Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 1

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.

3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.

Dina mäktiga har fallit.

20Berätta det inte för någon i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator,

så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,

de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,

ej heller fält för offergåvor.

Där ligger de mäktigas sköld fläckad,

Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22Jonatans båge och Sauls svärd

återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten

och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.

23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,

var tillsammans även i döden.

De var snabbare än örnar,

starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul,

som klädde er så vackert i purpurrött

och prydde era kläder med smycken av guld.

25Mäktiga hjältar har fallit i striden.

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!

Du var mig så kär.

Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27De mäktiga har fallit,

och vapnen är krossade.”

Notas al pie

  1. 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.

Nueva Versión Internacional (Castilian)

2 Samuel 1

Noticia de la muerte de Saúl

1Después de la muerte de Saúl, David se detuvo dos días en Siclag, después de haber derrotado a los amalecitas. Al tercer día, llegó a Siclag un hombre que venía del campamento de Saúl. En señal de duelo, se presentó ante David con la ropa rasgada y la cabeza cubierta de ceniza, y se postró rostro en tierra.

―¿De dónde vienes? —le preguntó David.

―Vengo huyendo del campamento israelita —respondió.

―Pero ¿qué ha pasado? —exclamó David—. ¡Cuéntamelo todo!

―Pues resulta que nuestro ejército ha huido de la batalla, y muchos han caído muertos —contestó el mensajero—. Entre los caídos en combate se cuentan Saúl y su hijo Jonatán.

―¿Y cómo sabes tú que Saúl y su hijo Jonatán han muerto? —le preguntó David al criado que le había traído la noticia.

―Por casualidad me encontraba yo en el monte Guilboa. De pronto, vi a Saúl apoyado en su lanza y asediado por los carros y la caballería —respondió el criado—. Saúl se volvió y, al verme, me llamó. Yo me puse a sus órdenes. Me preguntó quién era yo, y le respondí que era amalecita. Entonces me pidió que me acercara y me ordenó: “¡Mátame de una vez, pues estoy agonizando y no acabo de morir!” 10 Yo me acerqué y lo maté, pues me di cuenta de que no iba a sobrevivir al desastre. Luego le quité la diadema de la cabeza y el brazalete que llevaba en el brazo, para traérselos a mi señor.

11 Al oírlo, David y los que estaban con él se rasgaron las vestiduras. 12 Lloraron y ayunaron hasta el anochecer porque Saúl y su hijo Jonatán habían caído a filo de espada, y también por el ejército del Señor y por la nación de Israel.

13 Entonces David le preguntó al joven que le había traído la noticia:

―¿De dónde eres?

―Soy un extranjero amalecita —respondió.

14 ―¿Y cómo te atreviste a alzar la mano para matar al ungido del Señor? —le dijo David.

15 Y en seguida llamó a uno de sus hombres y le ordenó:

―¡Anda, mátalo!

Aquel cumplió la orden y lo mató. 16 David, por su parte, dijo:

―¡Que tu sangre caiga sobre tu cabeza! Tu boca misma te condena al admitir que mataste al ungido del Señor.

Lamento de David por Saúl y Jonatán

17 David compuso este lamento en honor de Saúl y de su hijo Jonatán. 18 Lo llamó el «Cántico del Arco» y ordenó que lo enseñaran a los habitantes de Judá. Así consta en el libro de Jaser:

19 «¡Ay, Israel! Tus héroes yacen heridos[a]
    en las alturas de tus montes.
    ¡Cómo han caído los valientes!

20 »No lo anunciéis en Gat
    ni lo pregonéis en las calles de Ascalón,
para que no se alegren las filisteas
    ni lo celebren esas paganas.[b]

21 »¡Ay, montes de Guilboa,
    que no caiga sobre vosotros lluvia ni rocío!
    ¡Que no crezca el trigo para las ofrendas![c]
Porque allí deshonraron el escudo de Saúl:
    ¡allí quedó manchado[d] el escudo de los valientes!
22 ¡Jamás volvía el arco de Jonatán
    sin haberse saciado con la sangre de los heridos,
ni regresaba la espada de Saúl
    sin haberse hartado con la grasa de sus oponentes!

23 »¡Saúl! ¡Jonatán! ¡Nobles personas!
    Fueron amados en la vida,
    e inseparables en la muerte.
Más veloces eran que las águilas,
    y más fuertes que los leones.

24 »¡Ay, mujeres de Israel! Llorad por Saúl,
    que os vestía con lujosa seda carmesí
    y os adornaba con joyas de oro.

25 »¡Cómo han caído los valientes en batalla!
    Jonatán yace muerto en tus alturas.
26 ¡Cuánto sufro por ti, Jonatán,
    pues te quería como a un hermano!
Más preciosa fue para mí tu amistad
    que el amor de las mujeres.

27 »¡Cómo han caído los valientes!
    ¡Las armas de guerra han perecido!»

Notas al pie

  1. 1:19 ¡Ay, Israel! Tus héroes yacen heridos. Lit. La gloria de Israel ha perecido.
  2. 1:20 esas paganas. Lit. hijas de incircuncisos.
  3. 1:21 ¡Que no crezca el trigo para las ofrendas! Texto de difícil traducción.
  4. 1:21 allí quedó manchado. Lit. sin ser ungido con aceite.