Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 1

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.

3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.

Dina mäktiga har fallit.

20Berätta det inte för någon i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator,

så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,

de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,

ej heller fält för offergåvor.

Där ligger de mäktigas sköld fläckad,

Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22Jonatans båge och Sauls svärd

återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten

och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.

23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,

var tillsammans även i döden.

De var snabbare än örnar,

starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul,

som klädde er så vackert i purpurrött

och prydde era kläder med smycken av guld.

25Mäktiga hjältar har fallit i striden.

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!

Du var mig så kär.

Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27De mäktiga har fallit,

och vapnen är krossade.”

Notas al pie

  1. 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.

The Message

2 Samuel 1

11-2 Shortly after Saul died, David returned to Ziklag from his rout of the Amalekites. Three days later a man showed up unannounced from Saul’s army camp.

2-3 Disheveled and obviously in mourning, he fell to his knees in respect before David. David asked, “What brings you here?”

He answered, “I’ve just escaped from the camp of Israel.”

“So what happened?” said David. “What’s the news?”

He said, “The Israelites have fled the battlefield, leaving a lot of their dead comrades behind. And Saul and his son Jonathan are dead.”

David pressed the young soldier for details: “How do you know for sure that Saul and Jonathan are dead?”

6-8 “I just happened by Mount Gilboa and came on Saul, badly wounded and leaning on his spear, with enemy chariots and horsemen bearing down hard on him. He looked behind him, saw me, and called me to him. ‘Yes sir,’ I said, ‘at your service.’ He asked me who I was, and I told him, ‘I’m an Amalekite.’”

“Come here,” he said, “and put me out of my misery. I’m nearly dead already, but my life hangs on.”

10 “So I did what he asked—I killed him. I knew he wouldn’t last much longer anyway. I removed his royal headband and bracelet, and have brought them to my master. Here they are.”

11-12 In lament, David ripped his clothes to ribbons. All the men with him did the same. They wept and fasted the rest of the day, grieving the death of Saul and his son Jonathan, and also the army of God and the nation Israel, victims in a failed battle.

13 Then David spoke to the young soldier who had brought the report: “Who are you, anyway?”

“I’m from an immigrant family—an Amalekite.”

14-15 “Do you mean to say,” said David, “that you weren’t afraid to up and kill God’s anointed king?” Right then he ordered one of his soldiers, “Strike him dead!” The soldier struck him, and he died.

16 “You asked for it,” David told him. “You sealed your death sentence when you said you killed God’s anointed king.”

17-18 Then David sang this lament over Saul and his son Jonathan, and gave orders that everyone in Judah learn it by heart. Yes, it’s even inscribed in The Book of Jashar.

19-21 Oh, oh, Gazelles of Israel, struck down on your hills,
    the mighty warriors—fallen, fallen!
Don’t announce it in the city of Gath,
    don’t post the news in the streets of Ashkelon.
Don’t give those coarse Philistine girls
    one more excuse for a drunken party!
No more dew or rain for you, hills of Gilboa,
    and not a drop from springs and wells,
For there the warriors’ shields were dragged through the mud,
    Saul’s shield left there to rot.

22 Jonathan’s bow was bold—
    the bigger they were the harder they fell.
Saul’s sword was fearless—
    once out of the scabbard, nothing could stop it.

23 Saul and Jonathan—beloved, beautiful!
    Together in life, together in death.
Swifter than plummeting eagles,
    stronger than proud lions.

24-25 Women of Israel, weep for Saul.
    He dressed you in finest cottons and silks,
    spared no expense in making you elegant.
The mighty warriors—fallen, fallen
    in the middle of the fight!
    Jonathan—struck down on your hills!

26 O my dear brother Jonathan,
    I’m crushed by your death.
Your friendship was a miracle-wonder,
    love far exceeding anything I’ve known—
    or ever hope to know.

27 The mighty warriors—fallen, fallen.
    And the arms of war broken to bits.