Salmo 104
1¡Bendice, alma mía, al Señor!
Señor mi Dios, tú eres grandioso;
te has revestido de gloria y majestad.
2Te cubres104:2 Te cubres. Lit. Él se cubre. de luz como con un manto;
extiendes los cielos como una cortina.
3Afirmas sobre las aguas tus altos aposentos
y haces de las nubes tu carro de guerra.
Tú cabalgas en las alas del viento.
4Haces de los vientos tus mensajeros104:4 mensajeros. Alt. ángeles.
y de las llamas de fuego tus servidores.
5Tú pusiste la tierra sobre sus cimientos
y de allí jamás caerá;
6la revestiste con el mar
y las aguas se detuvieron sobre los montes.
7Pero a tu reprensión huyeron las aguas;
ante el estruendo de tu voz se dieron a la fuga.
8Ascendieron a los montes,
descendieron a los valles,
al lugar que tú les asignaste.
9Pusiste una frontera que ellas no pueden cruzar,
para que no vuelvan a cubrir la tierra.
10Tú haces que los manantiales viertan sus aguas en las cañadas
y que fluyan entre las montañas.
11De ellas beben todas las bestias del campo;
allí los asnos salvajes calman su sed.
12Las aves del cielo anidan junto a las aguas
y cantan entre el follaje.
13Desde tus altos aposentos riegas las montañas;
la tierra se sacia con el fruto de tu trabajo.
14Haces que crezca la hierba para el ganado
y las plantas que la gente cultiva
para sacar de la tierra su alimento:
15el vino que alegra el corazón humano,
el aceite que hace brillar el rostro
y el pan que sustenta la vida.
16Los árboles del Señor reciben su riego,
los cedros del Líbano que él plantó.
17Allí las aves hacen sus nidos;
en los cipreses tiene su hogar la cigüeña.
18En las altas montañas están las cabras monteses
y en los escarpados peñascos tienen su madriguera los tejones.
19Él hizo la luna, que marca las estaciones,
y el sol, que sabe cuándo ocultarse.
20Tú traes la oscuridad, cae la noche
y en sus sombras se arrastran los animales del bosque.
21Los leones rugen, reclamando su presa,
pidiendo a Dios que les dé su alimento.
22Pero al salir el sol se retiran
y vuelven a echarse en sus guaridas.
23Sale entonces la gente a cumplir sus tareas,
a hacer su trabajo hasta la tarde.
24¡Oh Señor, cuán numerosas son tus obras!
Todas ellas las hiciste con sabiduría.
Rebosa la tierra con todas tus criaturas.
25Allí está el mar, ancho y vasto,
que abunda en animales, grandes y pequeños,
cuyo número es imposible conocer.
26Allí navegan los barcos, y ese Leviatán
que tú creaste para jugar con él.
27Todos ellos esperan de ti
que a su tiempo les des su alimento.
28Tú les das y ellos recogen;
abres tu mano y se colman de bienes.
29Si escondes tu rostro,
se aterran;
si les quitas el aliento,
mueren y vuelven al polvo.
30Pero si envías tu Espíritu,
son creados,
y así renuevas la faz de la tierra.
31Que la gloria del Señor perdure eternamente;
que el Señor se regocije en sus obras.
32Él mira la tierra y la hace temblar;
toca los montes y los hace echar humo.
33¡Cantaré al Señor toda mi vida!
¡Cantaré salmos a mi Dios mientras exista!
34Quiera él agradarse de mi meditación;
yo, por mi parte, me regocijo en el Señor.
35Que desaparezcan de la tierra los pecadores
y que los malvados dejen de existir.
¡Bendice, alma mía, al Señor!
¡Aleluya!
Psalm 104
Skaparens lov
1Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
du är klädd i majestät och prakt!
2Han sveper sig i ljus som en klädnad,
som en tältduk har han spänt upp himlen.
3Över vattnen har han timrat sina salar.
Molnen är hans vagnar,
och han rider på vindens vingar.
4Han gör vindarna till sina budbärare
och eldslågorna till sina tjänare.
5Han har lagt en fast grund för jorden,
så att den aldrig kan rubbas.
6Du bredde ut djupet som en klädnad över den,
och vattnen stod över bergstopparna.
7De flydde vid din tillrättavisning,
vid ditt dunder tog de till flykten.
8Bergen reste sig,
och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.
9Du satte en gräns för dem,
och de ska aldrig mer översvämma jorden.
10Du lät källor springa fram i dalarna,
och de vällde fram mellan bergen.
11De ger djuren vatten att dricka.
Där släcker vildåsnorna sin törst,
12Vid dem bygger himlens fåglar sina bon
och låter sin sång höras från trädens grenar.
13Du sänder regn från dina salar över bergen,
och jorden mättas med dina goda gåvor.
14Du låter gräset växa upp åt boskapen
och örter åt människan att odla.
Så växer det fram mat ur jorden
15och vin som gör människan glad,
olja som får hennes ansikte att skina
och bröd som ger henne styrka.
16Herrens träd blir väl vattnade,
Libanons cedrar, som han planterade.
17Där bygger fåglarna sina nästen,
och hägern håller till bland cypresserna.
18De höga bergen tillhör stengetterna,
och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.
19Månen är gjord för att bestämma tider,
och solen vet när den ska gå ner.
20Du sänder mörkret och natten kommer,
då alla skogens djur myllrar fram.
21Då ryter de unga lejonen efter rov
och begär sin mat av Gud.
22Men när solen går upp
drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.
23Då går människan till sitt arbete,
där hon arbetar tills kvällen kommer.
24Herre, hur många är inte dina verk!
I vishet har du gjort alltsammans,
och jorden är full av dina skapelser.
25Där finns det stora och vida havet,
som myllrar av otaliga livsformer,
av både stora och små djur.
26Där stävar fartygen fram,
och där leker Leviatan,
som du format.
27Alla väntar de på dig,
att du ska ge dem deras föda i rätt tid.
28Du ger dem, och de samlar in.
Du öppnar din hand,
och de äter och blir mätta.
29Men om du vänder dig bort från dem
blir de förskräckta.
När du tar deras livsande ifrån dem
dör de och blir åter jord.
30Du sänder din Ande,
och nytt liv skapas.
Du förnyar jorden.
31Må Herrens ära bestå i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk!
32Han ser på jorden, och den bävar,
han rör vid bergen, och de ryker.
33Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.
Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.
34Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädjas i Herren.
35Låt syndarna förgås från jorden
och de onda inte längre få finnas till!
Lova Herren, min själ.
Halleluja104:35 Betyder prisa Herren, med en kortform av gudsnamnet Jahve (Jah) !
