A consagração dos primogénitos
1O Senhor deu as seguintes instruções a Moisés: 2“Consagra-me todo o primogénito, o primeiro a abrir o seio materno, dos filhos de Israel, assim como também o primogénito macho dos animais. Esses são meus!”
3Então Moisés disse ao povo: “Este é um dia para ser lembrado para sempre, o dia em que deixaram o Egito e a vossa escravidão, da qual o Senhor vos tirou através de muitas maravilhas. Agora não se esqueçam: durante a celebração anual deste acontecimento não deverão comer pão fermentado. 4Tomem bem nota do dia do vosso êxodo, no fim do mês de Abibe13.4 Mês de Abibe ou Nisan. Entre a lua nova do mês de março e o mês de abril. de cada ano, 5quando o Senhor vos tiver trazido para a terra em que ainda habitam os cananeus, os hititas, os amorreus, os heveus, os jebuseus, a terra que ele prometeu aos vossos pais, essa terra onde jorra leite e mel. 6-7Por isso, durante sete dias comerão apenas pães sem fermento e nem sequer nas vossas casas haverá fermento, nem sequer dentro das fronteiras da vossa terra. No fim, no sétimo dia, haverá uma grande festa dedicada ao Senhor.
8Durante os dias dessa solenidade, em cada ano, deverão explicar aos vossos filhos a razão por que estão a fazer essa comemoração, que é por aquilo que o Senhor fez por vocês quando saíram do Egito. 9Esta semana de festividade solene, todos os anos, é como um sinal que vos qualifica para sempre como pertencendo ao Senhor, tal como se tivessem uma marca de propriedade nas mãos ou nas testas. Será assim para que a Lei do Senhor não se afaste das vossas bocas. 10Portanto, guardarão este mandamento sempre nesta mesma data.
11Também deverão cumprir o seguinte: Quando o Senhor vos trouxer para a terra que prometeu aos vossos antepassados, na qual os cananeus estão a viver atualmente, 12todo o primeiro filho que nascer, assim como o primogénito macho dos animais, pertence ao Senhor e deverão oferecer-lho. 13No caso de crias de burros, poderão ser resgatados em troca dum cordeiro ou cabrito; se não quiserem fazer esse resgate, partirão o pescoço ao burrinho. Dessa forma, igualmente todo o primeiro nascido dos seres humanos deverão resgatar por meio de uma oferta.
14Se acontecer no futuro que os vossos filhos vos perguntem: ‘Porque é que fazem isso?’, explicarão assim: ‘Porque foi com o seu poder que o Senhor nos trouxe do Egito, da escravidão em que vivíamos. 15O Faraó não queria deixar-nos partir. Então, o Senhor matou todos os primogénitos do sexo masculino da terra do Egito, tanto homens como animais. Por isso, agora, vos oferecemos ao Senhor, embora os primeiros dos nossos filhos os possamos resgatar.’ 16Mais uma vez vos digo, esta comemoração identifica-vos como o povo de Deus, como se tivessem uma marca de propriedade nas mãos ou nas testas. É uma lembrança do modo como o Senhor vos tirou do Egito com grande poder.”
A travessia do mar
17Aconteceu que, por fim, o Faraó deixou o povo ir. Contudo, Deus não os levou pelo caminho que atravessa a terra dos filisteus, ainda que fosse o caminho mais curto e direto para a terra prometida. A razão disso foi que Deus sentiu que o povo podia desencorajar-se ao ter de travar combates indo por ali e voltar para o Egito. 18Por isso, Deus os conduziu pelo caminho que atravessa o mar Vermelho e o deserto. Os israelitas saíram do Egito organizados como um exército.
19Moisés teve o cuidado de levar os ossos de José, conforme a promessa solene que este exigiu dos filhos de Israel de levaram os seus ossos dali, quando Deus os tirasse do Egito, visto que tinha a certeza de que ele haveria de fazer isso.
20Ao deixar Sucote acamparam em Etã, à entrada do deserto. 21O Senhor conduzia-os de dia por meio duma coluna de nuvem, a qual de noite se tornava em fogo. Desta forma, podiam deslocar-se tanto de dia como de noite. 22Nunca aquela coluna de nuvem e de fogo os deixou fosse de noite fosse de dia.
Allt förstfött tillhör Herren
1Herren talade till Mose: 2”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”
3Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som Herren ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. 4Det är alltså på den här dagen i månaden aviv13:4,5 Månaden aviv i den hebreiska månkalendern infaller i mars eller april. ni tågar ut. 5När Herren har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. 6Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till Herrens ära. 7Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser.
8Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som Herren gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ 9Likt ett märke på handen eller pannan13:9 Ett bildligt uttryck för att något verkligen märks och blir ihågkommet. ska detta påminna dig om Herrens lag, som alltid ska vara på dina läppar, för Herren förde dig ut ur Egypten med stark hand.
10Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. 11När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, 12ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. 13En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.
14När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. 15Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ 16Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”
Molnpelaren och eldpelaren
17När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. 18Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.
19Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”
20När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. 21Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, 22för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.
