Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 19

David återinsätts på tronen

1Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

4Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

5Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

11När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

13Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]

14På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

15Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”

24Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.

25”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.

26Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”

29David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”

31Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”

39Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”

42”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”

43”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”

Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.

Notas al pie

  1. 19:13 Amasa och Joav var kusiner och systersöner till David. Amasa hade varit befälhavare för Absaloms upprorsarmé (se 17:25).
  2. 19:16 Den man som förbannade David och kastade sten på honom i kap. 16.
  3. 19:24 Som ett tecken på sorg.
  4. 19:37 Kimham var antagligen Barsillajs son.

Amplified Bible

2 Samuel 19

Joab Reproves David’s Lament

1It was told to Joab, “Behold, the king is weeping and mourning for Absalom.” So the victory on that day was turned into mourning for all the people, for the people heard it said on that day, “The king grieves for his son.” The people stole into the city [of Mahanaim] that day, as people who are humiliated and ashamed steal away when they retreat in battle. But the king covered his face and cried out with a loud voice, “O my son Absalom, O Absalom, my son, my son!” Then Joab came into the house to the king and said, “Today you have put all your servants to shame who this day have saved your life and the lives of your sons and your daughters, and the lives of your wives and [a]concubines. For you love those who hate you and hate those who love you. For you have shown today that commanders and servants are nothing to you; for today I know that if Absalom had lived and all the rest of us had died today, then you would be pleased. So now stand up, go out and speak kindly and encouragingly to your servants; for I swear by the Lord that if you do not go out, not a man will stay with you tonight. And this will be worse for you than all the evil that has come upon you from your youth until now.”

David Restored as King

Then the king stood and sat at the gate [of Mahanaim]. And they told all the people, “The king is sitting at the gate,” and all the people came before the king.

But Israel [Absalom’s troops] had fled, every man to his tent. All the people were quarreling throughout the tribes of Israel, saying, “The king rescued us from the hands of our enemies, and he saved us from the hands of the Philistines, but now he has fled out of the land from Absalom. 10 And Absalom, whom we anointed over us, has died in battle. So now, why are you [leaders] doing nothing about bringing back the king?”

11 Then King David sent word to Zadok and to Abiathar the priests, saying, “Say to the elders of Judah, ‘Why are you the last to bring the king back to his house [in Jerusalem], since the word of all Israel has come to the king, and to his house? 12 You are my brothers (relatives, relations); you are my bone and my flesh. Why then are you the last to bring back the king?’ 13 Say to Amasa [the commander of Absalom’s troops], ‘Are you not my bone and my flesh? May God do so to me, and more also, if you will not be commander of my army from now on in place of Joab.’” 14 In this way he changed the hearts of all the men of Judah as one man, so they sent word to the king, “Return, you and all your [b]servants.” 15 So David returned and came to the Jordan. And [supporters from] Judah came to Gilgal to meet the king, to escort him across the Jordan.

16 Then Shimei the son of Gera, a Benjamite of Bahurim, hurried and came down with the men [from the tribe of] of Judah to meet King David, 17 and a thousand men [from the tribe] of Benjamin with him. And Ziba, the servant of the house of Saul, and his fifteen sons and twenty servants with him, rushed down to the Jordan before the king. 18 Then they [repeatedly] crossed the ford to bring over the king’s household (family), and to do what pleased him. And Shimei the son of Gera fell down before the king as he was about to cross the Jordan, 19 and said to the king, “Let not my lord consider me guilty, nor remember what your servant did [c]wrong on the day my lord the king left Jerusalem, so that the king would take it to heart. 20 For your servant knows that I have sinned; therefore, behold, I have come today, the first of all the [d]house of Joseph to come down to meet my lord the king.” 21 But Abishai the son of Zeruiah said, “Should not Shimei be put to death for this, because he cursed the Lord’s anointed?” 22 David said, “What [e]business is this of yours, you sons of Zeruiah, that you should be an adversary to me today? Should anyone be put to death in Israel today? For do I not know that today I am king over Israel?” 23 Therefore the king said to Shimei, “You shall not be put to death.” And so the king gave him his promise.

24 Then Mephibosheth the [grand]son of Saul came down to meet the king, but he had not cared for his feet, nor trimmed his mustache, nor washed his clothes from the day the king left until the day he returned in peace and safety. 25 And when he came to Jerusalem to meet the king, the king said to him, “Why did you not go with me, Mephibosheth?” 26 He said, “My lord the king, my servant [Ziba] betrayed me; for I said, ‘Saddle a donkey for me so that I may ride on it and go with the king,’ for your servant is lame [but he took the donkeys and left without me]. 27 Further, he has slandered your servant to my lord the king; but my lord the king is like the angel of God; so do what is good in your eyes. 28 For were not all of my father’s household (family) nothing but dead men before my lord the king; yet you set your servant among those who ate at your own table. So what right do I still have to cry out anymore to the king [for help]?” 29 The king said to him, “Why speak anymore of your affairs? I have said, ‘You and Ziba shall divide the land.’” 30 Mephibosheth said to the king, “Let him even take it all, since my lord the king has returned to his own house in safety and peace.”

31 Now Barzillai the Gileadite came down from Rogelim and went on to the Jordan with the king to escort him over the Jordan. 32 Barzillai was a very old man, eighty years old; and he had provided the king with food while he stayed at Mahanaim, for he was a very great and wealthy man. 33 The king said to Barzillai, “Cross over with me and I will provide for you in Jerusalem with me.” 34 But Barzillai said to the king, “How much longer have I to live, that I should go up with the king to Jerusalem? 35 I am this day eighty years old. Can I [be useful to advise you to] discern between good and bad? Can your servant taste what I eat or drink? Can I still hear the voices of singing men and women? Why then should your servant be an added burden to my lord the king? 36 Your servant would merely cross over the Jordan with the king. Why should the king compensate me with this reward? 37 Please let your servant return, so that I may die in my own city [and be buried] by the grave of my father and mother. But here is your servant Chimham [my son]; let him cross over with my lord the king, and do for him what seems good to you.” 38 The king answered, “Chimham shall cross over with me, and I will do for him what seems good to you; and whatever you ask of me, I will do for you.” 39 So all the people crossed over the Jordan. When the king had crossed over, he kissed Barzillai and blessed him, and he returned to his place.

40 Then the king went on to Gilgal, and Chimham went on with him; and all the people of Judah and also half the people of Israel accompanied the king. 41 And all the men of Israel came to the king and said to him, “Why have our brothers (relatives), the men [from the tribe] of Judah, stolen you away and brought the king and his household and all David’s men with him over the Jordan [instead of waiting for us to arrive]?” 42 Then all the men of Judah answered the men of Israel, “Because the king is a close relative to us. So why then are you angry about this matter? Have we eaten at all at the king’s expense? Or has anything been taken for us?” 43 Then the men of [f]Israel answered the men of Judah, “We have ten [tribes’] shares in the king, and we have more claim on David than you. Why then did you treat us with contempt and ignore us [by rushing ahead]? Were we not the first to speak of bringing back our king?” [g]But the words of the men of Judah were harsher than those of the men of Israel.

Notas al pie

  1. 2 Samuel 19:5 See note Gen 22:24.
  2. 2 Samuel 19:14 See note 15:14.
  3. 2 Samuel 19:19 Shimei’s insulting behavior is recorded in 16:5-8.
  4. 2 Samuel 19:20 A general reference to the ten northern tribes. The most important tribes in the north descended from Ephraim and Manasseh, Joseph’s sons.
  5. 2 Samuel 19:22 Lit to me and to you.
  6. 2 Samuel 19:43 I.e. the ten tribes of the north.
  7. 2 Samuel 19:43 This tribal dispute led to the revolt of Sheba.