Swedish Contemporary Bible

1 Samuel 1

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

1I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. 2Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

3Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. 4Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. 5Men åt Hanna gav han en särskild del[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. 6Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. 7Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. 8”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

9Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. 10Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. 11Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![c]

12Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. 13Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. 14”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” 15”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. 16Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

17Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” 18”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

19Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. 20Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

21Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. 22Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”

23Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”

Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. 24Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[e]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[f] som offer och en säck[g] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. 25Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.

26”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. 28Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”

Därefter tillbad han[h]Herren.

Notas al pie

  1. 1:3 Shilo. Den stad i Efraim där helgedomen, Herrens tält, stod uppställt. Se Jos 18:1.
  2. 1:5 Eller: dubbelt så mycket.
  3. 1:11 Det fanns flera regler för den som vigt sitt liv till Herren som nasir; en var att håret skulle få växa fritt. Se 4 Mos 6:1-8.
  4. 1:19,20 Samuel betyder ungefär hörd av Gud.
  5. 1:24 Kvinnorna ammade mycket länge. Samuel var alltså åtminstone ett par år gammal.
  6. 1:24 Eller tre tjurar.
  7. 1:24 Ordagrant: en efa, dvs. 20-40 liter.
  8. 1:28 I en av bokrullarna från Qumran står det istället hon.

King James Version

1 Samuel 1

1Now there was a certain man of Ramathaimzophim, of mount Ephraim, and his name was Elkanah, the son of Jeroham, the son of Elihu, the son of Tohu, the son of Zuph, an Ephrathite:

And he had two wives; the name of the one was Hannah, and the name of the other Peninnah: and Peninnah had children, but Hannah had no children.

And this man went up out of his city yearly to worship and to sacrifice unto the Lord of hosts in Shiloh. And the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, the priests of the Lord, were there.

And when the time was that Elkanah offered, he gave to Peninnah his wife, and to all her sons and her daughters, portions:

But unto Hannah he gave a worthy portion; for he loved Hannah: but the Lord had shut up her womb.

And her adversary also provoked her sore, for to make her fret, because the Lord had shut up her womb.

And as he did so year by year, when she went up to the house of the Lord, so she provoked her; therefore she wept, and did not eat.

Then said Elkanah her husband to her, Hannah, why weepest thou? and why eatest thou not? and why is thy heart grieved? am not I better to thee than ten sons?

So Hannah rose up after they had eaten in Shiloh, and after they had drunk. Now Eli the priest sat upon a seat by a post of the temple of the Lord.

10 And she was in bitterness of soul, and prayed unto the Lord, and wept sore.

11 And she vowed a vow, and said, O Lord of hosts, if thou wilt indeed look on the affliction of thine handmaid, and remember me, and not forget thine handmaid, but wilt give unto thine handmaid a man child, then I will give him unto the Lord all the days of his life, and there shall no razor come upon his head.

12 And it came to pass, as she continued praying before the Lord, that Eli marked her mouth.

13 Now Hannah, she spake in her heart; only her lips moved, but her voice was not heard: therefore Eli thought she had been drunken.

14 And Eli said unto her, How long wilt thou be drunken? put away thy wine from thee.

15 And Hannah answered and said, No, my lord, I am a woman of a sorrowful spirit: I have drunk neither wine nor strong drink, but have poured out my soul before the Lord.

16 Count not thine handmaid for a daughter of Belial: for out of the abundance of my complaint and grief have I spoken hitherto.

17 Then Eli answered and said, Go in peace: and the God of Israel grant thee thy petition that thou hast asked of him.

18 And she said, Let thine handmaid find grace in thy sight. So the woman went her way, and did eat, and her countenance was no more sad.

19 And they rose up in the morning early, and worshipped before the Lord, and returned, and came to their house to Ramah: and Elkanah knew Hannah his wife; and the Lord remembered her.

20 Wherefore it came to pass, when the time was come about after Hannah had conceived, that she bare a son, and called his name Samuel, saying, Because I have asked him of the Lord.

21 And the man Elkanah, and all his house, went up to offer unto the Lord the yearly sacrifice, and his vow.

22 But Hannah went not up; for she said unto her husband, I will not go up until the child be weaned, and then I will bring him, that he may appear before the Lord, and there abide for ever.

23 And Elkanah her husband said unto her, Do what seemeth thee good; tarry until thou have weaned him; only the Lord establish his word. So the woman abode, and gave her son suck until she weaned him.

24 And when she had weaned him, she took him up with her, with three bullocks, and one ephah of flour, and a bottle of wine, and brought him unto the house of the Lord in Shiloh: and the child was young.

25 And they slew a bullock, and brought the child to Eli.

26 And she said, Oh my lord, as thy soul liveth, my lord, I am the woman that stood by thee here, praying unto the Lord.

27 For this child I prayed; and the Lord hath given me my petition which I asked of him:

28 Therefore also I have lent him to the Lord; as long as he liveth he shall be lent to the Lord. And he worshipped the Lord there.