Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 19

David återinsätts på tronen

1Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

4Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

5Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

11När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

13Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]

14På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

15Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”

24Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.

25”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.

26Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”

29David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”

31Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”

39Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”

42”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”

43”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”

Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.

Notas al pie

  1. 19:13 Amasa och Joav var kusiner och systersöner till David. Amasa hade varit befälhavare för Absaloms upprorsarmé (se 17:25).
  2. 19:16 Den man som förbannade David och kastade sten på honom i kap. 16.
  3. 19:24 Som ett tecken på sorg.
  4. 19:37 Kimham var antagligen Barsillajs son.

New International Reader's Version

2 Samuel 19

1Someone told Joab, “The king is weeping and mourning for Absalom. He’s filled with sadness because his son has died.” The army had won a great battle that day. But their joy turned into sadness. That’s because someone had told the troops, “The king is filled with sorrow because his son is dead.” The men came quietly into the city that day. They were like fighting men who are ashamed because they’ve run away from a battle. The king covered his face. He cried loudly, “My son Absalom! Absalom, my son, my son!”

Then Joab went into the king’s house. He said to him, “Today you have made all your men feel ashamed. They have just saved your life. They have saved the lives of your sons and daughters. And they have saved the lives of your wives and concubines. You love those who hate you. You hate those who love you. The commanders and their troops don’t mean anything to you. You made that very clear today. I can see that you would be pleased if Absalom were alive today and all of us were dead. Now go out there and cheer up your men. If you don’t, you won’t have any of them left with you by sunset. That will be worse for you than all the troubles you have ever had in your whole life. That’s what I promise you in the Lord’s name.”

So the king got up and took his seat in the entrance of the city gate. His men were told, “The king is sitting in the entrance of the gate.” Then all of them came and stood in front of him.

While all of that was going on, the Israelites had run back to their homes.

David Returns to Jerusalem

People from all the tribes of Israel began to argue among themselves. They were saying, “The king saved us from the power of our enemies. He saved us from the power of the Philistines. But now he has left the country to escape from Absalom. 10 We anointed Absalom to rule over us. But he has died in battle. So why aren’t any of you talking about bringing the king back?”

11 King David sent a message to Zadok and Abiathar, the priests. David said, “Speak to the elders of Judah. Tell them I said, ‘News has reached me where I’m staying. People all over Israel are talking about bringing me back to my palace. Why should you be the last to do something about it? 12 You are my relatives. You are my own flesh and blood. So why should you be the last to bring me back?’ 13 Say to Amasa, ‘Aren’t you my own flesh and blood? You will be the commander of my army for life in place of Joab. If that isn’t true, may God punish me greatly.’ ”

14 So the hearts of all the men of Judah were turned toward David. All of them had the same purpose in mind. They sent a message to the king. They said, “We want you to come back. We want all your men to come back too.” 15 Then the king returned. He went as far as the Jordan River.

The men of Judah had come to Gilgal to welcome the king back. They had come to bring him across the Jordan. 16 Shimei, the son of Gera, was among them. Shimei was from Bahurim in the territory of Benjamin. He hurried down to welcome King David back. 17 There were 1,000 people from Benjamin with him. Ziba, the manager of Saul’s house, was with him too. And so were Ziba’s 15 sons and 20 servants. All of them rushed down to the Jordan River. That’s where the king was. 18 They went across at the place where people usually cross it. Then they brought the king’s family back over with them. They were ready to do anything he wanted them to do.

Shimei, the son of Gera, had also gone across the Jordan. When he did, he fell down flat with his face toward the ground in front of the king. 19 He said to him, “You are my king and master. Please don’t hold me guilty. Please forgive me for the wrong things I did on the day you left Jerusalem. Please forget all about them. 20 I know I’ve sinned. But today I’ve come down here to welcome you. I’m the first member of Joseph’s whole family to do it.”

21 Then Abishai, the son of Zeruiah, said, “Shouldn’t Shimei be put to death for what he did? He cursed you. And you are the Lord’s anointed king.”

22 But David replied, “You and Joab are sons of Zeruiah. What does this have to do with you? What right do you have to interfere? Should anyone be put to death in Israel today? Don’t I know that today I am king over Israel again?” 23 So the king made a promise to Shimei. He said to him, “You aren’t going to be put to death.”

24 Mephibosheth was Saul’s grandson. He had also gone down to welcome the king back. He had not taken care of his feet. He hadn’t trimmed his mustache or washed his clothes. He hadn’t done any of those things from the day the king left Jerusalem until the day he returned safely. 25 He came from Jerusalem to welcome the king. The king asked him, “Mephibosheth, why didn’t you go with me?”

26 He said, “You are my king and master. I’m not able to walk. So I thought, ‘I’ll have a saddle put on my donkey. I’ll ride on it. Then I can go with the king.’ But my servant Ziba turned against me. 27 He has told you lies about me. King David, you are like an angel of God. So do what you wish. 28 You should have put all the members of my grandfather’s family to death, including me. Instead, you always provided what I needed. So what right do I have to make any more appeals to you?”

29 The king said to him, “You don’t have to say anything else. I order you and Ziba to divide up Saul’s land between you.”

30 Mephibosheth said to the king, “I’m happy that you have returned home safely. So just let Ziba have everything.”

31 Barzillai had also come down to go across the Jordan River with the king. He wanted to send the king on his way from there. Barzillai was from Rogelim in the land of Gilead. 32 He was very old. He was 80 years old. He had given the king everything he needed while the king was staying in Mahanaim. That’s because Barzillai was very wealthy. 33 The king said to Barzillai, “Come across the river with me. Stay with me in Jerusalem. I’ll take good care of you.”

34 But Barzillai said to the king, “I won’t live for many more years. So why should I go up to Jerusalem with you? 35 I’m already 80 years old. I can hardly tell the difference between what is enjoyable and what isn’t. I can hardly taste what I eat and drink. I can’t even hear the voices of male and female singers anymore. So why should I add my problems to yours? 36 I’ll go across the Jordan River with you for a little way. Why should you reward me by taking care of me? 37 Let me go back home. Then I can die in my own town. I can be buried there in the tomb of my father and mother. But let Kimham take my place. Let him go across the river with you. Do for him whatever you wish.”

38 The king said, “Kimham will go across with me. I’ll do for him whatever you wish. And I’ll do for you anything you wish.”

39 So all the people went across the Jordan River. Then the king crossed over. The king kissed Barzillai and said goodbye to him. And Barzillai went back home.

40 After the king had gone across the river, he went to Gilgal. Kimham had gone across with him. All the troops of Judah and half of the troops of Israel had taken the king across.

41 Soon all the men of Israel were coming to the king. They were saying to him, “Why did the men of Judah take you away from us? They are our relatives. What right did they have to bring you and your family across the Jordan River? What right did they have to bring all your men over with you?”

42 All the men of Judah answered the men of Israel. They said, “We did that because the king is our close relative. So why should you be angry about what happened? Have we eaten any of the king’s food? Have we taken anything for ourselves?”

43 Then the men of Israel answered the men of Judah. They said, “We have ten of the 12 tribes in the kingdom. So we have a stronger claim on David than you have. Why then are you acting as if you hate us? Weren’t we the first ones to talk about bringing back our king?”

But the men of Judah argued their side even more forcefully than the men of Israel.