Jonás desobedece al Señor
1La palabra del Señor vino a Jonás, hijo de Amitay: 2«Levántate y ve a la gran ciudad de Nínive y proclama contra ella que su maldad ha llegado hasta mi presencia».
3Pero Jonás huyó del Señor y se dirigió a Tarsis. Bajó a Jope, donde encontró un barco que zarpaba rumbo a Tarsis, pagó su pasaje y se embarcó con los que iban a esa ciudad, huyendo así del Señor.
4Pero el Señor lanzó sobre el mar un fuerte viento y se desencadenó una tormenta tan violenta que el barco amenazaba con hacerse pedazos. 5Todos los marineros tenían miedo y cada uno clamaba a su dios. Y arrojaron el cargamento al mar para aligerar el barco.
Jonás, en cambio, había bajado al fondo de la nave para acostarse y dormía profundamente. 6El capitán del barco se le acercó y dijo:
—¿Cómo puedes estar durmiendo? ¡Levántate! ¡Clama a tu Dios! Quizá tenga piedad de nosotros y no perezcamos.
7Los marineros, por su parte, se dijeron unos a otros:
—¡Vamos, echemos suertes para averiguar quién tiene la culpa de que nos haya venido este desastre!
Así lo hicieron y la suerte recayó en Jonás. 8Entonces preguntaron:
—Dinos ahora, ¿quién es el responsable de causarnos este desastre? ¿A qué te dedicas? ¿De dónde vienes? ¿Cuál es tu país? ¿A qué pueblo perteneces?
9—Soy hebreo y temo al Señor, Dios del cielo, que hizo el mar y la tierra firme —respondió.
10Al oír esto los marineros se aterraron aún más y, como sabían que Jonás huía del Señor, pues él mismo lo había contado, le dijeron:
—¡Qué es lo que has hecho!
11Pero el mar se iba enfureciendo más y más, así que preguntaron:
—¿Qué haremos contigo para que el mar se calme?
12—Tómenme y láncenme al mar, verán que el mar se calmará —les respondió—. Yo sé bien que por mi culpa se ha desatado sobre ustedes esta terrible tormenta.
13Sin embargo, en un intento por regresar a tierra firme, los marineros se pusieron a remar con todas sus fuerzas; pero, como el mar se enfurecía más y más contra ellos, no lo consiguieron. 14Entonces clamaron al Señor: «Oh Señor, tú haces lo que quieres. No nos hagas perecer por quitarle la vida a este hombre ni nos hagas responsables de la muerte de un inocente». 15Así que tomaron a Jonás, lo lanzaron al agua y la furia del mar se aplacó. 16Al ver esto, se apoderó de ellos un profundo temor al Señor y le ofrecieron un sacrificio e hicieron promesas.
Oración de Jonás
17El Señor, por su parte, dispuso un enorme pez para que se tragara a Jonás, quien pasó tres días y tres noches en su vientre.
Jona flyr från Herrens kallelse
1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.1:3 Tarshish låg längst bort i väst, åt motsatt håll från Nineve som låg i öst.
4Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.
Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”
7Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”
15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.
