Swedish Contemporary Bible

Deuteronomy 1

Återblick på ökentiden: Moses första tal

(1:1—4:43)

1Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. 2Det tar elva dagar att gå från berget Horeb[a] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd. [b]3I det fyrtionde året[c], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade befallt honom att säga till dem. 4Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. 5Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:

Ledare från varje stam

(2 Mos 18:13-27)

6Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. 7Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. 8Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som Herren med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”

9Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, 10för Herren, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. 11Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, 12men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? 13Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”

14Ni gick med på förslaget. 15Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. 16Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. 17När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” 18Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.

De spejarna

(4 Mos 13:1-33)

19Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. 20Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som Herren, vår Gud, har gett oss. 21Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”

22Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”

23Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. 24De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. 25Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.

Uppror mot Herren

(4 Mos 14:1-45)

26Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning. 27Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”Herren måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. 28Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar[d] där.”

29Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! 30Herren, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. 31Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”

32Men ni vägrade trots detta att tro Herren, er Gud, 33som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.

34När Herren hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor 35att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. 36Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.

37Till och med på mig blev Herren arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! 38Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. 39Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. 40Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”

41Då svarade ni: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill gå och strida som Herren, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.

42Men Herren sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”

43Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot Herrens befallning och gick i övermod upp i bergen. 44Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. 45Då återvände ni till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna. 46Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.

Notas al pie

  1. 1:2 Horeb är ett annat namn på berget Sinai.
  2. 1:2 Det tog Israel elva dagar att komma till Kanaans land första gången. Nu står de återigen vid gränsen, 38 år senare. Se v. 14,15.
  3. 1:3 Efter uttåget ur Egypten.
  4. 1:28 Se 4 Mos 13:33-34.

Amplified Bible

Deuteronomy 1

Israel’s History after the Exodus

1These are the words which Moses spoke to all [a]Israel [while they were still] beyond [that is, on the east side of] the Jordan [River] in the wilderness [across from Jerusalem], in the Arabah [the long, deep valley running north and south from the eastern arm of the Red Sea to beyond the Dead Sea] opposite Suph, between Paran and Tophel and Laban and Hazeroth and Dizahab (place of gold). It is [only] eleven days’ journey from Horeb (Mount Sinai) by way of Mount Seir to Kadesh-barnea [on Canaan’s border; yet Israel [b]wandered in the wilderness for forty years before crossing the border and entering Canaan, the promised land]. In the fortieth year, on the first day of the eleventh month, Moses spoke to the children of Israel in accordance with all that the Lord had commanded him to say to them, after he had defeated Sihon the king of the Amorites, who lived in Heshbon, and Og the king of Bashan, who lived at Ashtaroth in Edrei. Beyond (east of) the Jordan in the [c]land of Moab, Moses began to explain this law, saying,

“The Lord our God spoke to us at Horeb, saying, ‘You have stayed long enough on this mountain. Turn and resume your journey, and go to the hill country of the Amorites, and to all their neighbors in the Arabah, in the hill country and in the lowland (the Shephelah), in the Negev (South country) and on the coast of the [Mediterranean] Sea, the land of the Canaanites, and Lebanon, as far as the great river, the river Euphrates. Look, I have set the land before you; go in and take possession of the land which the Lord swore (solemnly promised) to your fathers, to Abraham, to Isaac, and to Jacob, to give to them and to their descendants after them.’

“I spoke to you at that time, saying, ‘I am not able to bear the burden of you alone. 10 The Lord your God has multiplied you, and look, today you are as numerous as the stars of heaven. 11 May the Lord, the God of your fathers, add to you a thousand times as many as you are and bless you, just as He has promised you! 12 How can I alone bear the weight and pressure and burden of you and your strife (contention) and complaining? 13 Choose for yourselves wise, understanding, experienced, and respected men from your tribes, and I will appoint them as heads (leaders) over you.’ 14 And you answered me, ‘The thing which you have said to do is good.’ 15 So I took the leaders of your tribes, wise and experienced men, and made them leaders over you, commanders of thousands, and hundreds, and fifties, and tens, and officers (administrators) for your tribes.

16 “Then I commanded your judges at that time, saying, ‘Hear the matters between your brothers [your fellow countrymen], and judge righteously and fairly between a man and his brother, or the stranger (resident alien, foreigner) who is with him. 17 You shall not [d]show partiality in judgment; you shall hear and pay attention to the [cases of the] least [important] as well as the great. You shall not [e]fear man, for the judgment is God’s. The case that is too hard for you [to judge], you shall bring to me, and I will hear it.’ 18 I commanded you at that time [regarding] all the things that you should do.

19 “Then we set out from Horeb (Sinai), and went through all that great and terrible wilderness which you saw on the way to the hill country of the [f]Amorites, just as the Lord our God commanded us; and we came to Kadesh-barnea. 20 And I said to you, ‘You have come to the hill country of the Amorites which the Lord our God is about to give us. 21 Behold, the Lord your God has set the land before you; go up and take possession of it, just as the Lord, the God of your fathers, has spoken to you. Do not fear or be dismayed.’

22 “Then all of you approached me and said, ‘Let us send men [into the land] before us, so that they may explore and search the area for us, and bring back to us word regarding the way we should go, and the cities we should enter.’ 23 The plan pleased me and I took twelve of your men, one man from each tribe. 24 They turned and went up into the hill country, and came to the Valley of Eshcol and spied it out. 25 Then they took some of the fruit of the land in their hands and brought it down to us; and they reported back to us, and said, ‘It is a good land which the Lord our God is about to give us.’

26 “Yet you were not willing to go up [to take possession of it], but rebelled against the command of the Lord your God. 27 You murmured and were ill-tempered (discontented) in your tents, and said, ‘Because the Lord hates us He has brought us from the land of Egypt to hand us over to the Amorites to destroy us. 28 Where can we go up? Our brothers (spies) have made our hearts melt [in fear] and demoralized us by saying, “The people are bigger and taller than we; the cities are large, and fortified [all the way up] to heaven. And besides, we saw the [giant-like] sons of the Anakim there.”’ 29 Then I said to you, ‘Do not be shocked, nor fear them. 30 The Lord your God who goes before you will fight for you Himself, just as He did for you in Egypt before your [very] eyes, 31 and in the wilderness where you saw how the Lord your God carried and protected you, just as a man carries his son, all along the way which you traveled until you arrived at this place.’ 32 Yet in spite of this word, you did not trust [that is, confidently rely on and believe] the Lord your God, 33 who went before you along the way, in fire by night and in a cloud by day, to seek a place for you to make camp and to show you the way in which you should go.

34 “And the Lord heard the sound of your words, and He was angry and took an oath, saying, 35 ‘Not one of these men, this evil generation, shall see the good land which I swore (solemnly promised) to give to your fathers, 36 except Caleb the son of Jephunneh; he shall see it, and to him and to his children I will give the land on which he has walked, because he has followed the Lord completely [and remained true to Him].’ 37 The Lord was angry with me also because of you, saying, ‘Not even you shall enter Canaan. 38 Joshua the son of Nun, who stands before you, he shall enter there. Encourage and strengthen him, for he shall cause Israel to inherit it. 39 Moreover, your little ones whom you said would become prey, and your sons, who today have no knowledge of good or evil, shall enter Canaan, and I will give it to them and they shall possess it. 40 But as for you, turn around and set out for the wilderness by way of the Red Sea (Sea of Reeds).’

41 “Then you answered and said to me, ‘We have sinned against the Lord. We will go up and fight, just as the Lord our God has commanded us.’ So you [g]equipped every man with weapons of war, and regarded it as easy to go up into the hill country. 42 But the Lord said to me, ‘Say to them, “Do not go up and do not fight, for I am not among you [because of your rebellion]; otherwise you will be [badly] defeated by your enemies.”’ 43 So I spoke to you, but you would not listen. Instead you rebelled against the command of the Lord, and acted presumptuously and went up into the hill country. 44 Then the Amorites who lived in that hill country came out against you and chased you as bees do, and struck you down in Seir as far as Hormah. 45 And you returned and wept before the Lord; but the Lord would not listen to your voice nor pay attention to you. 46 So you stayed in Kadesh; many days you stayed there.

Notas al pie

  1. Deuteronomy 1:1 In general, sons (children) of Israel or Israel or Israelites refers to all the people (males and females) of the various tribes descended from the twelve sons (Gen 35:23-26) of Jacob (later renamed Israel by God). In verses concerning things such as warfare or circumcision sons of Israel or Israel or Israelites usually refers only to the males. Tribes of ancient people were identified by the name of their founding ancestor. Therefore, this same general rule applies when referring to individual tribal groups, e.g. sons of Reuben, Reuben, Reubenites and so throughout.
  2. Deuteronomy 1:2 God punished the children of Israel for their lack of faith (Num 14:1-3), their disobedience, and their worship of false gods at Mount Sinai (Ex 32:1-6; Deut 9:12, 16); however, God also used this time to teach the Israelites, through Moses, exactly what was expected of them once they possessed their promised land.
  3. Deuteronomy 1:5 This area is now part of the modern-day Hashemite Kingdom of Jordan. In ancient times it was a strip of mountainous land on the eastern side of the Dead Sea. Moab, forefather of the Moabites, was the son of Lot, through his elder daughter (Gen 19:30-38).
  4. Deuteronomy 1:17 Lit recognize faces.
  5. Deuteronomy 1:17 Lit fear because of the face of.
  6. Deuteronomy 1:19 A tribal people descended from Canaan the son of Ham the son of Noah. The Amorites were so prominent that “Amorite” is sometimes used interchangeably with “Canaanite” to refer to all the people living in Canaan.
  7. Deuteronomy 1:41 Lit girded.