Swedish Contemporary Bible

Genesis 18

Herren visar sig för Abraham

1Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, 2tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

3”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, 5och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

6Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått[a] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” 7Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. 8Sedan dukade han fram tjockmjölk[b] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

9”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. 10Då sa han[c]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. 11Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. 12Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

13Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? 14Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” 15Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

16Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

17”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. 18”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. 19Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

20Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. 21Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” 22Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren. [d]23Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? 24Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? 25Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” 26Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

27Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

29Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

30”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

31Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

32Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

33När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

Notas al pie

  1. 18:6 Tre seamått motsvarar kanske 36 liter (måttenheternas mängd har varierat genom tiderna).
  2. 18:8 Ordets exakta innebörd är något oviss. Det kan betyda någon typ av gräddmjölk, fil, yoghurt, eller smör.
  3. 18:10 Dvs. en av de tre.
  4. 18:22 En urtida skriftlärd tradition som är omnämnd i den masoretiska texten visar att den ursprungliga formuleringen löd: medan HERREN blev kvar hos Abraham för att undvika intrycket att Herren var Abrahams tjänare.

Ketab El Hayat

ﺗﻜﻮﻳﻦ 18

الزائرون الثلاثة

1ثُمَّ ظَهَرَ الرَّبُّ لإِبْرَاهِيمَ وَهُوَ جَالِسٌ عِنْدَ بَلُّوطَاتِ مَمْرَا وَقْتَ اشْتِدَادِ حَرِّ النَّهَارِ، فَرَفَعَ عَيْنَيْهِ وَإذَا بِهِ يَرَى ثَلاثَةَ رِجَالٍ مَاثِلِينَ لَدَيْهِ. فَأَسْرَعَ لاسْتِقْبَالِهِمْ مِنْ بَابِ الْخَيْمَةِ وَسَجَدَ إِلَى الأَرْضِ. وَقَالَ: «يَا سَيِّدِي، إِنْ كُنْتُ قَدْ حَظِيْتُ بِرِضَاكَ فَلا تَعْبُرْ عَنْ عَبْدِكَ. بَلْ دَعْنِي أُقَدِّمُ لَكُمْ بَعْضَ مَاءٍ تَغْسِلُونَ بِهِ أَرْجُلَكُمْ وَتَتَّكِئُونَ تَحْتَ الشَّجَرَةِ، ثُمَّ آتِي لَكُمْ بِلُقْمَةِ خُبْزٍ تُسْنِدُونَ بِها قُلُوبَكُمْ، وَبَعْدَ ذَلِكَ تُوَاصِلُونَ مَسِيرَتَكُمْ، لأَنَّكُمْ قَدْ مِلْتُمْ إِلَى بَيْتِ عَبْدِكُمْ». فَأَجَابُوهُ: «حَسَناً، لِيَكُنْ كَمَا قُلْتَ».

فَأَسْرَعَ إِبْرَاهِيمُ إِلَى دَاخِلِ الْخَيْمَةِ إِلَى زَوْجَتِهِ سَارَةَ وَقَالَ: «هَيَّا أَسْرِعِي وَاعْجِنِي ثَلاثَ كَيْلاتٍ مِنْ أَفْضَلِ الدَّقِيقِ وَاخْبِزِيهَا». ثُمَّ أَسْرَعَ إِبْرَاهِيمُ نَحْوَ قَطِيعِهِ وَاخْتَارَ عِجْلاً غَضّاً مُسَمَّناً وَأَعْطَاهُ لِغُلامٍ كَيْ يُجَهِّزَهُ. ثُمَّ أَخَذَ زُبْداً وَلَبَناً وَالْعِجْلَ الَّذِي طَبَخَهُ، وَمَدَّهَا أَمَامَهُمْ، وَبَقِيَ وَاقِفاً فِي خِدْمَتِهِمْ تَحْتَ الشَّجَرَةِ وَهُمْ يَأْكُلُونَ.

ثُمَّ سَأَلُوهُ: «أَيْنَ زَوْجَتُكَ؟» فَأَجَابَ: «هَا هِيَ فِي الْخَيْمَةِ». 10 فَقَالَ: «إِنِّي أَرْجِعُ إِلَيْكَ فِي مِثْلِ هَذَا الْوَقْتِ مِنَ السَّنَةِ الْقَادِمَةِ فَتَكُونُ سَارَةُ آنَئِذٍ قَدْ وَلَدَتْ لَكَ ابْناً». وَكَانَتْ سَارَةُ وَرَاءَهُ، عِنْدَ بَابِ الْخَيْمَةِ، فَسَمِعَتْ حَدِيثَهُ. 11 وَكَانَ إِبْرَاهِيمُ وَسَارَةُ عَجُوزَيْنِ طَاعِنَيْنِ جِدّاً فِي السِّنِّ وَقَدْ تَجَاوَزَتْ سَارَةُ سِنَّ الْيَأْسِ. 12 فَضَحِكَتْ سَارَةُ فِي نَفْسِهَا قَائِلَةً: «أَبَعْدَ أَنْ فَنِيَ عُمْرِي وَأَصْبَحَ زَوْجِي شَيْخاً يَكُونُ لِي هَذَا التَّنَعُّمُ؟» 13 فَقَالَ الرَّبُّ لإِبْرَاهِيمَ: «لِمَاذَا ضَحِكَتْ سَارَةُ قَائِلَةً: أَحَقّاً أَلِدُ ابْناً وَقَدْ بَلَغْتُ سِنَّ الشَّيْخُوخَةِ؟ 14 أَيَتَعَذَّرُ عَلَى الرَّبِّ شَيْءٌ؟ سَأَرْجِعُ إِلَيْكَ فِي مِثْلِ هَذَا الْوَقْتِ مِنَ السَّنَةِ الْقَادِمَةِ فَتَكُونُ سَارَةُ قَدْ أَنْجَبَتِ ابْناً». 15 فَخَافَتْ سَارَةُ وَأَنْكَرَتْ قَائِلَةً: «لَمْ أَضْحَكْ». فَقَالَ: «لا، بَلْ ضَحِكْتِ».

تضرع إبراهيم لأجل سدوم وعمورة

16 ثُمَّ نَهَضَ الرِّجَالُ وَتَطَلَّعُوا نَحْوَ سَدُومَ. فَمَشَى إِبْرَاهِيمُ مَعَهُمْ لِيُوَدِّعَهُمْ. 17 فَقَالَ الرَّبُّ: «أَأَكْتُمُ عَنْ إِبْرَاهِيمَ مَا أَنَا فَاعِلُهُ؟ 18 وَإِبْرَاهِيمُ لابُدَّ أَنْ يُصْبِحَ أُمَّةً كَبِيرَةً وَقَوِيَّةً، وَبِهِ تَتَبَارَكُ شُعُوبُ الأَرْضِ جَمِيعاً، 19 لأَنَّنِي قَدِ اخْتَرْتُهُ لِيُوْصِيَ بَنِيهِ وَأَهْلَ بَيْتِهِ مِنْ بَعْدِهِ كَيْ يَحْفَظُوا طَرِيقَ الرَّبِّ، عَامِلِينَ الْبِرَّ وَالْعَدْلَ، حَتَّى يُنْجِزَ الرَّبُّ مَا وَعَدَ بِهِ إِبْرَاهِيمَ». 20 وَقَالَ الرَّبُّ: «لأَنَّ الشَّكْوَى ضِدَّ مَظَالِمِ سَدُومَ وَعَمُورَةَ قَدْ كَثُرَتْ وَخَطِيئَتُهُمْ قَدْ عَظُمَتْ جِدّاً 21 أَنْزِلُ لأَرَى إِنْ كَانَتْ أَعْمَالُهُمْ مُطَابِقَةً لِلشَّكْوَى ضِدَّهُمْ وَإلَّا فَأَعْلَمُ». 22 وَانْطَلَقَ الرَّجُلانِ مِنْ هُنَاكَ نَحْوَ سَدُومَ، وَبَقِيَ إِبْرَاهِيمُ مَاثِلاً أَمَامَ الرَّبِّ.

23 فَاقْتَرَبَ إِبْرَاهِيمُ وَقَالَ: «أَتُهْلِكُ الْبَارَّ مَعَ الأَثِيمِ؟ 24 لَوْ وُجِدَ فِي الْمَدِينَةِ خَمْسُونَ بَارّاً، فَهَلْ تُدَمِّرُهَا وَلا تَصْفَحُ عَنْهَا مِنْ أَجْلِ الْخَمْسِينَ بَارّاً الَّذِينَ فِيهَا؟ 25 تَنَزَّهْتَ عَنْ أَنْ تُهْلِكَ الْبَارَّ مَعَ الأَثِيمِ، فَيَكُونُ الْبَارُّ كَالأَثِيمِ؛ حَاشَا لَكَ. أَدَيَّانُ الأَرْضِ كُلِّهَا لَا يُجْرِي عَدْلاً؟» 26 فَقَالَ الرَّبُّ: «إِنْ وَجَدْتُ فِي سَدُومَ خَمْسِينَ بَارّاً فَإِنَّنِي أَصْفَحُ عَنِ الْمَكَانِ كُلِّهِ مِنْ أَجْلِهِمْ». 27 فَأَجَابَ إِبْرَاهِيمُ: «هَا أَنَا قَدْ أَخَذْتُ فِي مُخَاطَبَةِ الْمَوْلَى، مَعَ أَنَّنِي لَسْتُ سِوَى تُرَابٍ وَرَمَادٍ. 28 مَاذَا لَوْ نَقَصَ الْخَمْسُونَ بَارّاً خَمْسَةً؟ أَفَتُهْلِكُ الْمَدِينَةَ كُلَّهَا مِنْ أَجْلِ الْخَمْسَةِ؟» فَأَجَابَهُ: «إِنْ وَجَدْتُ خَمْسَةً وَأَرْبَعِينَ بَارّاً لَا أُهْلِكُهَا». 29 فَخَاطَبَهُ إِبْرَاهِيمُ ثَانِيَةً: «وَمَاذَا لَوْ وُجِدَ هُنَاكَ أَرْبَعُونَ بَارّاً فَقَطْ؟». فَأَجَابَهُ: «لا أُهْلِكُهَا مِنْ أَجْلِ الأَرْبَعِينَ». 30 وَقَالَ إِبْرَاهِيمُ: «لا يَغْضَبِ الْمَوْلَى، بَلْ دَعْنِي أَتَكَلَّمُ. مَاذَا لَوْ وُجِدَ هُنَاكَ ثَلاثُونَ بَارّاً؟». فَأَجَابَهُ: «لا أُهْلِكُهَا إِنْ وَجَدْتُ ثَلاثِينَ». 31 وَقَالَ إِبْرَاهِيمُ: «هَا أَنَا قَدِ اسْتَرْسَلْتُ فِي الْكَلامِ أَمَامَ الْمَوْلَى، فَمَاذَا لَوْ وَجَدْتَ هُنَاكَ عِشْرِينَ بَارّاً؟» فَقَالَ: «لا أُهْلِكُهَا مِنْ أَجْلِ الْعِشْرِينَ». 32 وَقَالَ إِبْرَاهِيمُ: «لا يَغْضَبِ الْمَوْلَى، فَأَتَكَلَّمَ مَرَّةً أُخْرَى: مَاذَا لَوْ وُجِدَ هُنَاكَ عَشَرَةٌ؟». فَأَجَابَهُ الرَّبُّ: «لا أُهْلِكُهَا مِنْ أَجْلِ الْعَشَرَةِ». 33 وَعِنْدَمَا فَرَغَ الرَّبُّ مِنْ مُحَادَثَةِ إِبْرَاهِيمَ مَضَى، وَرَجَعَ إِبْرَاهِيمُ إِلَى مَكَانِهِ.