1José lançou-se sobre o rosto do pai e chorou sobre ele, beijando-o. 2Depois ordenou aos criados que mandassem embalsamar o corpo, o que foi feito pelos especialistas. 3O processo de embalsamento levou 40 dias e o luto nacional durou 70 dias.
4Passado esse período José foi ter com a corte do Faraó e disse-lhes que intercedessem junto do rei a favor dele: “Digam ao Faraó 5que o meu pai me fez jurar que levaria o seu corpo para a terra de Canaã para lá o sepultar. Digam-lhe que prometo regressar sem demora.”
6O Faraó concordou: “Vai e sepulta o teu pai tal como ele te pediu.”
7José foi e acompanharam-no o conjunto dos conselheiros do Faraó, assim como os seus assistentes e todos os anciãos da terra. 8Além deles foi também toda a família de José, assim como os seus irmãos e as respetivas famílias, deixando ficar apenas os meninos, os rebanhos e o gado, na terra de Gosen. 9Constituiu-se dessa forma um desfile extremamente concorrido, com carros e cavaleiros.
10Quando chegaram à Eira do Espinhal, do outro lado do Jordão, fizeram um grande e solene funeral com um período de sete dias de pesar pelo pai de José. 11A gente daquela terra, os cananeus, vendo aquilo chamaram ao sítio Abel-Mizraim (luto dos egípcios), porque diziam: “Isto deve ter sido um grande luto e uma grande perda para os egípcios!”
12Assim fizeram os filhos de Israel conforme lhes tinha ordenado; 13levaram o corpo para a terra de Canaã, sepultaram-no na gruta de Macpela que Abraão tinha comprado, com o campo em que se encontrava, a Efrom, o hitita, em frente de Mamre. 14Depois José voltou para o Egito, assim como os irmãos e todos aqueles que os acompanharam no funeral do pai.
15Contudo, agora que este falecera, os irmãos de José começaram a sentir receio: “A partir de agora”, diziam entre si, “José é capaz de querer vingar-se do mal que lhe fizemos.”
16Por isso, mandaram-lhe uma mensagem: “O teu pai antes de morrer deixou instruções 17pedindo-te que perdoasses aos teus irmãos as transgressões e o pecado que cometeram. Nós, que servimos o Deus do teu pai, rogamos-te pois que nos perdoes.” Quando José tomou conhecimento disto que lhe mandaram dizer não se conteve e chorou.
18Mais tarde, vieram os irmãos, que se inclinaram diante dele e disseram: “Somos teus servos.”
19Mas José respondeu: “Não tenham receio de mim. Sou eu Deus para poder julgar e castigar-vos? 20A verdade é que aquilo que vocês reconhecem como o mal que me fizeram, Deus o mudou em bem, e me elevou até este alto cargo que agora ocupo, de forma a salvar a vida de muita gente. 21Não, não tenham medo. Podem estar certos de que tomarei conta de vocês e das vossas famílias.” E assim lhes falou afetuosamente, retransmitindo-lhes confiança.
A morte de José
22José, os irmãos e suas respetivas famílias continuaram a viver no Egito. José tinha 110 anos quando morreu. 23Mas viveu o bastante para poder ver os filhos do seu filho Efraim e os filhos de Maquir, que era filho de Manassés, os quais teve a alegria de colocar nos seus joelhos.
24“Vou morrer em breve”, disse José aos irmãos, “mas Deus virá com certeza buscar-vos para vos tirar desta terra do Egito e vos levar para aquela que prometeu a Abraão, a Isaque e a Jacob.” 25E fez com que os irmãos lhe prometessem solenemente, com juramento, que levariam o seu corpo para Canaã.
26Assim morreu José com 110 anos. Embalsamaram-no e puseram-no num caixão, no Egito.
Jakob begravs i Kanaan
1Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom. 2Sedan bad han de läkare som var i tjänst hos honom att balsamera hans far. Läkarna balsamerade då Israel, 3vilket tog fyrtio dagar, den tid som balsameringen tar. Egypterna sörjde honom i sjuttio dagar. 4När sorgetiden var över, talade Josef med faraos hovmän och sa: ”Visa mig den välviljan att tala med farao för mig. Säg 5att min far fick mig att med ed lova att när han dog skulle jag begrava honom i den grav som han låtit hugga ut åt sig i Kanaan. Be om tillstånd för mig att resa dit upp och begrava min far och sedan komma tillbaka.”
6Farao svarade: ”Gå och begrav din far, som du har lovat honom med ed.”
7Då begav sig Josef iväg för att begrava sin far, tillsammans med alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hus och de äldste i Egypten, 8och alla Josefs släktingar, hans bröder och hans fars familj. Men sina små barn och alla hjordar lämnade de kvar i Goshens land. 9Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.
10När de kom fram till Goren Haatad på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan, och Josef sörjde sin far i sju dagar. 11Invånarna där, kanaanéerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad och sa: ”Det är en mycket stor sorgehögtid som egypterna håller där.” Därför gav de platsen namnet Avel Misrajim.50:11 Namnet tycks här anspela på hebreiskans evel, sorg, och betyder då egypternas sorg. F.ö. heter bäck avel. 12Jakobs söner gjorde alltså som han hade befallt dem. 13De förde honom till Kanaans land och begravde honom där i grottan på Makpelas åker, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt som begravningsplats av hettiten Efron.
Josef tar väl hand om sina bröder
14Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava hans far.
15Men efter sin fars död sa Josefs bröder: ”Nu kommer Josef kanske att hysa agg mot oss och ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom”. 16Därför sände de bud till honom och lät säga: ”Innan din far dog bad han: 17’Säg till Josef: Vi ber dig förlåta dina bröder deras synd och allt det onda vi har gjort mot dig.’ Vi ber dig därför: ’Förlåt oss, din fars Guds tjänare, allt det onda vi gjort.’ ” När Josef fick meddelandet brast han i gråt.
18Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: ”Vi är dina slavar.”
19Men Josef sa till dem: ”Var inte rädda! Jag är väl inte Gud. 20Det ni avsåg var ont mot mig, men Gud förvandlade det till något gott, för att göra det som nu har skett och för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda! Jag ska själv ta hand om er och era familjer.” Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.
Josef dör
22Josef och hans fars familj blev alltså kvar i Egypten. Josef blev 110 år gammal. 23Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn kunde han adoptera.50:23 Ordagrant: föddes i Josefs knä, ett vedertaget uttryck för adoption.
24”Jag kommer snart att dö”, sa Josef till sina bröder, ”men Gud ska ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han med ed har lovat Abraham och Isak och Jakob.”
25Josef fick israeliterna att lova med en ed och sa: ”Gud kommer att ta sig an er och då ska ni föra mina kvarlevor härifrån.”
26Sedan dog Josef 110 år gammal och man balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.
