El agua de la roca
1Toda la comunidad israelita llegó al desierto de Zin el mes primero y acampó en Cades. Fue allí donde Miriam murió y fue sepultada.
2Como hubo una gran escasez de agua, los israelitas se amotinaron contra Moisés y Aarón, 3y le reclamaron a Moisés: «¡Ojalá también hubiéramos muerto cuando nuestros hermanos cayeron muertos en presencia del Señor! 4¿No somos acaso la asamblea del Señor? ¿Para qué nos trajiste a este desierto a morir con nuestro ganado? 5¿Para qué nos sacaste de Egipto y nos metiste en este horrible lugar? Aquí no hay semillas, ni higueras, ni viñas, ni granados, ¡y ni siquiera hay agua para beber!».
6Moisés y Aarón se apartaron de la asamblea y fueron a la entrada de la Tienda de reunión, donde se postraron rostro en tierra. Entonces la gloria del Señor se manifestó ante ellos, 7y el Señor dijo a Moisés: 8«Toma la vara y reúne a la asamblea. En presencia de esta, tú y tu hermano ordenarán a la roca que dé agua. Así harán que de ella brote agua, y darán de beber a la asamblea y a su ganado».
9Tal como el Señor se lo había ordenado, Moisés tomó la vara que estaba ante el Señor. 10Luego Moisés y Aarón reunieron a la asamblea frente a la roca, y Moisés dijo: «¡Escuchen, rebeldes! ¿Acaso tenemos que sacarles agua de esta roca?». 11Dicho esto, levantó la mano y dos veces golpeó la roca con la vara, y brotó agua en abundancia, de la cual bebieron la asamblea y su ganado.
12El Señor dijo a Moisés y a Aarón: «Por no haber confiado en mí ni haber reconocido mi santidad en presencia de los israelitas, no serán ustedes los que lleven a esta comunidad a la tierra que les he dado».
13A estas aguas se les conoce como la fuente de Meribá,20:13 En hebreo, Meribá significa altercado. porque fue allí donde los israelitas discutieron con el Señor, y donde él manifestó su santidad.
Edom niega el paso a Israel
14Desde Cades, Moisés envió emisarios al rey de Edom, con este mensaje:
«Así dice tu hermano Israel: Tú conoces bien todas las dificultades que hemos encontrado. 15Sabes que nuestros antepasados fueron a Egipto, donde durante muchos años vivimos, y que los egipcios nos maltrataron a nosotros y a nuestros antepasados. 16También sabes que clamamos al Señor, y que él escuchó nuestra súplica y nos envió a un ángel que nos sacó de Egipto.
»Ya estamos en Cades, población que está en las inmediaciones de tu territorio. 17Solo te pedimos que nos dejes cruzar por tus dominios. Te prometo que no entraremos en ningún campo ni viña; tampoco beberemos agua de ningún pozo. Nos limitaremos a pasar por el camino real, sin apartarnos de él para nada, hasta que salgamos de tu territorio».
18Pero el rey de Edom mandó a decir:
«No crucen por mis dominios; de lo contrario, saldré con mi ejército y los atacaré».
19Los israelitas insistieron:
«Solo pasaremos por el camino principal y, si nosotros o nuestro ganado llegamos a beber agua de tus pozos, te lo pagaremos. Lo único que pedimos es que nos permitas pasar por él».
20Pero el rey fue tajante en su respuesta:
«¡Por aquí no pasarán!».
Y salió contra ellos con un poderoso ejército, 21resuelto a no dejarlos cruzar por su territorio. Así que los israelitas se vieron obligados a ir por otro camino.
Muerte de Aarón
22Toda la comunidad israelita partió de Cades y llegó al monte Hor, 23cerca de la frontera de Edom. Allí el Señor dijo a Moisés y a Aarón: 24«Pronto Aarón partirá de este mundo, de modo que no entrará en la tierra que he dado a los israelitas porque ustedes dos se rebelaron contra la orden que les di en la fuente de Meribá. 25Así que lleva a Aarón y a su hijo Eleazar al monte Hor. 26Allí quitarás a Aarón sus vestiduras sacerdotales y se las pondrás a su hijo Eleazar, pues allí Aarón morirá y se reunirá con sus antepasados».
27Moisés llevó a cabo lo que el Señor le ordenó. A la vista de todo el pueblo, los tres subieron al monte Hor. 28Moisés le quitó a Aarón las vestiduras sacerdotales y se las puso a Eleazar. Allí, en la cumbre del monte, murió Aarón. Luego Moisés y Eleazar descendieron del monte. 29Y cuando todo el pueblo se enteró de que Aarón había muerto, lo lloró durante treinta días.
Mose slår på klippan – och blir straffad
(2 Mos 17:1-7)
1Hela Israels menighet kom fram till öknen Sin i den första månaden20:1 Vilket år framgår inte, men det är möjligtvis det fyrtionde året efter uttåget ur Egypten. och slog läger vid Kadesh. Där dog Mirjam och man begravde henne. 2Det fanns då inte tillräckligt med vatten för menigheten att dricka och de samlade sig mot Mose och Aron.
3”Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder inför Herren!” klagade de inför Mose. 4”Varför har ni lett Herrens menighet hit ut till öknen där både vi och vår boskap dör? 5Varför förde ni oss från Egypten till denna fruktansvärda plats? Här finns varken säd, fikon, vin eller granatäpplen, inte ens vatten att dricka!”
6Mose och Aron vände då om från församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång där de föll ner på sina ansikten och Herrens härlighet visade sig för dem.
7Herren sa till Mose: 8”Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla menigheten. Tala till klippan inför dem! Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan och både folket och boskapen ska få dricka.”
9Mose tog staven som låg inför Herren som han hade blivit tillsagd 10och tillsammans med Aron samlade han menigheten vid klippan. Han sa till dem: ”Lyssna, ni upprorsmakare! Måste vi ordna vatten åt er ur klippan?”
11Så lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram och folket och all boskap drack.
12Men Herren sa till Mose och Aron: ”Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag ger dem.”
13Detta var Merivavatten20:13 Meriva betyder tvist, strid, gräl.. Där satte sig Israels folk upp mot Herren och där visade Herren dem sin helighet.
Från Kadesh till Moabs hedar
(20:14—25:18)
14Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom och sa:
Så här hälsar din bror Israel: ”Du känner till vår plågsamma historia, 15hur våra förfäder drog ner till Egypten där vi bodde länge och blev förtryckta av egypterna, vi liksom våra förfäder.
16Men när vi ropade till Herren, hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kadesh vid ditt lands gränser. 17Låt oss få passera genom ditt land! Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till Kungsvägen20:17 En huvudled mellan Akabaviken och Damaskus, öster om Döda havet och Jordandalen. och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.”
18Men kungen i Edom svarade:
Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!
19Israeliterna svarade:
Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, och om vi eller vår boskap skulle dricka ert vatten så ska vi betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.
20Men han svarade:
Nej, du får inte passera.
Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot dem med stora och mäktiga styrkor. 21Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vek Israel undan, 22vände tillbaka från Kadesh och hela menigheten kom till berget Hor.
Aron dör
23När de var vid gränsen till Edoms land på berget Hor, sa Herren till Mose och Aron: 24”Nu är tiden inne för Aron att dö20:24 Ordagrant: samlas till sitt folk, vilket – tillsammans med att samlas till sina fäder – var ett vanligt sätt att tala om döden.. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade upproriskt mot min befallning när det gällde vattnet i Meriva. 25Ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor. 26Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Elasar. Sedan ska Aron samlas till sitt folk, han ska dö där uppe.”
27Mose gjorde som Herren sagt, och de gick tillsammans upp på berget Hor medan hela menigheten såg på. 28När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Elasar. Sedan dog Aron. Mose och Elasar gick tillbaka ner 29och när folket fått beskedet om Arons död, sörjde man honom i trettio dagar.
