Swedish Contemporary Bible

Judges 1

Israels misslyckande på slagfältet

(1:1—2:5)

1När Josua hade dött, vände sig Israels folk till Herren för att fråga honom: ”Vilka av oss ska först gå ut i striden mot kanaanéerna?”

2Herren svarade: ”Judas stam ska gå först och jag ska ge landet i hans hand.”

3Då sa Juda till sin bror Simon: ”Följ med mig till mitt område och strid med oss mot kanaanéerna, så ska jag hjälpa dig att inta ert område!”

Simon följde alltså med Juda. 4När Juda gick till anfall, gav Herren kanaanéerna och perisséerna i deras våld och 10 000 man blev slagna vid Besek. 5Det var där de stötte på Adoni-Besek, stred mot honom och besegrade kanaanéerna och perisséerna. 6Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår.

7”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord!” sa kung Adoni-Besek. ”Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem.” Man förde honom sedan till Jerusalem där han dog.

8Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla med svärd och satte eld på staden.

9Sedan vände sig Judas män mot de kanaanéer som bodde i berglandskapen, i Negev och i Låglandet. 10De ryckte fram mot kanaanéerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sheshaj, Achiman och Talmaj. 11Därifrån tågade de mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer.

12Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.”

13Otniel, son till Kalevs yngre bror, Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. 14När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av från sin åsna, frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?”

15Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev men ge mig några vattenkällor också!”

Då gav Kalev henne de övre och de nedre källorna.

16Ättlingarna till Moses svärfar, kainéerna, hade följt med judéerna från Palmstaden mot Juda öken i Negev nära Arad. De slog sig ner där bland folket.

17Därefter förenade sig Juda med sin bror Simon och de stred mot kanaanéerna vid staden Sefat. De vigde staden åt förintelse och därför kallas den Horma. [a]18Juda intog också städerna Gaza, Ashkelon och Ekron, med områdena runt omkring dem. 19Herren hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde på slätten kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn.

20Kalev fick Hebron som Mose hade lovat och han drev bort Anaks tre söner därifrån.

21Benjamins stam jagade inte iväg jevuséerna som bodde i Jerusalem och därför bor dessa kvar bland benjaminiterna än idag.

22Josefs stam anföll Betel och Herren var med dem. 23De sände ut spejare till Betel – som förut hette Lus –  24vilka såg en man på väg ut ur staden. De lovade att skona honom, om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden. 25Han visade dem ingången och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj. 26Han flyttade senare till hettiternas land och byggde upp en stad där som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter.

27Manasse lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Shean, Taanak, Dor, Jivleam och Megiddo, med deras respektive kringliggande orter. Kanaanéerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet. 28När sedan israeliterna blev starkare, lät de kanaanéerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet. 29På samma sätt förhöll det sig med kanaanéerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam.

30Sebulon lyckades inte driva bort kanaanéerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar. 31Inte heller drev Asher ut invånarna från Acko, Sidon, Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov. 32Asheriterna bodde alltså bland de kanaanéer som redan fanns i landet när de kom dit och som de inte kunde driva bort. 33Naftali drev inte heller bort invånarna från Bet Shemesh eller från Bet-Anat utan fick bo bland kanaanéerna i landet. Invånarna i Bet Shemesh och Bet-Anat blev israeliternas slavar.

34Amoréerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner på slätten. 35Amoréerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar. 36Amoréernas område började vid Akrabbimhöjden, sträckte sig till Sela och fortsatte därifrån vidare uppåt.[b]

Notas al pie

  1. 1:17 Horma betyder förstörelse.
  2. 1:36 Versen är svår att översätta och innebörden osäker.

Nova Versão Internacional

Juízes 1

A Guerra contra os Cananeus Restantes

1Depois da morte de Josué, os israelitas perguntaram ao Senhor: “Quem de nós será o primeiro a atacar os cananeus?”

O Senhor respondeu: “Judá será o primeiro; eu entreguei a terra em suas mãos”.

Então os homens de Judá disseram aos seus irmãos de Simeão: “Venham conosco ao território que nos foi designado por sorteio, e lutemos contra os cananeus. Iremos com vocês para o território que lhes foi dado”. E os homens de Simeão foram com eles.

Quando os homens de Judá atacaram, o Senhor entregou os cananeus e os ferezeus nas mãos deles, e eles mataram dez mil homens em Bezeque. Foi lá que encontraram Adoni-Bezeque, lutaram contra ele e derrotaram os cananeus e os ferezeus. Adoni-Bezeque fugiu, mas eles o perseguiram e o prenderam, e lhe cortaram os polegares das mãos e dos pés.

Então Adoni-Bezeque disse: “Setenta reis com os polegares das mãos e dos pés cortados apanhavam migalhas debaixo da minha mesa. Agora Deus me retribuiu aquilo que lhes fiz”. Eles o levaram para Jerusalém, onde morreu.

Os homens de Judá atacaram também Jerusalém e a conquistaram. Mataram seus habitantes ao fio da espada e a incendiaram.

Depois disso eles desceram para lutar contra os cananeus que viviam na serra, no Neguebe e na Sefelá[a]. 10 Avançaram contra os cananeus que viviam em Hebrom, anteriormente chamada Quiriate-Arba, e derrotaram Sesai, Aimã e Talmai.

11 Dali avançaram contra o povo que morava em Debir, anteriormente chamada Quiriate-Sefer. 12 E disse Calebe: “Darei minha filha Acsa em casamento ao homem que atacar e conquistar Quiriate-Sefer”. 13 Otoniel, filho de Quenaz, irmão mais novo de Calebe, conquistou a cidade; por isso Calebe lhe deu sua filha Acsa por mulher.

14 Um dia, quando já vivia com Otoniel, ela o persuadiu[b] a pedir um campo ao pai dela. Assim que ela desceu do jumento, Calebe lhe perguntou: “O que você quer?”

15 Ela respondeu: “Dê-me um presente. Já que o senhor me deu terras no Neguebe, dê-me também fontes de água”. E Calebe lhe deu as fontes superiores e as inferiores.

16 Os descendentes do sogro de Moisés, o queneu, saíram da Cidade das Palmeiras[c] com os homens de Judá e passaram a viver entre o povo do deserto de Judá, no Neguebe, perto de Arade.

17 Depois os homens de Judá foram com seus irmãos de Simeão e derrotaram os cananeus que viviam em Zefate, e destruíram totalmente a cidade. Por essa razão ela foi chamada Hormá[d]. 18 Os homens de Judá também conquistaram[e] Gaza, Ascalom e Ecrom, com os seus territórios.

19 O Senhor estava com os homens de Judá. Eles ocuparam a serra central, mas não conseguiram expulsar os habitantes dos vales, pois estes possuíam carros de guerra feitos de ferro. 20 Conforme Moisés havia prometido, Hebrom foi dada a Calebe, que expulsou de lá os três filhos de Enaque. 21 Já os benjamitas deixaram de expulsar os jebuseus que estavam morando em Jerusalém. Os jebuseus vivem ali com os benjamitas até o dia de hoje.

22 Os homens das tribos de José, por sua vez, atacaram Betel, e o Senhor estava com eles. 23 Enviaram espias a Betel, anteriormente chamada Luz. 24 Quando os espias viram um homem saindo da cidade disseram-lhe: “Mostre-nos como entrar na cidade, e nós lhe pouparemos a vida”. 25 Ele mostrou como entrar, e eles mataram os habitantes da cidade ao fio da espada, mas pouparam o homem e toda a sua família. 26 Ele foi, então, para a terra dos hititas, onde fundou uma cidade e lhe deu o nome de Luz, que é o seu nome até o dia de hoje.

27 Manassés, porém, não expulsou o povo de Bete-Seã, o de Taanaque, o de Dor, o de Ibleã, o de Megido, nem tampouco o dos povoados ao redor dessas cidades, pois os cananeus estavam decididos a permanecer naquela terra. 28 Quando Israel se tornou forte, impôs trabalhos forçados aos cananeus, mas não os expulsou completamente. 29 Efraim também não expulsou os cananeus que viviam em Gezer, mas os cananeus continuaram a viver entre eles. 30 Nem Zebulom expulsou os cananeus que viviam em Quitrom e em Naalol, mas estes permaneceram entre eles, e foram submetidos a trabalhos forçados. 31 Nem Aser expulsou os que viviam em Aco, Sidom, Alabe, Aczibe, Helba, Afeque e Reobe, 32 e, por esse motivo, o povo de Aser vivia entre os cananeus que habitavam naquela terra. 33 Nem Naftali expulsou os que viviam em Bete-Semes e em Bete-Anate; mas o povo de Naftali também vivia entre os cananeus que habitavam a terra, e aqueles que viviam em Bete-Semes e em Bete-Anate passaram a fazer trabalhos forçados para eles. 34 Os amorreus confinaram a tribo de Dã à serra central, não permitindo que descessem ao vale. 35 E os amorreus igualmente estavam decididos a resistir no monte Heres, em Aijalom e em Saalbim, mas, quando as tribos de José ficaram mais poderosas, eles também foram submetidos a trabalhos forçados. 36 A fronteira dos amorreus ia da subida de Acrabim[f] até Selá, e mais adiante.

Notas al pie

  1. 1.9 Pequena faixa de terra de relevo variável entre a planície costeira e as montanhas.
  2. 1.14 Conforme o Texto Massorético. A Septuaginta e a Vulgata dizem ele a persuadiu.
  3. 1.16 Isto é, Jericó.
  4. 1.17 Hormá significa destruição.
  5. 1.18 A Septuaginta diz Judá não conquistaram.
  6. 1.36 Isto é, dos Escorpiões.