O pastor e o rebanho
1“É realmente como vos digo: quem recusa entrar no estábulo pela porta e prefere esgueirar-se por cima do muro é certamente ladrão. 2Porque o pastor, esse entra pela porta. 3O guarda abre a porta, as ovelhas ouvem a sua voz e aproximam-se dele; ele chama as ovelhas pelo seu nome e leva-as para fora. 4Depois de as ajuntar, caminha à sua frente e elas seguem-no, porque reconhecem a sua voz. 5Se fosse um estranho, não o seguiriam; antes fugiriam dele, por não lhe conhecerem a voz.”
6Aqueles que ouviram esta parábola não compreenderam o que queria dizer. 7E assim Jesus explicou: “É realmente como vos digo: eu sou a porta das ovelhas. 8Todos os que vieram antes de mim eram ladrões e salteadores, mas as ovelhas não os escutaram. 9Eu sou a porta. Quem entrar por mim salvar-se-á. E entrará, sairá e encontrará pastagens. 10O ladrão só quer roubar, matar e destruir. Mas eu vim para dar vida, e com abundância.
11Eu sou o bom pastor. O bom pastor sacrifica a vida pelas ovelhas. 12Quem é assalariado para guardar o rebanho foge quando vê vir um lobo. Ele abandona o rebanho, porque não lhe pertence e por não ser verdadeiramente o seu pastor. Assim o lobo salta sobre elas e espalha o rebanho. 13Tal homem foge, porque é contratado e não se preocupa realmente com as ovelhas.
14Eu sou o bom pastor e conheço as minhas ovelhas, e elas conhecem-me também, 15assim como o meu Pai me conhece e eu conheço o meu Pai. E sacrifico a minha vida pelas ovelhas. 16Tenho ainda mais ovelhas que não estão neste curral. Preciso de as agregar também, e ouvirão a minha voz; e haverá um só rebanho e um só pastor.
17O Pai ama-me porque dou a minha vida para poder tornar a recebê-la. 18Ninguém me pode matar sem o meu consentimento. É de livre vontade que dou a vida. Porque tenho o direito e o poder de a sacrificar, quando quiser, e também o direito e o poder de a tornar a receber. Porque esse direito foi o Pai quem mo deu.”
19Quando disse estas coisas, os judeus ficaram novamente divididos nas suas opiniões acerca dele. 20Alguns comentavam: “Ou tem demónio ou está doido. Para que serve dar-lhe ouvidos?” 21Outros, porém, diziam: “Estas palavras não são de um homem dominado pelo demónio. Poderá um demónio abrir os olhos aos cegos?”
A descrença dos judeus
22Era agora inverno e Jesus encontrava-se em Jerusalém na altura das cerimónias da dedicação10.22 Esta festa era celebrada no templo em Jerusalém pelos fins de Dezembro. Nela lembrava-se a restauração e consagração do altar do templo por Judas Macabeu, por volta de 165 ou 164 a.C.. 23Quando atravessava a parte do templo a que chamavam o Alpendre de Salomão, 24os judeus rodearam-no e perguntaram-lhe: “Durante quanto tempo mais nos vais manter nesta incerteza? Se és o Cristo, o enviado de Deus, di-lo claramente.”
25Jesus respondeu: “Já vos disse e não acreditaram. A prova está nos milagres que faço em nome de meu Pai. 26Mas vocês não creem em mim, porque não pertencem ao meu rebanho. 27As minhas ovelhas conhecem a minha voz, e eu conheço-as, e elas seguem-me. 28Dou-lhes a vida eterna e jamais perecerão. Ninguém as arrancará de mim, porque meu Pai é quem mas deu. 29E sendo ele mais poderoso do que ninguém, ninguém as pode roubar. 30Eu e o Pai somos um.”
31Então os anciãos tornaram a pegar em pedras para o apedrejar. 32Jesus perguntou: “Por ordem de Deus fiz muitas obras boas. Por qual dessas obras querem agora matar-me?”
33E responderam: “Não é por qualquer obra boa, mas por ofensa a Deus; pois tu, um simples homem, afirmas ser Deus.”
34Jesus replicou: “Mas na vossa Lei está escrito que Deus disse: ‘Vocês são deuses.’10.34 Sl 82.6. 35Então, se as Escrituras, que não podem ser anuladas, dizem serem deuses aqueles a quem foi enviada a mensagem de Deus, 36como é que agora afirmam que aquele que foi santificado e enviado ao mundo pelo Pai está a ofender a Deus ao declarar: ‘Sou o Filho de Deus’? 37Compreende-se que não acreditem em mim a não ser que faça as obras do meu Pai. 38Já que as realizo, acreditem nelas, mesmo que não creiam em mim. Então ficarão convencidos de que o Pai está em mim e eu no Pai.”
39Uma vez mais procuravam prendê-lo. Ele, porém, afastou-se e deixou-os. 40Atravessou o rio Jordão até ao local onde João andara primeiro a batizar e aí permaneceu. 41E muitos o seguiam. “João não fez nenhum sinal”, diziam entre si, “mas realizaram-se todas as suas predições acerca deste homem.” 42E ali muitos creram nele.
Liknelsen om fåren och den gode herden
1Ja, sannerligen säger jag er: den som inte går in genom grinden till fårfållan utan istället tar sig in en annan väg, han är en tjuv och en brottsling. 2Herden går in genom grinden. 3Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får med deras namn och leder dem ut. 4När han har släppt ut fåren går han framför dem, och de följer honom, för de känner igen hans röst. 5De följer aldrig en främling, utan springer bort från honom, eftersom de inte känner igen hans röst.”
6Jesus berättade den här bilden för dem, men de förstod inte vad han menade. 7Jesus sa: ”Ja, sannerligen säger jag er: jag är grinden in till fåren. 8Alla som har kommit före mig är tjuvar och brottslingar, men fåren lyssnade inte till dem. 9Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han ska gå in och ut och hitta bete. 10Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.
11Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12Den som är anställd och inte är en herde och fårens ägare överger fåren och springer sin väg när han ser vargen komma. Och så angriper vargen fåren och skingrar flocken. 13Den anställde har ingen omsorg om fåren.
14Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig 15på samma sätt som Fadern känner mig och jag känner honom. Jag ger mitt liv för fåren. 16Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna till min röst. Så ska det bli en fårhjord och en herde. 17Fadern älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18Ingen tar mitt liv ifrån mig, utan jag ger det frivilligt. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det är det bud jag har fått av min Fader.”
19Dessa ord gav nytt upphov till oenighet bland judarna. 20Många sa: ”Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?” 21Men andra sa: ”Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande bota dem som är blinda?”
Judarna vägrar att tro på Jesus
22Nu inföll tempelinvigningsfesten10:22 Tempelinvigningsfesten firades till minnet av templets återinvigning under Judas Mackabaios i december 165 f.Kr. Jerusalems tempel hade invigts av Antiochos IV Epifanes 168 f.Kr. åt den grekiske högguden Zeus. i Jerusalem. Det var vinter, 23och Jesus gick omkring i templet i Salomos pelarhall. 24Då omringade judarna honom och frågade: ”Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det öppet.”
25Jesus svarade dem: ”Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De gärningar jag gör i min Faders namn vittnar om mig. 26Men ni tror inte, eftersom ni inte hör till mina får. 27Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. 29Min Fader har gett dem till mig, och han är större än någon annan. Därför kan ingen ta dem ifrån min Faders hand. 30Jag och Fadern är ett.”
31Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. 32Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?”
33Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.”
34Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar10:34 Det ord som både på grekiska och svenska är översatt med ”gudar” är det hebreiska elohim. Det kan betyda Gud, men också gudar, gudalik, ängel, ledare, Guds ägodel etc. Bland Israels folk kunde man förr i tiden kalla en kung eller en ledare för ”gud” eller ”Guds son”, eftersom han tjänade Gud. Se Ps 82:6.’? 35Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. 36Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? 37Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. 38Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.”
39De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. 40Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. 41Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” 42Många började där tro på honom.
