O Livro

Rute 1:1-22

Noemi e Rute

1-2No tempo em que os juízes governavam o povo de Israel, houve um homem efrateu de Belém de Judá chamado Elimeleque que deixou a sua terra, pois havia muita fome e emigrou para Moabe. Acompanharam-no a mulher, Noemi, e os dois filhos do casal, Malom e Quiliom.

3Elimeleque faleceu naquela terra e Noemi ficou sozinha com os dois rapazes. 4Entretanto, estes casaram com duas raparigas de Moabe, Orfa e Rute. Depois de ali terem vivido cerca de 10 anos, 5tanto Malom como Quiliom morreram e Noemi viu-se de novo desamparada, sem marido e sem filhos.

Noemi regressa a Belém com Rute

6Por isso, decidiu regressar a Israel na companhia das noras, pois tinha ouvido que o Senhor abençoara o seu povo, dando-lhe novamente boas colheitas. 7Na companhia das duas noras, deixou o lugar onde tinham estado a viver e tomaram o caminho que as conduziria de volta a Judá.

8Já a caminho resolveu dizer às noras: “Não preferem antes voltar para as vossas famílias em vez de me acompanharem? Se o fizerem, que o Senhor vos recompense pela vossa bondade com que trataram os vossos falecidos maridos e a mim mesma. 9Que ele vos abençoe, preparando-vos outro casamento feliz!” E abraçou-as e beijou-as e todas choraram de emoção.

10“Não”, diziam as moças. “Nós vamos viver contigo junto do teu povo.”

11Porém, Noemi insistiu: “Fariam melhor em voltar para o vosso povo. Sabem bem que já não há hipótese de eu vir a ter filhos que crescessem e casassem convosco. 12Não, minhas filhas, voltem para as vossas casas, porque já não tenho idade para tornar a casar. E mesmo que isso acontecesse e que esta mesma noite eu concebesse e viesse a ter filhos, 13iriam esperar tanto tempo até que eles fossem crescidos? Não, com certeza que não. Oh! Como eu lamento que o Senhor me tenha castigado assim! A minha amargura é maior do que a vossa!”

14E estiveram a chorar algum tempo até que Orfa, abraçando-se à sogra, decidiu dizer-lhes adeus e regressar à casa paterna. No entanto, Rute foi inflexível e quis ficar com Noemi. 15“Vê”, disse-lhe Noemi, “a tua cunhada já se foi embora para junto da sua família e dos seus deuses. Faz tu também o mesmo.”

16Mas Rute respondeu-lhe: “Não me forces a deixar-te. Porque eu irei para onde tu fores; onde passares a viver, aí eu também viverei; o teu povo é o meu e o teu Deus é o meu Deus. 17Quero vir a morrer onde tu morreres e ficar aí sepultada. Que o Senhor me castigue e faça aquilo que quiser se houver alguma coisa, a não ser a morte, que nos separe.” 18Quando Noemi viu que Rute tinha tomado uma decisão firme e que nada a podia demover, não insistiu mais.

19Então ambas vieram para Belém. A povoação inteira comoveu-se à sua chegada. “Mas é mesmo Noemi?”, perguntavam as mulheres.

20Ela respondia: “Não me chamem mais Noemi (agradável), mas sim Mara (amargurada), porque o Todo-Poderoso me tem afligido muito. 21Parti cheia e regresso vazia. Porque haveriam de chamar-me Noemi, quando o Senhor parece ter-se desviado de mim e me trouxe tamanha calamidade?”

22O regresso delas a Belém, vindas de Moabe, deu-se no princípio da colheita da cevada.

Swedish Contemporary Bible

Rut 1:1-22

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

4Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

8Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

11”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

14Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

15”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

16Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

19De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.

”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.

20”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara1:20 Noomi betyder den ljuva/ljuvliga och Mara den bittra., för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. 21Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”

22Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.