte kommer att tro

när man berättar det.

6Se, jag ska resa upp kaldéerna,

det grymma och häftiga folket,

som drar ut över hela jorden

och tar andras hem i besittning.

7De är fruktansvärda och skrämmande,

de bestämmer själva

över sin lag och rätt.

8Deras hästar är snabbare än leoparder

och vildare än vargar om kvällen[a].

Deras ryttare spränger fram i hög fart,

ryttare kommer som flygande fjärran ifrån,

som när en örn slår ner på sitt byte.

9Alla är de redo till våld när de kommer,

stridshären[b] drar fram som en ökenvind

och samlar fångar som sand.

10De gör kungar till åtlöje

och furstar till hån.

De hånskrattar åt varje fästning

och bygger jordvallar

för att inta dem.

11De far vidare som vinden

och försvinner,

dessa som gör sin styrka till sin gud.”

Habackuks andra klagan

12Herre, du finns ju sedan urtiden,

min Gud, min Helige. Vi ska inte dö![c]

Du, Herre, har satt dem till att döma,

du klippa, du har satt dem till att straffa.

13Dina ögon är för rena

för att se på det onda.

Du, som inte står ut med att se på något orätt,

hur kan du stilla se på när den gudlöse

slukar den som är rättfärdigare än han själv?

14Du har gjort människorna lika fiskarna i havet,

lika kräldjuren utan härskare.

15Man drar upp dem alla med krok,

fångar dem med sina garn

och drar in dem i sitt nät.

Så jublar man och gläds,

16offrar åt sina garn

och tänder rökelse åt sitt nät,

för de ger ett liv i överflöd

och en utsökt föda.

17Ska sådana få fortsätta att tömma sina nät[d]

och döda folk utan förskoning?

Notas al pie

  1. 1:8 Enligt Septuaginta i Arabien (öknen).
  2. 1:9 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 1:12 Enligt ett rättelseförslag: vi ska inte dö (sannolikt för att undvika även en hypotetisk antydan om att Gud skulle kunna dö).
  4. 1:17 Eller: att dra sitt svärd.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

Habacuc 1

1Esta es la profecía que el profeta Habacuc recibió en visión.

La primera queja de Habacuc

¿Hasta cuándo, Señor, he de pedirte ayuda
    sin que tú me escuches?
¿Hasta cuándo he de quejarme de la violencia
    sin que tú nos salves?
¿Por qué me haces presenciar calamidades?
    ¿Por qué debo contemplar el sufrimiento?
Veo ante mis ojos destrucción y violencia;
    surgen riñas y abundan las contiendas.
Por lo tanto, se entorpece la ley
    y no se da curso a la justicia.
El impío acosa al justo,
    y las sentencias que se dictan son injustas.

La respuesta del Señor

«¡Mirad a las naciones!
    ¡Contempladlas y quedaos asombrados!
Voy a hacer en estos días cosas tan sorprendentes
    que no las creeréis aunque alguien os las explique.
Estoy incitando a los caldeos,
    ese pueblo despiadado e impetuoso,
que recorre toda la tierra
    para apoderarse de territorios ajenos.
Son un pueblo temible y espantoso,
    que impone su propia justicia y grandeza.
Sus caballos son más veloces que leopardos,
    más feroces que lobos nocturnos.
Su caballería se lanza a todo galope;
    sus jinetes vienen de muy lejos.
    ¡Caen como buitres sobre su presa!
Vienen en son de violencia;
    avanzan sus hordas[a] como el viento del desierto,
    hacen prisioneros como quien recoge arena.
10 Ridiculizan a los reyes,
    se burlan de los gobernantes;
se ríen de toda ciudad amurallada,
    pues construyen terraplenes y la toman.
11 Son un viento que a su paso arrasa todo;
    su pecado es hacer de su fuerza un dios».

La segunda queja de Habacuc

12 ¡Tú, Señor, existes desde la eternidad!
    ¡Tú, mi santo Dios, eres inmortal![b]
Tú, Señor, los has puesto para hacer justicia;
    tú, mi Roca, los has puesto para ejecutar tu castigo.
13 Son tan puros tus ojos que no puedes ver el mal;
    no te es posible contemplar el sufrimiento.
¿Por qué entonces toleras a los traidores?
    ¿Por qué guardas silencio
    mientras los impíos se tragan a los justos?
14 Has hecho a los hombres como peces del mar,
    como reptiles que no tienen jefe.
15 Babilonia los saca a todos con anzuelo,
    los arrastra con sus redes,
los recoge entre sus mallas,
    y así se alegra y regocija.
16 Por lo tanto, ofrece sacrificios a sus redes
    y quema incienso a sus mallas,
pues gracias a sus redes su porción es sabrosa
    y su comida es suculenta.
17 ¿Continuará vaciando sus redes
    y matando sin piedad a las naciones?

Notas al pie

  1. 1:9 hordas. Palabra de difícil traducción.
  2. 1:12 eres inmortal (lit. no morirás; según una tradición rabínica); no moriremos (TM).