Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 19

David återinsätts på tronen

1Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

4Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

5Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

11När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

13Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]

14På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

15Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”

24Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.

25”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.

26Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”

29David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”

31Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”

39Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”

42”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”

43”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”

Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.

Notas al pie

  1. 19:13 Amasa och Joav var kusiner och systersöner till David. Amasa hade varit befälhavare för Absaloms upprorsarmé (se 17:25).
  2. 19:16 Den man som förbannade David och kastade sten på honom i kap. 16.
  3. 19:24 Som ett tecken på sorg.
  4. 19:37 Kimham var antagligen Barsillajs son.

New American Standard Bible

2 Samuel 19

Joab Reproves David’s Lament

1Then it was told Joab, “Behold, the king is weeping and mourns for Absalom.” The [a]victory that day was turned to mourning for all the people, for the people heard it said that day, “The king is grieved for his son.” So the people went by stealth into the city that day, as people who are humiliated steal away when they flee in battle. The king covered his face and [b]cried out with a loud voice, “O my son Absalom, O Absalom, my son, my son!” Then Joab came into the house to the king and said, “Today you have covered with shame the faces of all your servants, who today have saved your life and the lives of your sons and daughters, the lives of your wives, and the lives of your concubines, by loving those who hate you, and by hating those who love you. For you have shown today that [c]princes and servants are nothing to you; for I know this day that if Absalom were alive and all of us were dead today, then [d]you would be pleased. Now therefore arise, go out and speak [e]kindly to your servants, for I swear by the Lord, if you do not go out, surely not a man will pass the night with you, and this will be worse for you than all the evil that has come upon you from your youth until now.”

David Restored as King

So the king arose and sat in the gate. When they told all the people, saying, “Behold, the king is sitting in the gate,” then all the people came before the king.

Now Israel had fled, each to his tent. All the people were quarreling throughout all the tribes of Israel, saying, “The king delivered us from the [f]hand of our enemies and saved us from the [g]hand of the Philistines, but now he has fled out of the land from Absalom. 10 However, Absalom, whom we anointed over us, has died in battle. Now then, why are you silent about bringing the king back?”

11 Then King David sent to Zadok and Abiathar the priests, saying, “Speak to the elders of Judah, saying, ‘Why are you the last to bring the king back to his house, since the word of all Israel has come to the king, even to his house? 12 You are my brothers; you are my bone and my flesh. Why then should you be the last to bring back the king?’ 13 Say to Amasa, ‘Are you not my bone and my flesh? May God do so to me, and more also, if you will not be commander of the army before me continually in place of Joab.’” 14 Thus he turned the hearts of all the men of Judah as one man, so that they sent word to the king, saying, “Return, you and all your servants.” 15 The king then returned and came as far as the Jordan. And Judah came to Gilgal in order to go to meet the king, to bring the king across the Jordan.

16 Then Shimei the son of Gera, the Benjamite who was from Bahurim, hurried and came down with the men of Judah to meet King David. 17 There were a thousand men of Benjamin with him, with Ziba the servant of the house of Saul, and his fifteen sons and his twenty servants with him; and they rushed to the Jordan before the king. 18 Then they kept crossing the ford to bring over the king’s household, and to do what was good in his sight. And Shimei the son of Gera fell down before the king as he was about to cross the Jordan. 19 So he said to the king, “Let not my lord consider me guilty, nor remember what your servant did wrong on the day when my lord the king came out from Jerusalem, so that the king would [h]take it to heart. 20 For your servant knows that I have sinned; therefore behold, I have come today, the first of all the house of Joseph to go down to meet my lord the king.” 21 But Abishai the son of Zeruiah said, “Should not Shimei be put to death for this, because he cursed the Lord’s anointed?” 22 David then said, “What have I to do with you, O sons of Zeruiah, that you should this day be an adversary to me? Should any man be put to death in Israel today? For do I not know that I am king over Israel today?” 23 The king said to Shimei, “You shall not die.” Thus the king swore to him.

24 Then Mephibosheth the [i]son of Saul came down to meet the king; and he had neither [j]cared for his feet, nor [k]trimmed his mustache, nor washed his clothes, from the day the king departed until the day he came home in peace. 25 It was when he came from Jerusalem to meet the king, that the king said to him, “Why did you not go with me, Mephibosheth?” 26 So he answered, “O my lord, the king, my servant deceived me; for your servant said, ‘I will saddle a donkey for myself that I may ride on it and go with the king,’ because your servant is lame. 27 Moreover, he has slandered your servant to my lord the king; but my lord the king is like the angel of God, therefore do what is good in your sight. 28 For all my father’s household was nothing but dead men before my lord the king; yet you set your servant among those who ate at your own table. What right do I have yet that I should [l]complain anymore to the king?” 29 So the king said to him, “Why do you still speak of your affairs? I have [m]decided, ‘You and Ziba shall divide the land.’” 30 Mephibosheth said to the king, “Let him even take it all, since my lord the king has come safely to his own house.”

31 Now Barzillai the Gileadite had come down from Rogelim; and he went on to the Jordan with the king to [n]escort him over the Jordan. 32 Now Barzillai was very old, being eighty years old; and he had [o]sustained the king while he stayed at Mahanaim, for he was a very great man. 33 The king said to Barzillai, “You cross over with me and I will [p]sustain you in Jerusalem with me.” 34 But Barzillai said to the king, “How long [q]have I yet to live, that I should go up with the king to Jerusalem? 35 I am [r]now eighty years old. Can I distinguish between good and bad? Or can your servant taste what I eat or what I drink? Or can I hear anymore the voice of singing men and women? Why then should your servant be an added burden to my lord the king? 36 Your servant would merely cross over the Jordan with the king. Why should the king compensate me with this reward? 37 Please let your servant return, that I may die in my own city near the grave of my father and my mother. However, here is your servant Chimham, let him cross over with my lord the king, and do for him what is good in your sight.” 38 The king answered, “Chimham shall cross over with me, and I will do for him what is good in your sight; and whatever you [s]require of me, I will do for you.” 39 All the people crossed over the Jordan and the king crossed too. The king then kissed Barzillai and blessed him, and he returned to his place.

40 Now the king went on to Gilgal, and Chimham went on with him; and all the people of Judah and also half the people of Israel [t]accompanied the king. 41 And behold, all the men of Israel came to the king and said to the king, “Why had our brothers the men of Judah stolen you away, and brought the king and his household and all David’s men with him over the Jordan?” 42 Then all the men of Judah answered the men of Israel, “Because the king is a close relative to [u]us. Why then [v]are you angry about this matter? Have we eaten at all at the king’s expense, or has [w]anything been taken for us?” 43 But the men of Israel answered the men of Judah and said, “[x]We have ten parts in the king, therefore [y]we also have more claim on David than you. Why then did you treat us with contempt? Was it not [z]our advice first to bring back [aa]our king?” Yet the words of the men of Judah were harsher than the words of the men of Israel.

Notas al pie

  1. 2 Samuel 19:2 Lit salvation
  2. 2 Samuel 19:4 Lit the king cried
  3. 2 Samuel 19:6 Or commanders
  4. 2 Samuel 19:6 Lit it would be right in your eyes
  5. 2 Samuel 19:7 Lit to the heart
  6. 2 Samuel 19:9 Lit palm
  7. 2 Samuel 19:9 Lit palm
  8. 2 Samuel 19:19 Lit set
  9. 2 Samuel 19:24 I.e. grandson
  10. 2 Samuel 19:24 Lit done
  11. 2 Samuel 19:24 Lit done
  12. 2 Samuel 19:28 Lit cry out
  13. 2 Samuel 19:29 Lit said
  14. 2 Samuel 19:31 Lit send
  15. 2 Samuel 19:32 Or provided food for
  16. 2 Samuel 19:33 Or provide food for
  17. 2 Samuel 19:34 Lit are the days of the years of my life
  18. 2 Samuel 19:35 Lit today
  19. 2 Samuel 19:38 Lit choose
  20. 2 Samuel 19:40 Lit crossed over with
  21. 2 Samuel 19:42 Lit me
  22. 2 Samuel 19:42 Lit is it hot to you
  23. 2 Samuel 19:42 Or a gift
  24. 2 Samuel 19:43 Singular in Heb
  25. 2 Samuel 19:43 Singular in Heb
  26. 2 Samuel 19:43 Singular in Heb
  27. 2 Samuel 19:43 Singular in Heb