Salmo 137
1Junto aos rios da Babilónia
sentámos-nos a chorar, pensando em Sião.
2Nos salgueiros, que por ali havia,
pendurámos as nossas harpas.
3Os que nos tinham feito prisioneiros
pediam-nos que cantássemos;
tinham-nos destruído e queriam que estivéssemos alegres.
Exigiam-nos: “Vamos, cantem-nos um cântico de Sião!”
4Mas como era possível que cantássemos
se vivíamos exilados?
5Se eu me esquecer de ti, Jerusalém,
então será melhor que a minha mão direita
deixe de tocar os instrumentos!
6Que a língua se me pegue ao paladar,
se eu for capaz de me esquecer de ti, Jerusalém,
e se tu não fores toda a minha alegria!
7Lembra-te, Senhor, do que esses edomitas fizeram,
no dia em que Jerusalém foi capturada.
“Arrasem-na! Arrasem-na inteiramente!”, gritavam.
8Ah! Babilónia, como hás de ser destruída!
Felizes os que te fizerem o mesmo que nos fizeste a nós!
9Felizes aqueles que pegarem nos teus filhos
e os esmagarem nas pedras!
Psalm 137
Vid Babels floder
1Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare137:3 Grundtextens innebörd är osäker. krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela137:5 spela finns inte i grundtexten..
6Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.
