O bezerro de ouro
(Dt 9.7-21, 25-29)
1Vendo o povo que Moisés não desceu logo da montanha, foi ter com Aarão e disse-lhe: “Olha, faz-nos ídolos, para que tenhamos deuses que nos guiem, pois não sabemos o que foi feito desse Moisés que nos tirou do Egito.”
2“Deem-me os vossos brincos de ouro”, respondeu-lhes Aarão. 3Assim fizeram todos; as mulheres e os seus filhos e filhas. 4Aarão fundiu o ouro e moldou-o, dando-lhe a forma de um bezerro. E o povo exclamou: “Ó Israel, aqui tens os teus deuses que te fizeram sair do Egito!”
5Quando Aarão constatou o quanto o povo tinha ficado feliz com aquilo, construiu um altar defronte do bezerro e proclamou: “Amanhã haverá uma celebração dedicada ao Senhor!”
6Assim, logo de manhã cedo, levantaram-se e começaram a oferecer holocaustos e ofertas de paz, ao bezerro, o ídolo. Por fim, o povo descansou a comer e a beber, e levantou-se para se divertir.
7Então o Senhor disse a Moisés: “Depressa! Desce imediatamente, porque o teu povo que trouxeste do Egito está a corromper-se; 8desviou-se e rapidamente abandonou as minhas leis. Fizeram para si um bezerro. Estão a prestar-lhe culto e a sacrificar-lhe dizendo: ‘Aqui tens os teus deuses, ó Israel, que te fizeram sair do Egito!’ ”
9E o Senhor acrescentou: “Tenho visto como este povo é rebelde e obstinado. 10Portanto, agora vai-te, porque a minha ira se acenderá contra eles e destruí-los-ei. E de ti, Moisés, farei uma grande nação.”
11Contudo, Moisés implorou ao Senhor, seu Deus, que não fizesse isso. “Senhor”, rogou ele, “porque está a tua cólera tão ateada contra o teu próprio povo que tiraste da terra do Egito, com um poder tão grande e com tão formidáveis milagres? 12Os egípcios acabarão por dizer: ‘Deus levou-os até às montanhas para os assassinar, destruindo-os da face da Terra.’ Desiste da tua ira, desse tremendo mal que estás a planear contra o teu povo. 13Lembra-te do que prometeste aos teus servos Abraão, Isaque e Israel. Pois que juraste sobre ti mesmo: ‘Multiplicarei a vossa posteridade como as estrelas dos céus e dar-vos-ei toda esta terra que prometi aos vossos descendentes, e possuí-la-ão para sempre.’ ”
14Então o Senhor desistiu do seu intento e poupou-os.
15Assim, Moisés desceu da montanha, levando nas suas mãos os dez mandamentos escritos em ambas as faces das duas placas de pedra. 16Porque Deus mesmo escrevera os mandamentos nas pedras.
17Quando Josué ouviu o barulho lá em baixo, do povo que gritava, exclamou para Moisés: “Parece que se estão a preparar para a guerra!” 18Mas Moisés replicou-lhe: “Não, não são nem gritos de vitória nem de derrota; estão só a cantar.”
19Quando chegaram perto do campo, Moisés viu o bezerro e toda aquela gente a dançar e, encolerizado, lançou ao chão as placas de pedra, que se quebraram ali, no sopé da montanha. 20Pegou depois no bezerro e lançou-o no fogo. Quando o metal se fundiu, moeu-o em pó e espalhou-o na água, fazendo o povo bebê-la.
21Depois disse a Aarão: “Que foi que te fez este povo que trouxeste um tão grande pecado sobre ele?”
22“Não fiques assim tão indignado!”, respondeu-lhe Aarão. “Sabes bem como este povo é inclinado para o mal. 23Eles disseram-me: ‘Faz-nos ídolos, para que tenhamos deuses que nos guiem, pois não sabemos o que foi feito desse Moisés que nos tirou do Egito.’ 24E eu disse-lhes: Tragam-me o que tiverem em ouro. Eles assim fizeram e lancei tudo no fogo e saiu este bezerro!”
25Então Moisés, vendo que o povo estava desenfreado, servindo de escárnio aos seus inimigos, porque Aarão os tinha deixado chegar àquele estado, 26pôs-se à entrada do campo e exclamou: “Quem é do Senhor venha a mim!” Todos os filhos de Levi se juntaram a ele.
27E disse-lhes: “Assim diz o Senhor, o Deus de Israel: ‘Ponham as vossas espadas, percorram o campo duma ponta à outra e matem, mesmo que seja o vosso irmão, o vosso amigo, o vosso vizinho.’ ”
28Eles assim fizeram e morreram naquele dia cerca de 3000 homens. 29Moisés disse-lhes: “Hoje vocês consagraram-se para o serviço ao Senhor, porque souberam obedecer-lhe, mesmo quando isso significou matar os vossos filhos e irmãos. Por isso, ele vos abençoará grandemente.”
30No dia seguinte Moisés disse ao povo: “Vocês cometeram um grande pecado. Mas eu vou voltar à montanha, ao encontro do Senhor; talvez consiga obter-vos o seu perdão.”
31Assim, Moisés voltou ao encontro do Senhor e disse-lhe: “Este povo cometeu um grande pecado, chegando a fazer para si um deus de ouro. 32Mas agora peço-te que lhes perdoes; se não, risca-me do teu livro!”
33O Senhor replicou a Moisés: “Aquele que pecar contra mim é que será riscado do meu livro. 34Agora vai, leva o povo para o lugar que te disse e garanto-te que o meu anjo irá à vossa frente. Quando vier visitá-los, castigarei o povo pelo seu pecado.”
35E o Senhor enviou uma grande praga sobre o povo por causa de terem adorado o bezerro de Aarão.
Brott mot lagen
(32:1—34:35)
Guldkalven
(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)
1När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar32:1 1 Kung 12:28 och Neh 9:18. Eller: Gör en gud. åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”
2”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. 3Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, 4som tog det och formade det till en gjuten kalv32:4 Dyrkan av tjurkalvar var vanlig i hela Mellanöstern. Innebörden av det hebreiska ordet formade är här osäker.. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”
5När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”
6Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig32:6 Antagligen olika fruktbarhetsriter med sexuella inslag..
7Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. 8De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”
9Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”
11Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.
17När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18Mose svarade honom:
”Nej, det är varken segerrop
eller de besegrades klagorop som hörs,
det är sång jag hör.”
19När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig32:21 Eller: Vad har folket gjort dig för ont…, eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”
22”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. 23De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ 24Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”
25När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.
27Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.
29Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”
Mose ber för folket
30Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”
31Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. 32Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken32:32 Tycks syfta på Guds register över de rättfärdiga som han skulle låta leva. Se ex. Ps 51:3 och Upp 3:5. du skriver i.”
33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. 34Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”
35Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
