Un profeta sin honra
6:1-6 – Mt 13:54-58
1Salió Jesús de allí y fue a su tierra, en compañía de sus discípulos. 2Cuando llegó el sábado, comenzó a enseñar en la sinagoga.
—¿De dónde sacó este tales cosas? —decían maravillados muchos de los que lo escuchaban—. ¿Qué sabiduría es esta que se le ha dado? ¿Cómo se explican estos milagros que vienen de sus manos? 3¿No es este el carpintero, el hijo de María? ¿Acaso no es el hermano de Santiago, de José, de Judas y de Simón? ¿No están sus hermanas aquí con nosotros?
Y se escandalizaban a causa de él. 4Por tanto, Jesús les dijo:
—En todas partes se honra a un profeta, menos en su tierra, entre sus familiares y en su propia casa.
5En efecto, no pudo hacer allí ningún milagro, excepto sanar a unos pocos enfermos al imponerles las manos. 6Y él se quedó asombrado por la falta de fe de ellos.
Jesús envía a los doce
6:7-11 – Mt 10:1,9-14; Lc 9:1,3-5
Jesús recorría los alrededores, enseñando de pueblo en pueblo. 7Reunió a los doce y comenzó a enviarlos de dos en dos, dándoles autoridad sobre los espíritus malignos.
8Les ordenó que no llevaran nada para el camino: ni pan, ni bolsa, ni dinero en el cinturón, sino solo un bastón. 9«Lleven sandalias —dijo—, pero no dos mudas de ropa». 10Y añadió: «Cuando entren en una casa, quédense allí hasta que salgan del pueblo. 11Si en algún lugar no los reciben bien o no los escuchan, salgan de allí y sacúdanse el polvo de los pies, como un testimonio contra ellos».
12Los doce salieron y exhortaban a la gente a que se arrepintiera. 13También expulsaban a muchos demonios y sanaban a muchos enfermos, ungiéndolos con aceite.
Decapitación de Juan el Bautista
6:14-29 – Mt 14:1-12
6:14-16 – Lc 9:7-9
14El rey Herodes se enteró de esto, pues el nombre de Jesús se había hecho famoso. Algunos decían6:14 Algunos decían. Var. Él decía. que Juan el Bautista había resucitado y por eso tenía poder para realizar milagros. 15Otros decían que era Elías; y otros, en fin, afirmaban que era un profeta, como los de antes. 16Pero cuando Herodes oyó esto, exclamó: «¡Juan, al que yo mandé que le cortaran la cabeza, ha resucitado!».
17En efecto, Herodes mismo había mandado que arrestaran a Juan y que lo encadenaran en la cárcel. Herodes se había casado con Herodías, esposa de su hermano Felipe, 18y Juan había dicho a Herodes: «No te es lícito tener a la mujer de tu hermano». 19Por eso Herodías le guardaba rencor a Juan y deseaba matarlo. Pero no había logrado hacerlo, 20ya que Herodes temía a Juan y lo protegía, pues sabía que era un hombre justo y santo. Cuando Herodes oía a Juan, se quedaba muy desconcertado, pero lo escuchaba con gusto.
21Por fin se presentó la oportunidad. En su cumpleaños Herodes dio un banquete a sus altos oficiales, a los comandantes militares y a los notables de Galilea. 22La hija de Herodías entró en el banquete y bailó, y esto agradó a Herodes y a los invitados.
—Pídeme lo que quieras y te lo daré —dijo el rey a la muchacha.
23Y prometió bajo juramento:
—Te daré cualquier cosa que me pidas, aun cuando sea la mitad de mi reino.
24Ella salió a preguntarle a su madre:
—¿Qué debo pedir?
—La cabeza de Juan el Bautista —contestó.
25Enseguida se fue corriendo la muchacha a presentarle al rey su petición:
—Quiero que ahora mismo me des en una bandeja la cabeza de Juan el Bautista.
26El rey se quedó angustiado, pero no quiso desairarla a causa de sus juramentos y en atención a los invitados. 27Así que enseguida envió a un verdugo con la orden de llevarle la cabeza de Juan. El hombre fue, decapitó a Juan en la cárcel 28y volvió con la cabeza en una bandeja. Se la entregó a la muchacha y ella se la dio a su madre. 29Al enterarse de esto, los discípulos de Juan fueron a recoger el cuerpo y le dieron sepultura.
Jesús alimenta a los cinco mil
6:32-44 – Mt 14:13-21; Lc 9:10-17; Jn 6:5-13
30Los apóstoles se reunieron con Jesús y le contaron todo lo que habían hecho y enseñado.
31Y como no tenían tiempo ni para comer, pues era tanta la gente que iba y venía, Jesús dijo:
—Vengan conmigo ustedes solos a un lugar tranquilo y descansen un poco.
32Así que se fueron solos en la barca a un lugar solitario. 33Pero muchos que los vieron salir los reconocieron y desde todos los poblados corrieron por tierra hasta allá y llegaron antes que ellos. 34Cuando Jesús desembarcó y vio tanta gente, tuvo compasión de ellos, porque eran como ovejas sin pastor. Así que comenzó a enseñarles muchas cosas.
35Cuando ya se hizo tarde, se le acercaron sus discípulos y dijeron:
—Este es un lugar apartado y ya es muy tarde. 36Despide a la gente, para que vayan a los campos y pueblos cercanos y se compren algo de comer.
37—Denles ustedes mismos de comer —contestó Jesús.
—¡Eso costaría más de seis meses de trabajo!6:37 más de seis meses de trabajo. Lit. doscientos denarios. —objetaron—. ¿Quieres que vayamos y gastemos todo ese dinero en pan para darles de comer?
38—¿Cuántos panes tienen ustedes? —preguntó—. Vayan a ver.
Después de averiguarlo, dijeron:
—Cinco y dos pescados.
39Entonces les mandó que hicieran que la gente se sentara por grupos sobre la hierba verde. 40Así que ellos se acomodaron en grupos de cien y de cincuenta. 41Jesús tomó los cinco panes y los dos pescados y, mirando al cielo, los bendijo. Luego partió los panes y se los dio a los discípulos para que se los repartieran a la gente. También repartió los dos pescados entre todos. 42Comieron hasta quedar satisfechos 43y los discípulos recogieron doce canastas llenas de pedazos de pan y de pescado. 44Los que comieron fueron cinco mil.
Jesús camina sobre el agua
6:45-51 – Mt 14:22-32; Jn 6:15-21
6:53-56 – Mt 14:34-36
45Enseguida Jesús hizo que sus discípulos subieran a la barca y se adelantaran al otro lado, a Betsaida, mientras él despedía a la multitud. 46Cuando se despidió, fue a la montaña para orar.
47Al anochecer, la barca se hallaba en medio del lago y Jesús estaba en tierra solo. 48En la madrugada,6:48 En la madrugada. Lit. Alrededor de la cuarta vigilia de la noche. Es decir, entre las tres y las seis de la mañana. vio que los discípulos hacían grandes esfuerzos para remar, pues tenían el viento en contra. Se acercó a ellos caminando sobre el lago e iba a pasarlos de largo. 49Los discípulos, al verlo caminar sobre el agua, creyeron que era un fantasma y se pusieron a gritar, 50llenos de miedo por lo que veían. Pero él habló enseguida con ellos y les dijo: «¡Cálmense! Soy yo. No tengan miedo».
51Subió entonces a la barca con ellos y el viento se calmó. Estaban sumamente asombrados 52porque tenían endurecido el corazón y no habían comprendido lo de los panes.
53Después de cruzar el lago, desembarcaron en Genesaret y atracaron allí. 54Al bajar ellos de la barca, la gente enseguida reconoció a Jesús. 55Lo siguieron por toda aquella región y, adonde oían que él estaba, le llevaban en camillas a los que tenían enfermedades. 56Y dondequiera que iba, en pueblos, ciudades o campos, colocaban a los enfermos en las plazas. Le suplicaban que les permitiera tocar siquiera el borde de su manto y quienes lo tocaban quedaban sanos.
Människorna i Nasaret vägrar att tro
(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)
1Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. 2När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? 3Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.
4Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” 5Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6Han förvånade sig över deras otro.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)
Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. 7Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. 8Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. 9Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.
10”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. 11Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”
12Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. 13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja6:13 Olivolja var en välkänd medicin på den här tiden. Men här användes oljan antagligen som en symbol för att Gud skulle bota den sjuke. och botade dem.
Johannes döparens död
(Matt 14:1-12; Luk 9:7-9)
14Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” 15Men en del sa: ”Han är Elia6:15 Jfr 2 Kung 2:1-11..” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”
16”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”
17Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. 18Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” 19Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. 20Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.
21Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. 22Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.
Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” 23Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”
24Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”
25Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”
26Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. 27Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes 28och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. 29Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Matt 14:13-21; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)
30Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. 31Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” 32Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.
33Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. 34Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.
35Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. 36Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”
37Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”
”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer6:37 En denar motsvarade en dagslön. att köpa mat till allihop.”
38”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”
När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. 39Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. 40De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.
41Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. 44Det var 5 000 män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
(Matt 14:22-33; Joh 6:16-21)
45Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. 46Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.
47När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, 48såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind.
Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. 49Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. 50Alla såg de honom och blev förskräckta.
Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 51Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden.
De var alldeles häpna. 52De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.
Jesus botar alla som rör vid honom
(Matt 14:34-36)
53När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. 54Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. 55De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. 56Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.
