La Parola è Vita

2 Corinzi 12:1-21

La potenza di Dio si manifesta attraverso la debolezza

1Bisogna vantarsi? Certo non è una bella cosa, ma voglio raccontarvi le visioni e le rivelazioni dal Signore.

2-3Conosco un uomo in Cristo che quattordici anni fa fu rapito in cielo, (se con il corpo o fuori dal corpo non lo so, lo sa Dio). Fu rapito in paradiso, 4e ha udito cose talmente straordinarie che un uomo non può descrivere a parole e non è permesso neanche riferirle. 5Questa sì che è unʼesperienza di cui vale la pena essere orgogliosi! Ma non lo sarò. Mi vanto soltanto della mia debolezza, della quale il Signore si serve per la sua gloria. 6Anche se volessi vantarmi non sarei un pazzo, perché direi la verità; ma non lo faccio, perché nessuno abbia di me unʼopinione che superi ciò che vede nella mia vita o sente nel mio messaggio.

7Dirò solo questo: siccome le esperienze che ho avuto sono state davvero straordinarie, Dio temeva che potessi montarmi la testa. Per questo ha messo una spina nella mia carne, come un inviato di Satana che mi tormenta e mʼimpedisce di essere orgoglioso. 8Per ben tre volte ho pregato il Signore di liberarmi da questa sofferenza, 9ma egli mi ha detto: «No, perché la mia grazia ti basta. La mia potenza si manifesta in pieno in quelli che sono deboli». Ecco perché sono contento di vantarmi della mia debolezza; di essere una dimostrazione vivente della potenza di Cristo, anziché fare sfoggio della mia forza e delle mie capacità. 10Per questo sono contento nelle infermità, negli insulti, nelle privazioni, nelle persecuzioni e nelle difficoltà; perché quando sono debole, allora sono forte; meno possiedo e più dipendo da lui.

11Ho parlato proprio come se fossi pazzo, ma siete voi che mi ci avete costretto! Toccava a voi parlare bene di me e non portarmi al punto di doverlo fare io. Perché, anche se io non sono niente, non cʼè una sola cosa che hanno questʼaltri eminenti tizi, che non lʼabbia anchʼio. 12Quando sono stato da voi, vi ho dato senzʼombra di dubbio tutte le prove che ero un vero apostolo, mandato a voi da Dio stesso. Infatti, con estrema pazienza ho compiuto in mezzo a voi molti miracoli, prodigi e opere potenti. 13La sola cosa che avete avuto in meno rispetto a tutte le altre chiese è questa: non vi sono mai stato di peso, infatti non vi ho mai chiesto né cibo, né alloggio. Perdonatemi questo torto che vi ho fatto!

Tornerò da voi

14Ora sto per venire a trovarvi di nuovo, per la terza volta, e anche questa volta non vi costerà un soldo, perché non voglio il vostro denaro, ma voi! Infatti, voi siete come miei figli, e non sono i figli che devono provvedere ai loro genitori, ma sono i genitori che devono provvedere ai figli. 15Sarò ben felice di darvi me stesso e tutto ciò che possiedo per il vostro bene spirituale, anche se pare che quanto più vi amo, meno voi mi amate.

16Però alcuni di voi potrebbero pensare: «È vero che la sua visita non ci costerà un soldo, ma quel Paolo è un gran furbo e cʼinganna. In qualche modo deve avere un tornaconto!»

17Ma come? Forse qualcuno dei fratelli che vi ho mandato mi è servito per sfruttarvi? 18Ho pregato Tito di venirvi a trovare e con lui ho mandato quellʼaltro fratello. Forse Tito si è approfittato di voi? Naturalmente no! Perché abbiamo tutti lo stesso spirito e ci comportiamo nello stesso modo.

19Probabilmente voi pensate che io vi parli così per rientrare nelle vostre grazie. Niente affatto! Lo affermo davanti a Dio, come credente in Cristo, che ho detto tutto questo per aiutarvi, cari fratelli, per far crescere la vostra fede, e non nel mio interesse. 20Ho paura che, al mio arrivo, non sarò contento di come vi troverò, e allora non vi piacerà il modo in cui dovrò comportarmi. Temo di trovare fra voi liti, invidie, rabbie nascoste, rivalità, maldicenze, pettegolezzi, superbie, disordini. 21Proprio così, temo che quando verrò, Dio mi umilierà di nuovo davanti a voi, e che dovrò piangere per tutti quelli fra voi che continuano a commettere gli stessi peccati e non si sono pentiti delle azioni sporche e corrotte, né della lussuria e dellʼimmoralità in cui sono vissuti fino ad ora.

Swedish Contemporary Bible

2 Korintierbrevet 12:1-21

Kraften från Kristus verkar i den som är beroende av Gud

1Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat. 2Jag vet en man12:2 Paulus talade om sig själv som en annan person, ett vanligt sätt bland grekiska talare att göra sig själv liten fast man egentligen menade tvärtom., som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud. 3Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det, 4blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. 5Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet. 6Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig.

7Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig.12:7 Bilden om taggen är tagen från 4 Mos 33:55, där fienderna till Israels folk liknas vid taggar och pikar. Ängeln (sändebudet, som ordet betyder) från Satan kan vara en av de falska apostlar Paulus talade om i 11:14-15, men det kan också enligt andra tolkningar stå för något hos Paulus själv som plågade honom, t.ex. en sjukdom. 8Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred. 9Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. 10Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.

Paulus omsorg om korinthierna

11Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting. 12När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar. 13På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten!

14Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. 15Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket?

16Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er! 17Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er? 18Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning?

19Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära. 20Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet. 21Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat.