A queixa de Habacuque
1Esta é a mensagem que foi dirigida ao profeta Habacuque numa visão da parte de Deus.
2Ó Senhor, quanto tempo terei eu ainda de esperar até que me ouças? Até quando denunciarei diante de ti a violência, sem que nos venhas salvar? 3Porque me fazes ver a iniquidade e a injustiça? Para onde quer que me volte, apenas vejo destruição e violência, gente que só está satisfeita em contender, em contestar o que é justo. 4A lei não é acatada; não se respeita a justiça nos tribunais. Os maus prevalecem claramente sobre os retos. Predomina o suborno e a corrupção.
A resposta do Senhor
5Responde o Senhor: “Olhem para as nações! Vejam e maravilhem-se com o que veem, pois vou mostrar nos vossos dias uma obra tal que nem acreditariam, ainda que vo-la contassem. 6Suscitarei os caldeus, uma nação cruel, violenta, que atravessará o mundo, apoderando-se de tudo o que não é seu. 7São um povo terrível e espantoso. Fazem o que imaginam, sem que ninguém os impeça. 8Têm cavalos; são mais rápidos que leopardos, mais ferozes que lobos ao anoitecer. Avançam com a sua cavalaria vindo de terras afastadas. Como águias, em voo picado, caem sobre a presa. 9Todos os que se lhes opõem, só com o terror, derretem-se diante deles. Amontoam cativos como se fosse areia. 10Riem-se dos reis e dos governantes; troçam dos lugares fortificados. Amontoam simplesmente terra em rampas, junto às muralhas, e já estão capturadas! 11Contudo, passarão rapidamente como o vento. A sua culpa é enorme, visto atribuírem o poder que têm aos seus falsos deuses.”
A segunda queixa de Habacuque
12Ó Senhor, meu Deus, meu santo, tu que és eterno! Será que o teu plano a nosso respeito é dispersar-nos para longe? Com certeza que não! Ó Deus, nossa rocha, foste tu mesmo quem decretou o levantamento destes caldeus para nos ferirem e castigarem, por causa dos nossos terríveis pecados. 13Nós somos maus, mas eles são muito mais! Será que tu, que não suportas o pecado sob nenhuma forma, vais ficar indiferente enquanto nos engolem vivos? Ficarás silencioso enquanto uns malvados destroem aqueles que são melhores do que eles?
14Seremos nós como peixes, que servem para ser apanhados e comidos, que não têm quem os governe, ou como répteis que são apanhados e esmagados? 15Prendem-nos no seu anzol; somos apanhados nos seus ardis e depois ficam a rir-se de nós. 16Acabam por adorar as suas próprias redes e por lhes queimar incenso! “São estes os deuses que nos tornaram poderosos”, dizem eles.
17Vais permitir que continuem assim para sempre? Irão prosperar nessa guerra cruel?
1Detta är den profetia profeten Habackuk fick i en syn:
Habackuks första klagan
2Hur länge, Herre, ska jag behöva ropa
utan att du lyssnar,
vädja till dig över våldet,
utan att du räddar?
3Varför låter du mig se orätt?
Hur kan du själv se på ofärden?
Fördärv och våld är vad jag har framför mig,
Det råder stridigheter, och konflikter uppstår.
4Därför förlorar lagen sin kraft
och rätten uteblir.
Den onde omringar den rättfärdige,
och rätten förvrängs.
Herrens svar
5”Se er omkring bland folken,
och ni kommer att häpna!
Under er tid ska jag göra något
som ni inte kommer att tro
när man berättar det.
6Se, jag ska resa upp kaldéerna,
det grymma och häftiga folket,
som drar ut över hela jorden
och tar andras hem i besittning.
7De är fruktansvärda och skrämmande,
de bestämmer själva
över sin lag och rätt.
8Deras hästar är snabbare än leoparder
och vildare än vargar om kvällen1:8 Enligt Septuaginta i Arabien (öknen)..
Deras ryttare spränger fram i hög fart,
ryttare kommer som flygande fjärran ifrån,
som när en örn slår ner på sitt byte.
9Alla är de redo till våld när de kommer,
stridshären1:9 Grundtextens innebörd är osäker. drar fram som en ökenvind
och samlar fångar som sand.
10De gör kungar till åtlöje
och furstar till hån.
De hånskrattar åt varje fästning
och bygger jordvallar
för att inta dem.
11De far vidare som vinden
och försvinner,
dessa som gör sin styrka till sin gud.”
Habackuks andra klagan
12Herre, du finns ju sedan urtiden,
min Gud, min Helige. Vi ska inte dö!1:12 Enligt ett rättelseförslag: vi ska inte dö (sannolikt för att undvika även en hypotetisk antydan om att Gud skulle kunna dö).
Du, Herre, har satt dem till att döma,
du klippa, du har satt dem till att straffa.
13Dina ögon är för rena
för att se på det onda.
Du, som inte står ut med att se på något orätt,
hur kan du stilla se på när den gudlöse
slukar den som är rättfärdigare än han själv?
14Du har gjort människorna lika fiskarna i havet,
lika kräldjuren utan härskare.
15Man drar upp dem alla med krok,
fångar dem med sina garn
och drar in dem i sitt nät.
Så jublar man och gläds,
16offrar åt sina garn
och tänder rökelse åt sitt nät,
för de ger ett liv i överflöd
och en utsökt föda.
17Ska sådana få fortsätta att tömma sina nät1:17 Eller: att dra sitt svärd.
och döda folk utan förskoning?
