Swedish Contemporary Bible

Genesis 2

1Så blev himlen och jorden fullständiga med hela sin härskara. 2Gud avslutade på den sjunde dagen det verk han hade fullbordat och han vilade på den sjunde dagen från allt det verk han hade skapat. 3Gud välsignade denna sjunde dag och gjorde den helig, eftersom han denna dag vilade efter sitt skapelseverk.

Adam och Eva

4Här följer berättelsen[a] av händelserna då himlen och jorden skapades av Herren Gud.

5Först fanns det inga buskar och ingen ört hade spirat på jorden, för Herren Gud hade inte sänt något regn. Inte heller fanns det någon som kunde bruka jorden, 6men vatten bröt fram ur marken och vattnade jorden.

7Då formade Herren en människa[b] av markens jord och blåste in livsande genom hennes näsa[c]. Så blev människan en levande varelse.

Edens trädgård

8Herren Gud planterade en trädgård österut i Eden och satte där människan som han format.

9Herren Gud lät vackra träd av alla slag växa i trädgården, och de gav den mest utsökta frukt. Mitt i trädgården planterade han livets träd och kunskapens träd, det som ger kunskap om gott och ont. 10En flod rann upp i Eden. Den bevattnade trädgården och delade sig sedan i fyra floder. 11Den första heter Pishon, och den flyter runt hela Havilas land, där det finns guld. 12Det landets guld är gott och där finns också harts och onyxsten. 13Den andra floden kallas Gichon och flyter omkring hela landet Kush. 14Den tredje floden heter Tigris[d] och flyter öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

15Herren Gud satte mannen i Edens trädgård för att bruka och vårda den. 16Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du får äta av vilket träd som helst i trädgården, 17utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag[e] du äter av det kommer du sannerligen att dö.”

Eva skapas

18Sedan sa Herren Gud: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag vill göra en medhjälpare åt honom, en sådan som passar honom.” 19Herren Gud hade format markens djur och alla slags fåglar av jord och förde dem nu till mannen för att se vad han skulle kalla de levande varelserna och det han kallade dem fick de heta. 20Så gav han alltså namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men fortfarande fanns det ingen lämplig hjälp för Adam[f]. 21Herren Gud lät då mannen falla i djup sömn och medan han sov, tog han ut ett av hans revben och slöt till stället där han hade tagit ut det med kött. 22Och Herren Gud gjorde en kvinna av revbenet och förde fram henne till mannen.

23Adam sa:

”Hon är mitt eget kött och mina egna ben!

Hon är tagen ur en man,

och hon ska kallas kvinna[g].”

24Det är därför en man lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de blir ett kött.

25Mannen och hans hustru var nakna, och de var inte blyga för varandra.

Notas al pie

  1. 2:4 Hebreiskans toledoth markerar övergång till ett nytt avsnitt (kanske en ny lertavla som man på den tiden skrev på). Ordet förekommer i 1 Mos också i 5:1; 6:9; 10:1; 11:10; 11:27; 25:12,19; 36:1; 37:2.
  2. 2:7 Människa heter på hebreiska adám och förknippas med adamá, mark, jord.
  3. 2:7 Ordagrant: näsborrar.
  4. 2:14 På hebreiska hiddekel.
  5. 2:17 Synden för med sig andlig död den dag den begås. Jfr Ef 2:1: ”Ni var döda i era överträdelser och synder.” Den fysiska döden kom många år senare till Adam och Eva och alla andra människor, men processen började den dag Adam och Eva var olydiga mot Gud (Rom 5:12).
  6. 2:20 Eller: mannenSe not till 2:7
  7. 2:23 Det hebreiska ordet för kvinna isha kommer från samma rot som man ish och betyder ungefär maninna.

Ketab El Hayat

ﺗﻜﻮﻳﻦ 2

1وَهَكَذَا اكْتَمَلَتِ السَّمَاوَاتُ وَالأَرْضُ بِكُلِّ مَا فِيهَا. وَفِي الْيَوْمِ السَّابِعِ أَتَمَّ اللهُ عَمَلَهُ الَّذِي قَامَ بِهِ، فَاسْتَرَاحَ فِيهِ مِنْ جَمِيعِ مَا عَمِلَهُ. وَبَارَكَ اللهُ الْيَوْمَ السَّابِعَ وَقَدَّسَهُ، لأَنَّهُ اسْتَرَاحَ فِيهِ مِنْ جَمِيعِ أَعْمَالِ الْخَلْقِ.

آدم وحواء

هَذَا وَصْفٌ مَبْدَئِيٌّ لِلسَّمَاوَاتِ وَالأَرْضِ يَوْمَ خَلَقَهَا الرَّبُّ الإِلَهُ. وَلَمْ يَكُنْ قَدْ نَبَتَ بَعْدُ فِي الأَرْضِ شَجَرٌ بَرِّيٌّ وَلَا عُشْبٌ بَرِّيٌّ، لأَنَّ الرَّبَّ الإِلَهَ لَمْ يَكُنْ قَدْ أَرْسَلَ مَطَراً عَلَى الأَرْضِ، وَلَمْ يَكُنْ هُنَاكَ إِنْسَانٌ لِيَفْلَحَهَا، إلَّا أَنَّ ضَبَاباً كَانَ يَتَصَاعَدُ مِنَ الأَرْضِ فَيَسْقِي سَطْحَهَا كُلَّهُ. ثُمَّ جَبَلَ الرَّبُّ الإِلَهُ آدَمَ مِنْ تُرَابِ الأَرْضِ وَنَفَخَ فِي أَنْفِهِ نَسَمَةَ حَيَاةٍ، فَصَارَ آدَمُ نَفْساً حَيَّةً. وَأَقَامَ الرَّبُّ الإِلَهُ جَنَّةً فِي شَرْقِيِّ عَدْنٍ وَوَضَعَ فِيهَا آدَمَ الَّذِي جَبَلَهُ. وَاستَنْبَتَ الرَّبُّ الإِلَهُ مِنَ الأَرْضِ كُلَّ شَجَرَةٍ بَهِيَّةٍ لِلنَّظَرِ، وَلَذِيذَةٍ لِلأَكْلِ، وَغَرَسَ أَيْضاً شَجَرَةَ الْحَيَاةِ، وَشَجَرَةَ مَعْرِفَةِ الْخَيْرِ وَالشَّرِّ فِي وَسَطِ الْجَنَّةِ. 10 وَكَانَ نَهْرٌ يَجْرِي فِي عَدْنٍ لِيَسْقِيَ الْجَنَّةَ، وَمَا يَلْبَثُ أَنْ يَنْقَسِمَ مِنْ هُنَاكَ إِلَى أَرْبَعَةِ أَنْهارٍ: 11 الأَوَّلُ مِنْهَا يُدْعَى فِيشُونَ، الَّذِي يَلْتَفُّ حَوْلَ كُلِّ الْحَوِيلَةِ حَيْثُ يُوْجَدُ الذَّهَبُ. 12 وَذَهَبُ تِلْكَ الأَرْضِ جَيِّدٌ، وَفِيهَا أَيْضاً الْمُقْلُ وَحَجَرُ الْجَزْعِ. 13 وَالنَّهْرُ الثَّانِي يُدْعَى جِيحُونَ الَّذِي يُحِيطُ بِجَمِيعِ أَرْضِ كُوشٍ. 14 وَالنَّهْرُ الثَّالِثُ يُدْعَى حِدَّاقِلَ وَهُوَ الْجَارِي فِي شَرْقِيِّ أَشُّورَ. وَالنَّهْرُ الرَّابِعُ هُوَ الْفُرَاتُ.

15 وَأَخَذَ الرَّبُّ الإِلَهُ آدَمَ وَوَضَعَهُ فِي جَنَّةِ عَدْنٍ لِيَفْلَحَهَا وَيَعْتَنِيَ بِها. 16 وَأَمَرَ الرَّبُّ الإِلَهُ آدَمَ قَائِلا: «كُلْ مَا تَشَاءُ مِنْ جَمِيعِ أَشْجَارِ الْجَنَّةِ، 17 وَلَكِنْ إِيَّاكَ أَنْ تَأْكُلَ مِنْ شَجَرَةِ مَعْرِفَةِ الْخَيْرِ وَالشَّرِّ لأَنَّكَ حِينَ تَأْكُلُ مِنْهَا حَتْماً تَمُوت».

18 ثُمَّ قَالَ الرَّبُّ الإِلَهُ: «لَيْسَ جَيِّداً أَنْ يَبْقَى آدَمُ وَحِيداً. سَأَصْنَعُ لَهُ مُعِيناً مُشَابِهاً لَهُ». 19 وَكَانَ الرَّبُّ الإِلَهُ قَدْ جَبَلَ مِنَ التُّرَابِ كُلَّ وُحُوشِ الْبَرِّيَّةِ وَطُيُورِ الْفَضَاءِ وَأَحْضَرَهَا إِلَى آدَمَ لِيَرَى بِأَيِّ أَسْمَاءَ يَدْعُوهَا، فَصَارَ كُلُّ اسْمٍ أَطْلَقَهُ آدَمُ عَلَى كُلِّ مَخْلُوقٍ حَيٍّ اسْماً لَهُ. 20 وَهَكَذَا أَطْلَقَ آدَمُ أَسْمَاءَ عَلَى كُلِّ الطُّيُورِ وَالْحَيَوَانَاتِ وَالْبَهَائِمِ. غَيْرَ أَنَّهُ لَمْ يَجِدْ لِنَفْسِهِ مُعِيناً مُشَابِهاً لَهُ. 21 فَأَوْقَعَ الرَّبُّ الإِلَهُ آدَمَ فِي نَوْمٍ عَمِيقٍ، ثُمَّ تَنَاوَلَ ضِلْعاً مِنْ أَضْلَاعِهِ وَسَدَّ مَكَانَهَا بِاللَّحْمِ، 22 وَعَمِلَ مِنْ هَذِهِ الضِّلْعِ امْرَأَةً أَحْضَرَهَا إِلَى آدَمَ. 23 فَقَالَ آدَمُ: «هَذِهِ الآنَ عَظْمٌ مِنْ عِظَامِي وَلَحْمٌ مِنْ لَحْمِي. فَهِيَ تُدْعَى امْرَأَةً لأَنَّهَا مِنِ امْرِئٍ أُخِذَتْ». 24 لِهَذَا، فَإِنَّ الرَّجُلَ يَتْرُكُ أَبَاهُ وَأُمَّهُ وَيَلْتَصِقُ بِامْرَأَتِهِ، وَيَصِيرَانِ جَسَداً وَاحِداً. 25 وَكَانَ آدَمُ وَامْرَأَتُهُ عُرْيَانَيْنِ، وَلَمْ يَخْجَلَا مِنْ ذَلِكَ.